Torkild Berglund, civilekonom och egenföretagare, specialiserad på affärsutveckling, PR och marknadsföring. Han har tidigare bott i Sverige och Norge, men är nu bosatt i Costa Rica (
Medierna sägs vara demokratins vakthund, men i dag vaktar de allt mer åt makten. På toppen sitter ägarna, några få koncerner med starka ekonomiska intressen. På golvet finns en journalistkår som ofta delar en vänsterliberal världsbild, långt från väljarnas politiska mix. Tillsammans skapas ett dubbelfilter som styr både vad som rapporteras och vad som utelämnas. Resultatet är en ofri och agendasättande journalistik.
Svenska medier framställs ofta som oberoende, men verkligheten är mer komplicerad. Tre koncerner: Bonnier, Schibsted och NTM kontrollerar 69 procent av dagspressen [1]. De äger också TT Nyhetsbyrån, som levererar material till hundratals tidningar runt om i landet [1].
TT fungerar som en nyhetsfabrik: när samma ägare bestämmer både råvaran (TT) och distributionen (tidningarna) blir mångfalden av perspektiv kraftigt begränsad. Det spelar mindre roll att varje tidning har sin egen logga på första sidan, innehållet ser ändå mer och mer likadant ut.
Reuters – från Trust Principles till miljardavtal
Till detta kommer den internationella dimensionen. Svenska redaktioner lutar sig tungt mot nyhetsbyråer som Reuters. Den som bläddrar i svenska tidningar eller scrollar nyhetssajter ser ofta bylines med “TT/Reuters” [2]. Reuters är alltså en central röst i det svenska nyhetsflödet, men vem står bakom Reuters?
Reuters ägs av Thomson Reuters, där familjebolaget Woodbridge Company kontrollerar ungefär 67 procent av aktierna [7]. Reuters har visserligen de berömda Trust Principles, regler skapade för att säkra journalistiskt oberoende, och en särskild “Founders Share” som ska hindra ägare från att blanda sig i det redaktionella arbetet [8].
Men pengaflödena visar något annat: 2018 sålde Thomson Reuters majoriteten av sin finansdatadel till Blackstone, och i samband med affären skrevs ett 30-årigt avtal. Avtalet ger Reuters 325 miljoner dollar om året för att leverera nyheter till finansplattformen Refinitiv, som nu ägs av London Stock Exchange Group (LSEG) [10][11][12].
Detta innebär att Reuters inte bara är en oberoende nyhetsbyrå. De är också ekonomiskt beroende av en av världens största finansjättar.
LSEG har öppet påpekat att avtalet är en kärnrelation, och Reuters har bekräftat ersättningen. Det betyder inte automatiskt censur, men det betyder att nyhetsflödet vi i Sverige får via Reuters i praktiken filtreras genom ekonomiska band till den globala finansvärlden.
När svenska medier i sin tur lutar sig på Reuters, blir dessa band indirekt en del av vårt nyhetsflöde.
PK-rädsla och självcensur
Utöver ägarstrukturen finns ett annat filter: rädsla för att inte vara politiskt korrekt. Svenska journalister har själva vittnat om självcensur, särskilt i frågor som rör migration, identitet och kultur.
Gunnar Sandelin har beskrivit en tystnadskultur där journalister undviker att granska migrationspolitiken av rädsla för att bli anklagade för rasism.
Studier har visat att Sverigedemokrater ofta får hårdare mediebevakning än andra partier, och att redaktioner ibland medvetet undviker att ge partiet samma utrymme [4][5].
Forskning från Göteborgs universitet visar också att hot och hat mot journalister är vanligt, vilket leder till att vissa ämnen helt enkelt undviks [4]. Resultatet blir att redaktionerna drar åt det “säkra” hållet. Frågor som riskerar att reta upp fel grupp tonas ner, medan mer politiskt korrekta ämnen får stort utrymme.
En vänsterorienterad journalistkår
Ett ytterligare problem är att den svenska journalistkåren politiskt inte speglar väljarkåren.
En färskare undersökning från 2019 (Lantz, Chalmers/Nordiske Mediedager) visar att 32 % av journalisterna sympatiserade med Vänsterpartiet, 14,7 % med Miljöpartiet, medan endast 4 % sympatiserade med Moderaterna och 2,7 % med Sverigedemokraterna.
Bland allmänheten samma år var siffrorna helt annorlunda: Vänsterpartiet 16,5 %, Miljöpartiet 5,9 %, Moderaterna 16,8 % och Sverigedemokraterna 15 % [18].
Skillnaden är markant – särskilt för M och SD som nästan är utraderade i journalistkåren trots att de representerar stora väljargrupper. Detta skapar en obalans. Även om många journalister försöker vara professionellt neutrala riskerar nyhetsurval, språk och vinklar att färgas av en vänsterliberal grundsyn.
När nyhetsflödet domineras av en yrkesgrupp med likartad politisk hemvist ökar risken att vissa perspektiv får stort utrymme, medan andra marginaliseras.
När reklamen ser ut som journalistik
En annan tyst mekanism är native advertising – annonser utformade för att se ut som redaktionella artiklar. De produceras av stora mediehusens egna “brand studios”, exempelvis inom Bonnier och Schibsted.
Forskningen är tydlig: många läsare kan inte skilja native från vanliga nyhetsartiklar, och förtroendet för journalistiken sjunker när gränsen suddas ut [13]. Här flyttas fokus från att granska till att behaga annonskunden. Det är inte längre journalistik, det är marknadsföring i journalistisk förklädnad.
I USA är läkemedelsbolag bland de största annonsörerna. I Sverige är reklam för receptbelagda läkemedel förbjuden, men andra sektorer, som finans, handel, telekom och bilindustrin, fyller samma roll. Även här gäller principen: den som betalar får makt över dagordningen.
Alternativmedia – en annan modell
I kontrast till gammelmedia finns en växande flora av alternativmedia. Plattformar som SwebbTV, Nya Tider och NewsVoice finansieras ofta genom donationer, medlemskap eller frivilliga bidrag från läsare. De har inga stora annonsörer att ta hänsyn till, och de får sällan statligt mediestöd. Det ger dem större frihet att ifrågasätta både politiska beslut och etablerad journalistik.
En tydlig skillnad är att alternativmedia ofta är bättre på att ange källhänvisningar. Artiklar länkar ofta till originalstudier, domslut eller internationella nyhetskällor. Det gör att läsaren själv kan kontrollera fakta.
Gammelmedia å sin sida presenterar ofta korta notiser utan länkar till ursprungskällan. Du tvingas lita på att redaktionen har gjort jobbet åt dig. Det kan verka bekvämt, men det undergräver läsarens möjlighet att själv granska informationen.
Självklart innebär detta inte att all alternativmedia är felfri, men just vanan att låta läsaren själv följa källan är en demokratisk styrka. Den stärker den kritiska kompetensen och gör publiken mindre beroende av att lita blint på en rubrik.
Samtidigt har alternativmedia svagheter. De saknar ofta resurser för stora granskningar, de blir lätt måltavlor för kritik om partiskhet eller konspirationstänk, och de möts ofta av etiketten “opålitliga” från etablerad press. Men friheten att kunna publicera utan annonsörernas eller statens koppel ger dem en unik roll.
Internationella paralleller
Det svenska medielandskapet är inte unikt, samma utveckling syns i andra länder:
- Norge: Här dominerar Schibsted ännu mer än i Sverige, genom VG, Aftenposten och flera lokaltidningar. Statliga NRK spelar en liknande roll som SVT, men kritiseras för politisk slagsida.
- Danmark: JP/Politikens Hus och Egmont är två giganter som tillsammans dominerar marknaden. Även här diskuteras koncentrationen.
- Storbritannien: BBC är statens röst, medan privatägda koncerner som News UK (Murdoch) och Reach PLC dominerar dagspress. Debatten om bias och politisk korrekthet är ständigt närvarande.
- USA: Fyra stora bolag: Comcast (NBC), Disney (ABC), Paramount (CBS) och Fox, äger majoriteten av TV-marknaden. Tillsammans med stora tidningar och CNN utgör de den klassiska “mainstream media”. Förtroendet är i botten, och alternativa plattformar (poddar, oberoende sajter, Substack) har vuxit snabbt.
Den röda tråden är densamma: få ägare, starka ekonomiska intressen och en ökande polarisering. Det är inte unikt för Sverige, men vi ligger fortfarande efter i medvetenhet.
Förtroendet på väg ner
Trots allt detta har svenska medier fortfarande relativt högt förtroende internationellt sett. Men kurvan pekar nedåt. Reuters Institute visar i sina återkommande undersökningar att svenskar successivt litar mindre på etablerad media [14][15].
Internationellt har utvecklingen gått snabbare: i USA har gammelmedia tappat stort, medan alternativmedia växer [16]. I Sverige ligger förtroendet fortfarande högt, men sprickorna syns [17].
Vad kan du som läsare göra?
Det är lätt att bli cynisk, men det bästa är att bli radikalt källkritisk:
- Kolla alltid källorna. Läs inte bara rubriken, klicka dig vidare till originalet.
- Följ pengarna. Ta reda på vem som äger tidningen, vilka som annonserar där och om
de får statligt stöd. - Jämför flera medier. Konsumera nyheter från olika ägare och gärna olika länder.
- Känn igen byråflödet. Ser du TT/Reuters? Bra – men försök också hitta primärkällan.
- Var öppen. Våga ifrågasätta även det du själv tar för givet.
Det största hotet mot journalistiken i dag är inte en enskild chefredaktör eller en enskild tidning. Hotet är kombinationen av koncentrerat ägande, internationella miljardavtal, självcensur, en politiskt ensidig journalistkår och sammanblandning mellan journalistik och reklam.
Det här systemet gör att nyheterna vi konsumerar filtreras flera gånger innan de når oss.
Journalistiken sägs granska makten. Men när journalistiken själv är bunden av ekonomiska intressen, politisk rädsla och ägarkoncentration, vem granskar då medierna?
Källor
[1] Dagens ETC (2021): “Tre koncerner äger 69 procent av tidningssverige”
[2] Exempel på dubbelbyline “tt-reuters” i svensk press
[4] JMG/Göteborgs universitet: Hat och hot mot journalister
[5] Amanda S., uppsats om hot/hat och journalistik (2020)
[6] Granskningsnämnden, beslut om SVT:s Rapport (Israel/Palestina) [7] Thomson Reuters ägarstruktur: Woodbridge Company ~67 %
[8] Reuters Trust Principles
[10-12] Reuters–LSEG-avtalet: 325 miljoner USD/år i 30 år
[13] Forskning om native advertising och förtroende
[14] Reuters Institute, Digital News Report 2025 – Sweden
[15] Reuters Institute, Digital News Report 2024 – Sweden
[16] Reuters Institute, Digital News Report 2024 – Executive Summary
[17] Reuters Institute, Digital News Report 2025 – Global trends (alternative media)
[18] Lantz, Björn (2019): Partisympatier hos svenska journalister, Chalmers / Nordiske Mediedager. Jämförelsedata väljarkåren: Valmyndigheten (Riksdagsvalet 2018).
