Svenska kommuner och regioner hanterar varje år hundratals miljarder skattekronor. Trots det röstade riksdagen, på förslag från konstitutionsutskottet, nej till en motion om att göra en granskning till en oberoende revision. Det är ett beslut som inte bara försvagar kontrollen över våra gemensamma resurser, den undergräver totalt tilliten.
Konstitutionsutskottet, KU är riksdagens organ för grundlagsfrågor, lagar som rör kommuner och regioner samt kontroll av regeringen. KU ska vara demokratins väktare. När just detta utskott säger nej till en motion som skulle stärka transparensen och motverka korruption, blir det extra allvarligt. Det är som att vakthunden vänder bort blicken när tjuvarna kommer.
Motionen som stoppades hade en tydlig och enkel tanke: om staten kan granskas av Riksrevisionen, varför ska inte samma sak gälla för kommuner och regioner? Staten och dess myndigheter blir regelbundet föremål för både ekonomiska och effektivitetsrevisioner en självklarhet i ett rättssamhälle.
När det gäller kommunsektorn ser det annorlunda ut. Där sköts revisionen till stor del av förtroendevalda politiker, ofta i kombination med externa konsulter. Problemet är uppenbart: politiker som ska granska sina egna partikamrater riskerar att hamna i lojalitetskonflikter och i mindre kommuner saknas ofta både kompetens och resurser för att granskningen ska bli tillräckligt skarp. Även när kritik riktas är det samma fullmäktige som granskas som också avgör om åtgärder ska vidtas.
Detta är ingen liten fråga. När kommuner och regioner misslyckas i sin styrning drabbar det direkt medborgarna, skolan, äldreomsorgen och i vården? Vi har redan sett larmrapporter om korruption i upphandlingar, vänskapsnätverk inom byggsektorn och välfärdsbolag som gynnats på bekostnad av kvalitet och rättssäkerhet.
Den motion som lades fram 2021 pekade därför på behovet av återkommande, statligt oberoende granskning även på lokal nivå. En sådan modell hade kunnat minska risken för maktmissbruk, stärka effektiviteten och framför allt skapa förtroende för att skattemedlen används rätt.
Vem bryr sig om Riksrevisionens revison?
Här finns en till dimension: även på statlig nivå ser vi att Riksrevisionen ofta ignoreras. År efter år pekar de på misslyckanden och brister i statliga myndigheter och ändå kör verksamheterna vidare som om ingenting hänt. Revisionen reduceras till ett dyrt samtalsunderlag i stället för ett verktyg för ansvar. Om inte ens staten tar Riksrevisionen på allvar, varför skulle kommuner och regioner göra det?
Ett axplock av exempel på det kommunala självstyret
I Bjuvs kommun fick den tidigare kommundirektören ett avgångsvederlag på minst 3,6 miljoner kronor efter bara ett halvår på posten. Avtalet var dessutom hemligt och diariefördes inte ett solklart brott mot kommunallagen.
I Alingsås begärde båda kommunalråden ut miljonbelopp i fallskärmar efter att ha lämnat sina poster, mitt under interna konflikter.
En granskning visade att 119 sparkade chefer i kommuner och regioner fått dubbla ersättningar från skattebetalarna samtidigt. Som om systemet vore byggt för att mjölkas.
I Piteå köptes en verksamhetschef ut med cirka 600.000 kronor en årslön efter kritik om jäv och illojalitet. Det hemliga avtalet lämnade invånarna i mörker, och det slutar inte där.
Mellan 2024 och 2025 köpte kommuner och regioner ut 602 chefer till en total kostnad av 365 miljoner kronor. Hundratals miljoner i skattepengar som aldrig kom barn, äldre eller vården till del men som landade i fickorna på chefer som fick gå.
Detta sker samtidigt som rapporter visar att kommunala bolag är rena smitthärdar för fiffel och vänskapskorruption. Statskontoret har fastslagit att nepotism och vänskapsnätverk är de vanligaste formerna av kommunal korruption men fallen polisanmäls nästan aldrig. Det finns ett mörkertal som skulle få vilken revisor som helst att blekna.
Som om inte det vore nog: Institutet Mot Mutor (IMM) konstaterar i en färsk rapport att många kommuner knappt ens försöker bekämpa korruption. Internkontroller saknas, rapportering är låg och engagemanget svagt. Kort sagt: man vill inte veta.
Till och med polisen har tröttnat. Den Nationella Antikorruptionsgruppen kräver nu att det blir obligatoriskt för kommuner och regioner att polisanmäla misstankar om korruption. I dag kan de låta bli och ofta gör de just det.
Så låt oss vara ärliga: det här är inte några olycksfall i arbetet. Det är ett systemfel, ett system där politiker kan granska sina egna partikamrater, där avtal göms undan, där fallskärmar regnar över chefer och där nepotism frodas i skydd av vackra ord som ”kommunalt självstyre”.
Frågan är: hade vi kunnat undgå flera av dessa brott och skandaler om vi haft en oberoende revision och en Riksrevision som faktiskt har genomslag?
Varför avslog Konstitutionsutskottet denna motion om oberoende revision?
Ambition Sverige anser att två problem måste lösas.
- För det första: kommuner och regioner måste omfattas av en oberoende statlig revision.
- För det andra: Riksrevisionens granskningar måste få verkliga konsekvenser. Om ansvariga chefer väljer att strunta i kritiken ska det inte passera obemärkt, det ska kosta dem jobbet, punkt.
Det är minst sagt märkligt att Sverige accepterar att överstatliga organisationer som EU, WHO och NATO får inkräkta på vårt nationella självstyre, men när det gäller kommunernas självstyre, där går det plötsligt en helig gräns. Den får ingen röra, där får ingen ställa krav och framför allt får ingen granska på riktigt genom en oberoende revision. Vill man ge kommunerna möjlighet att fortsätta gömma korruption och inkompetens bakom ordet ”självstyre”?
Skattebetalarna förtjänar bättre än ett system där ”kommunalt självstyre” i praktiken betyder ”vi granskar oss själva och tycker allt ser bra ut” medan Riksrevisionen reduceras till en dyr kuliss utan verklig makt.
Text: Elena Malmefeldt, verksam i partiet Ambition Sverige
Riksdagsmotion: Utredning om oberoende revision av kommuner och regioner (Motion 2019/20:2037 av Lars Beckman (M)) | Sveriges riksdag
