I veckan som gått har vi åter upplevt hur makteliten och deras befolkningar i västvärlden går alltmer i otakt. I en tid med hot, hat och krig har norrmännen bestämt vem som ska få Nobels fredspris.
Det vettigaste beslutet vore väl att inte dela ut fredspriset detta år, eftersom hela världen är i krig. Men norrmännen valde en listig lösning. För att inte förolämpa USA:s president ger de priset till Venezuelas ledande oppositionspolitiker. Listigt eftersom Trump är i krig mot Venezuelas president och därför inte kan bli arg på en som krigar mot samma motståndare.
Norrmännen kunde naturligtvis också följa upp sitt listiga beslut med att ta ifrån Barack Obama hans fredspris, som han fick som nytillträdd president, men som sedan blev den amerikanske president i modern tid som mördat flest, och ge Obamas pris till Trump.
Man kan tycka vad man vill om Donald Trump, men trots eller kanske på grund av sin narcissistiska ledarstil lyckas han med det som resten av västvärldens ledare tycks totalt oförmögna att klara av, nämligen att få fiender att tala med varandra.
Västvärldens övriga ledare kan aldrig skapa fred, eftersom det enda sättet att få slut på krig är att tala med varandra och västvärldens övriga ledare har t.o.m. förbjudit alla att tala med sina motståndare, utan alla ska fortsätta att kriga.
Detta är särskilt olyckligt när man har motståndare, som är både starkare och mer välutrustade. Att dessutom underskatta motståndare baserat på felaktig information i kombination med bristande självinsikt om sin förmåga är skälet till varför många i västvärlden börjar ta saken i egna händer.
”It´s the revolution – stupid!
Anna-Karin Hatt avgår som partiledare för Centern därför att priset i form av hat och hot är för högt. Såväl politiker som journalister bekräftar att politikers och andra offentliga personers säkerhet har försämrats under i synnerhet det senaste decenniet, men de varken söker eller ger några förklaringar. Det är trist, men vad göra?
Läs mer av LO Landin: Det är politiskt trendigt att vara dum i huvudet
Centern var länge ett konservativt landsbygdsparti, som förespråkade sparsamhet med statens pengar. Sedan dess har partiet successivt lämnat landsbygden och flyttat till stan. Och 2013 blev det konstigare än någonsin. Då lade partiet under Annie Lööfs ledning fram ett idéprogram, som inte bara förespråkade fri invandring utan också slopad skolplikt och månggifte. Den enda kopplingen till landsbygden som fanns kvar var ett krav på decentralisering.
Folkpartiets (numera Liberalernas) väg utför började långt tidigare, när partiets Stockholmsgrupp gjorde abortfrågan till partiets viktigaste fråga och därmed splittrade partiet. De frisinnade lämnade partiet och bildade Kristdemokraterna.
Liberalerna får i senaste opinionsmätningen 2,4% av rösterna och kommer inte in i Riksdagen om det var val, och appropå bristande självinsikt har de mage att be sina samarbetspartners i Tidöpartierna att inte ta med Sveriges nästa största parti Sverigedemokraterna i regeringen.
När partiet Ny demokrati kom in i Riksdagen på 1990-talet, reste sig dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg upp och gick ut från TV-studion, när Ny demokratis båda partiledare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in, men det var helt okay för Westerberg att sedan sitta som statsråd i en regering, som var helt beroende av Ny demokratis stöd. Den typen av oetiska politiker med bristande självinsikt blir allt vanligare.
När Centern och Folkpartiet dessutom under andra halvan av 1900-talet ständigt gjorde svensk demokrati en otjänst genom att splittra den borgerliga oppositionen och hjälpte Socialdemokraterna att sitta kvar vid makten, blev partierna alltmer impopulära bland borgerliga väljare.
Efter det har Moderaterna med Fredrik Reinfeldt som borgerlig statsminister och därefter Socialdemokraterna i samarbete med Miljöpartiet öppnat Sverige för massinvandring och mångkultur.
Massinvandring och mångkultur
Under 500 år har Sverige som ett kristet protestantiskt land utvecklat ett starkt samhällskontrakt byggt på de 10 budorden. Från slutet av 1800-talet har detta samhällskontrakt successivt urholkats. Förr tog vi kristna protestanter ”sedan dit vi kommer”. Numera tar vi istället ”de seder som kommer”. Det är en medveten politik som marginaliserat kyrkan och familjen samt gjort skolan till ett socialt experiment.
När det gäller svensk politik som helhet är den första förklaringen till hot och hat naturligtvis den politik som förts inte bara på senare tid utan under det senaste halvseklet. Massinvandringen har visat sig vara ett gigantiskt misstag och det är klart att medborgarna är förbannade.
Riksdagspolitiker börjar bli alltmer illojala med sina väljare i takt med att politiska partier övergått från att vara ideella folkrörelser till att bli skattefinansierade institutioner. I första hand är politiker lojala med sina partier och med politiker från andra partier. De har mer gemensamt med dem än med sina väljare. I andra hand är de lojala med dem som är samhällets förtryckta minoriteter.
Det blir inte bättre av att våra välbetalda politiker inte lever som de lär. De bor inte i farliga förorter och har inte barnen i dåliga skolor. Äter de någon gång falukorv eller havregrynsgröt eller tar selfies på sig själva i skogen, är det för att verka folkliga. Detta visar på maktelitens obefintliga självinsikt.
Politiker och journalister är också själva bra på att sprida hat och förakt. Jag kan i min roll som obunden dissident ge hur många exempel som helst. 2022 anklagade Stefan Löfven tillsammans med Bengt Westerberg Sverigedemokraterna för att – hör och häpna – normalisera rasismen och splittra landet genom sin migrationspolitik.
Ett sista exempel handlar inte om politikerna, men om journalisternas och opinionsbildarnas hat. När Karl-Olov Åke Arnstberg, författare och debattör. tidigare professor i etnologi vid Stockholms universitet, och Gunnar Sandelin, socionom och journalist på SVT och presschef på BRIS skrev boken ”Invandring & mörkläggning” 2013 fick den ett fantastiskt gensvar.
Vetskapen om boken existens spred sig på nätet och de sålde snabbt slut både första och andra upplagan. Den enda större tidning som inte alls nämnde boken var Aftonbladet. I en recension, skriven av en person, som inte kan ha läst boken, kallades Karl-Olov och Gunnar för rasister. Inte blev det bättre av att stämplingen illustrerades med en bild från 2006 av unga marscherande nynazister.
Text: Lars-Olof (LO) Landin, chefredaktör tankesmedjan Kreaprenör, Creapreneur.se
