För femhundra år sedan hade Påvekyrkan i Rom ett akademiskt kunskapsmonopol. Den kunde under hot om dödsstraff tvinga människor att acceptera ”sanningar” som stelnat till dogmer. Idag har detta monopol övertagits av den sakrosankta vetenskapen som besitter en liknande auktoritär kraft.
Oliktänkande bränns inte bokstavligen på bål idag. Deras stämmor tystas genom andra metoder: förlöjligande, förminskande eller osynliggörande. Då som nu leder oss in i ett alltmer stelnat och räddhågset tillstånd, som innebär uppgivandet av tron på det egna förnuftet och den egna erfarenheten.
Jag ska belysa detta med ett exempel från mitt eget kunskapsområde. Det gäller behandlingen av litteraturvetaren Brenda James, som funnit svaret på frågan om William Shakespeares sanna identitet, en fråga som sysselsatt forskare sedan 1800-talet.
Redan under Shakespeares samtid uppstod misstanken att han bara fungerade som frontman åt den verklige författaren. Texterna till hans dramatiska verk utgavs år 1623 i en tryckt utgåva med titeln “Mr. William Shakespeare’s Comedies, Histories, & Tragedies”, kallad First Folio.
Av dem framgår att upphovsmannen hade stora kunskaper i juridik, var en skicklig matematiker, var insatt i de allra senaste rönen inom astronomi, var förtrogen med livet vid hovet och visste hur man jagar med falk.
Han behärskade latin, grekiska, spanska och franska. Han hade tillgång till ett omfattande bibliotek med både äldre och nyutkomna böcker, som han läste på originalspråk. Han hade detaljerade kunskaper om Frankrike och Italien, dit handlingen i flera av hans pjäser är förlagd. Han hade en skarp blick för maktspelet i det samtida England. Han kunde sin engelska historia. Hans ordförråd var enormt, fem gånger större än vad en bildad person behärskar idag.
Inget av detta stämmer överens med William Shakespeare. Han var son till en handskmakare i den lilla staden Stratford on Avon. Han hade ingen högre utbildning. Möjligen kan han fram till tolv års ålder ha gått i en nystartad grammar school, där han kan ha fått rudimentära kunskaper i latin.
I tjugofemårsåldern flyttade han till London för att delta i det blomstrande teaterlivet som skådespelare och producent. När han han närmade sig femtio år flyttade han tillbaka till sin hemstad som en mycket välbeställd man.
Vid sin död tre år senare efterlämnade han inga handskrivna dokument, endast ett testamente med en skakig namnteckning. Det fanns inga böcker eller teatermanuskript i kvarlåtenskapen. Det enda som egentligen förknippar William Shakespeare med författarskapet är hans namn på titelbladet till First Folio-upplagan, som utkom sju år efter hans död.
Brenda James fann svaret på gåtan om Shakespeares sanna identitet tack vare sitt intresse för chiffer. Hon fastnade för den egendomliga punkteringen i dedikationen till hans sonetter och anade att den innehöll ett dolt meddelande. Genom att knäcka denna kod kom hon fram till namnet Henry Neville.
Han visade sig vara en välkänd politiker under drottning Elisabets tid på tronen och tillhörde en av Englands mest inflytelserika adelsätter med en historia sammanvävd med kungahuset ända sedan Vilhelm Erövrarens tid.
Det fanns rikligt med dokumentation kring Sir Henry Neville. Han skrevs redan som fjortonåring in vid universitetet i Oxford med tillgång till dess omfattande bibliotek. Hans stora begåvning uppmärksammades snart och han handplockades för att ingå i en liten grupp studenter som gjorde en fyraårig bildningsresa genom Europa.
De gjorde långa uppehåll i Frankrike, Tyskland och Italien, där Neville fann miljöerna för flera av sina dramer. Genom sin svärfar som var diplomat och hemlig agent åt kungahuset fick han inblick i maktens innersta kretsar.
Neville var själv politiskt engagerad. Han var motståndare till den enväldiga monarkin och ville se ett ökat folkligt inflytande. Vid bara tjugotvå års ålder blev han medlem av parlamentet.
Samtiden präglades av en sannskyldig explosion av nyskriven dramatik som spelades i de nybyggda teaterhusen runt om i London. Här kunde en författare nå ut med sitt budskap till en publik som bestod av människor från alla samhällsklasser, men det ansågs inte lämpligt för en person med Nevilles höga ställning att ägna sig åt detta. Det fanns visserligen adelsmän som skrev dramatik, men deras pjäser var enbart avsedda att framföras vid hovet.
Brenda James menar att Neville ingick ett avtal med den jämnårige skådespelaren och producenten William Shakespeare, som var hans släkting på mödernet. Det gick ut på att denne mot en rejäl ekonomisk ersättning och tysthetslöfte skulle stå som författare till Nevilles dramer.
Till saken hör att det vid denna tid inte fanns något större intresse för vem som skrivit de pjäser som spelades, fokus låg på själva framförandet. Det var skådespelarna som stod i centrum för publikens intresse, inte författaren.
År 1601 inträffade den stora vändpunkten i Nevilles liv. Han engagerade sig i ett uppror mot drottning Elisabet, som med stigande ålder blivit alltmer despotisk. Målet var att avsätta henne från tronen och utnämna Jakob I av ätten Stuart till kung. I den nya regeringen var det tänkt att Neville skulle få en av de tyngsta ministerposterna, men upproret misslyckades.
Neville placerades i fångenskap i Towern. Det var i spåren av dessa omvälvande händelser som han skrev de fyra tragedierna Hamlet, Macbeth, Othello och Kung Lear. De speglar på olika sätt den existentiella krisen i hans liv, hans fall från maktens boningar, splittringen i hans familj och hans känsla av att ha misslyckats med sitt stora uppdrag.
Efter Nevilles död ville några av de efterlevande i familjen bevara hans dramatiska verk till eftervärlden, medan andra släktingar menade att han dragit deras namn i smutsen genom sitt deltagande i upproret mot drottning Elisabet och absolut inte ville bli förknippade med hans författarskap. En kompromiss blev därför att även fortsättningsvis uppge den nu avlidne William Shakespeare som upphovsman.
Brenda James insåg att hon måste ha understöd från en välrenommerad forskare för att få genomslag för sin upptäckt. Hon tog därför kontakt med William D. Rubinstein, professor i historia vid Aberystwyth University i Wales. Han övertygades av hennes bevisföring och tillsammans skrev de The Truth Will Out – Unmasking the Real Shakespeare (2005).
Mottagandet av Brenda James forskarbragd är tänkvärd. Hon fick inget som helst vetenskapligt underbyggt gensvar på sin teori. Hon inbjöds aldrig till några symposier eller seminarier för att redogöra för sitt mångåriga arbete. De känslomässiga reaktionerna var däremot desto fler.
Boken väckte ett ramaskri bland etablerade och prisbelönta forskare som ägnat hela sina liv åt William Shakespeare. Den brittiske professorn Jonathan Bare avfärdade boken med det svepande påståendet: ”Det finns inte så mycket som en gnutta bevis för denna teori”. Inför utgivningen i USA utbrast David Kathman, författare till ett antal böcker om Shakespeare, att boken var ”ett rent haveri, fyllt med faktafel, förvanskningar, osammanhängande argument och rena idiotier”.
Reaktionerna i Sverige präglades av samma tongångar. Carina Burman, docent i litteraturvetenskap, skrev en nedlåtande recension i Svenska Dagbladet. Hennes sammanfattande omdöme är att boken präglas av ”anti-stratfordianernas sönderparfymerade instängdhet”(artikeln numera borttagen). Man måste fråga sig om hon verkligen har läst Brenda James och professor Rubinsteins bok, eller bara reagerat känslomässigt och omedelbart positionerat sig i det som hon uppfattat som den rätta akademiska fållan.
Kritik riktades även mot professor Rubinstein för hans samröre med en icke etablerad forskare, men han försvarade Brenda James med boken Sir Henry Neville was Shakespeare – The Evidence (2016), där han anför ytterligare bevis för riktigheten i hennes tes.
Ytterligare böcker har skrivits. Inte heller dessa uppföljare har rubbat det etablerade forskningsläget. Brenda James är i det närmaste helt osynliggjord på nätet. Wikipedia gör en sammanfattande bedömning: ”In 2005, Neville was proposed as the actual author of Shakespeare’s works. The attribution is rejected by almost all academic Shakespeareans who have responded to the claim.”
Bilden av William Shakespeare som den unge olärde mannen från landsorten som trollbinder en värld med sina fantastiska pjäser har förvandlats till en myt som inte får ifrågasättas, en myt som ingår i den engelska självbilden, en myt som ligger till grund för hela den lukrativa turistindustri som vuxit upp kring Stratford-sonen, en myt som troget traderas i en aldrig sinande ström av akademiska verk.
Behandlingen av Brenda James har ett intresse som sträcker sig långt utanför teatervärldens ramar. Den visar hur den akademiska världen har förvandlats till ett eget hermetiskt slutet system, ett akademiskt kunskapsmonopol och en ekokammare, som gjort sig döv och stum inför tänkvärda och väl dokumenterade inspel från icke-etablerade forskare.
Text: Margareta Skantze, dramatiker och regissör
