NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, analyser, reportage och debatt. 
Kerstin, en 76-årig kvinna från Örnsköldsvik, fick i juli 2024 en stroke. Ett år senare dog hon av sepsis på MAVA hjärtavdelning i Örnsköldsvik efter det att förvaltaren hade tagit kontrollen över hennes hus och bankkonton. Kvinnans sambo låstes ute.
Sjukvården avslutade den antibiotikabehandling som redan hade givits på akutmottagningen och som hade börjat ge effekt. I stället för att fortsätta att ge henne adekvat behandling injicerades Kerstin med morfin, vilket ledde till att hon snabbt dog. Detta inträffade på MAVA hjärtavdelning på Örnsköldsviks sjukhus.
Sepsis behandlas i första hand med antibiotika, intravenös vätsketillförsel och syrgas. Vid allvarligare fall kan intensivvård och stödjande behandling av organfunktioner med stor tillförsel av antibiotika direkt i blodet vara nödvändigt.
En tidig upptäckt sepsis och tidigt insatt behandling minskar risken för komplikationer och dödsfall. Många regioner varnar nu särskilt för riskerna med sepsis, speciellt för äldre patienter.
På akutavdelningen svarade Kerstin bra på den inledande antibiotikabehandlingen, men hennes två systrars åsikt om att hon skulle vara dement, trots att Kerstin hade ett läkarintyg om motsatsen, fick sjukhuspersonalen på MAVA att välja att avsluta hennes liv genom att sätta in palliativ vård (vård i livets slutskede), vilket i praktiken betyder att man ger patienterna andningsdeprimerande morfin. Detta är närmast att betrakta som mord, och det strider mot Läkarförbundets etiska regler.
En av vårdpersonalens kommentarer, när hon hade fått den livssläckande injektionen, var ”nu har Kerstin det bra”. Kerstins dödsfall är bara ett i mängden av fall där äldres rättigheter och rätt till livet körs över utan pardon.
Under Covid-19-pandemin blev det allmänt känt att äldre inte fick syrgasbehandling. De gavs i stället morfin, helt enkelt för att de skulle dö snabbare.
Denna typ av ”vård” i livets slutskede har successivt blivit en normaliserad företeelse i Sverige, och den är numera satt i system, utan att personalen har några samvetsbetänkligheter.
Så snart en äldre person, som är föremål för den kommunala äldreomsorgen eller som har lagts in på sjukhus, drabbas av en influensa eller kraftigare förkylning, börjar idéer om vård i livets slutskede att cirkulera bland vårdpersonalen. Vårdpersonalen betraktar inte längre äldre människor som fullvärdiga individer.
Även om en behandlingsmetod, till exempel behandling med antibiotika, har goda förutsättningar för att lyckas, så får inte äldre vårdtagare denna behandling i lika hög utsträckning som yngre patienter. Dagens vårdetik missgynnar de äldre, men vårdpersonalen tänker inte ens tanken att nästa gång kan det gälla deras egna föräldrar eller dem själva.
Efter sig lämnade Kerstin den djupt sörjande livspartnern, Frank Nilsson.
Under det år som följde efter den dag i juli år 2024, då Kerstin drabbades av den stroke som ledde till att hon blev halvsidesförlamad, skulle både hon och Frank komma att utsättas för mängder av kränkningar och brott, vilket avslöjas i denna artikel, som avslöjar allvarliga brister i svensk myndighetsutövning, och man kan fråga sig om Sverige verkligen är någon välfärdsstat och demokrati.
Kerstin var språklärare vid komvux i Örnsköldsvik. Genom flit och noggrannhet hade hon byggt upp en god ekonomi, och hon hade en villa vid inloppet till Örnsköldsvik. Hon och Frank Nilsson träffades på den skola där de arbetade, och de hade haft en kärleksrelation under en lång tid.
När Kerstin drabbades av stroke bestämde de gemensamt att Frank skulle flytta hem till henne. Målet var att hon skulle komma hem till sin bostad och få rehabilitering där, i stället för att behöva bo på servicehuset Örnsköldsgården, dit hon flyttades efter den sjukhusvistelse som stroken ledde till så, Frank Nilsson flyttade in i Kerstins hus och mantalsskrev sig där.
På en väns inrådan upprättade Frank och Kerstin ett gemensamt testamente som de signerade, vilket även bevittnades av två av Franks och Kerstins vänner. Signerandet och bevittnandet av det gemensamma testamentet filmades, vilket Franks vän hade instruerat Frank och Kerstin att göra.
På filmen kan man klart och tydligt se att Kerstin inte alls var dement, vilket hennes systrar hävdade. Läkaren Andreas Koro hade dessutom utfärdat ett intyg om att Kerstin var vid sina sinnens fulla bruk och inte alls dement.
Tiden på servicehuset kom att bli uppslitande. Den rehabilitering som genomfördes där var urusel, och till råga på allt så våldtogs Kerstin av en storväxt vårdare i medelåldern.
Kerstin anmälde den genomförda våldtäkten till servicehusets avdelningschef, men denne stängde inte av våldtäktsmannen från arbetet, och genomförde inte någon utredning av det inträffade. Avdelningschefen bistod inte heller Kerstin så att någon polisanmälan kunde upprättas.
Avdelningschefen påstod dock att hon hade utrett ärendet, men någon journalanteckning om det redovisades aldrig. Denne polisanmälde inte heller händelsen utan skyddade i stället våldtäktsmannen, som fortfarande arbetar kvar på avdelningen.
Dessa missförhållanden var kända av delar av den äldre personalen på boendet, och enligt Lex Sarah-förfarande har de en rapporterings- och anmälningsskyldighet. Förhållandena på avdelningen skulle således ha utretts och anmälts, men ingenting sådant har alltså skett.
Kerstin hade två systrar som påstod att Kerstin skulle vara dement, vilket alltså inte alls stämde. Inte heller stroken medförde att Kerstin fick någon negativ påverkan på vare sig minnesfunktion eller tankeverksamhet, och hon drabbades inte heller av några talsvårigheter.
Förvaltaren och Kronofogden tog kontroll över Kerstins hus och bankkonton
De två systrarna agerade för att Kerstin skulle få en förvaltare, och utan att Kerstin fick tillfälle att svara för sig dömde Ångermanlands tingsrätt att förvaltaren skulle förvalta hennes egendom och tillvarata hennes intressen, men i stället för att tillvarata hennes intressen motverkade han Kerstins uttryckliga vilja och rättigheter, och han samverkade i stället med Kerstins systrar i deras försök att komma över hennes egendom.
Tillsammans med Swedbank i Örnsköldsvik spärrade förvaltaren genast Kerstins bankkonton och stängde av hennes Bank-ID, så att hon varken kunde använda sina bankmedel eller kommunicera med några myndigheter via internet eller läsa sin egen sjukvårdsjournal. Kerstin blev därigenom i praktiken omyndigförklarad.
Förvaltaren såg även egenmäktigt till att låset på Kerstins hus byttes ut, och därmed låstes Frank Nilsson ut från sin bostad. Kerstin förklarade då för förvaltaren att Frank bodde tillsammans med henne i huset, men det struntade förvaltaren i. Hans kommentar var att ”nu var det han som äger huset”.
Förvaltaren såg även till att anmäla Frank Nilsson för att han hade mantalsskrivit sig i Kerstins hus, något som förvaltaren benämnde som ett folkbokföringsbrott. Förvaltaren satte upp en bevakningskamera på Kerstins hus. Det är polisanmält liksom stölden av den stora postlåda som Frank Nilsson hade låtit sätta upp. Ingenting har hörts om detta från polismyndigheten i Örnsköldsvik.
Än i dag, drygt ett år senare, har Frank Nilsson inte fått komma in i sin bostad.
I och med att Kerstin dog, i juli 2025, upphörde förvaltaren förordnande som förvaltare. Trots att Frank Nilsson är ensam arvtagare till Kerstin överlämnade förvaltaren inte husnycklarna Frank Nilsson, utan i stället gav förvaltaren nycklarna till Kerstins två systrar, trots att de inte ärver någonting efter Kerstin, och trots att förvaltaren kände till det gemensamma testamente som Frank och Kerstin hade upprättat.
Flera månader innan Kerstin dog ansökte Frank Nilsson om att Kronofogdemyndigheten skulle fatta ett beslut om att interimistiskt öppna upp Kerstins hus, så att Frank kunde komma in i och bo i sin (deras gemensamma) bostad.
Trots det gemensamma testamentet, som bevisade deras samboförhållande, lade Kronofogdemyndigheten ned ärendet. Frank överklagade beslutet, varpå Ångermanlands Tingsrätt beslutade att Kronofogdemyndigheten skulle återuppta handräckningen och således öppna upp bostaden åt Frank.
Trots tingsrättens beslut, som vann laga kraft den 20 oktober 2025, har Kronofogdemyndigheten fortsatt att förhala ärendet och av Frank Nilsson åter begära sådant som tingsrätten påpekade att Kronofogdemyndigheten inte kan begära.
Frank Nilsson är fortfarande utelåst medan Kerstins systrar har nycklarna till huset och därmed har tillgång till det.
Vart är svensk myndighetsutövning på väg?
Anonym skribent
