Nobelkommitténs beslut att ge 2025 års fredspris till Venezuelas oppositionsledare María Corina Machado har väckt omfattande kritik. Hon lyfts fram som demokratikämpe, men hennes kopplingar till kuppförsök, sanktioner och USA:s strategiska intressen gör beslutet svårt att försvara.
Machado har i över 20 år varit en central figur i oppositionen mot Hugo Chávez och Nicolás Maduro. År 2002 stödde hon kuppförsöket mot Chávez genom att underteckna Carmona-dekretet som upplöste landets konstitution. USA erkände kuppledaren inom några timmar. Samtidigt finansierades hennes organisation Súmate av National Endowment for Democracy, ofta kopplad till amerikanska utrikespolitiska projekt.
Sedan dess har Machados linje fortsatt ligga nära USA:s intressen. Hon har samarbetat med tankesmedjor finansierade av ExxonMobil och Chevron och lovat att privatisera Venezuelas oljetillgångar, vilket skulle ge USA stort inflytande över världens största oljereserver.
Hennes politik har också bidragit till våld. Under protesterna 2014, som hon delvis ledde, dödades minst 43 personer. Samma år läckte en inspelning där hon diskuterade destabilisering och nya kuppförsök. Machado är dessutom en av de främsta förespråkarna för USA:s sanktioner, som enligt flera rapporter orsakat massfattigdom och tusentals civila dödsfall.
Hon har hyllat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som är föremål för en arresteringsorder från Internationella brottmålsdomstolen, och stött Donald Trump, som hon till och med dedikerat fredspriset till. USA:s militära angrepp mot venezuelanska båtar har fortsatt, i regel med dödsoffer. Pete Hegseth, en av dem som drivit på denna linje, utreds nu för misstänkta krigsbrott efter uppgifter om att han beordrat att inga överlevande skulle lämnas.
Mot denna bakgrund är det oroande att Sveriges försvarsminister Pål Jonsson nyligen haft privata möten med Hegseth. När svenska och norska ledare talar om en ”regelbaserad världsordning”, men undviker att markera mot dessa övergrepp, framträder ett mönster: Norden, tidigare känt för diplomati och fredsmäklande, riskerar nu att legitimera militarism. Det är en beklämmande utveckling för länder som en gång bidrog till att lösa konflikter.
Nobelkommittén har tidigare kritiserats för liknande felbedömningar. Henry Kissinger fick fredspriset 1973 trots massbombningar av civila i Sydostasien. Barack Obama behöll sitt pris från 2009 samtidigt som USA intensifierade drönarattacker och militära interventioner. Årets beslut riskerar att bli ännu ett exempel på hur priset hamnar i konflikt med sitt syfte.
Tecken på politisk påverkan finns också. I augusti 2024 skickade senator Marco Rubio, numera Trumps utrikesminister, tillsammans med andra republikanska ledare ett brev till Nobelkommittén där de föreslog Machado som kandidat. Kritiker menar att priset riskerar att legitimera ett USA-stött regimskifte snarare än fred.
När fredspriset går till en politiker med kopplingar till kuppförsök, inhumana sanktioner och militära angrepp blir det tydligt att priset alltmer används som ett verktyg i ett maktspel. Det är långt ifrån den fredsidé Alfred Nobel ville främja.
För att fredspriset ska återfå sitt förtroende krävs en oberoende granskning av nomineringsprocessen. Nobelkommittén behöver visa att priset återigen kan stå fritt från politisk påverkan och vila på det moraliska ansvar Alfred Nobel avsåg.
Text: Gustaf Rydelius, partiledare för MoD – Mänskliga rättigheter och demokrati
Gustaf Rydelius är partiledare för MoD och verksam som föreläsare inom idéhistoria, geopolitik och samhällsutveckling. Han har i många år fördjupat sig i frågor om maktstrukturer, frihet och samhälleliga förändringsprocesser, och bedriver självständig forskning inom filosofi, religion, historia och geopolitik. Gustaf föreläser regelbundet om ekonomisk och politisk historia, bland annat via sin Youtube-kanal. Hans samhällsengagemang växte fram under Occupy-rörelsen och präglas i dag av en strävan att öka förståelsen för globala maktförhållanden och bidra till ett mer rättvist och transparent samhälle.
