Stockholmsmoderaterna har lanserat hälsoobligationer för att finansiera fetmaläkemedel, men runt om i världen rapporteras om allvarliga biverkningar av dessa och flera rättsprocesser pågår.
Text: Elena Malmefeldt, auktoriserad naturläkare (SNLF), Reawake.se, talesperson för hälsa i partiet Ambition Sverige
Moderaterna beskriver hälsoobligationer som en revolution, ett finansiellt verktyg som sägs ”öka folkhälsan” och ”förebygga framtida sjukdom”. När man hör ordet tänker man på träning, rörelse, mat, sömn, stresshantering, allt det som faktiskt bygger hälsa, men nej, hälsoobligationerna ska användas för att finansiera fetmaläkemedel.
Injektioner som i dag är föremål för omfattande internationell debatt om biverkningar.
Två läkemedelsgiganter, danska Novo Nordisk och amerikanska Eli Lilly dominerar marknaden med läkemedel som Ozempic och Mounjaro.
Runt om i världen rapporteras nu om allvarliga biverkningar, och flera rättsprocesser pågår där patienter drabbats av svåra komplikationer.
En fråga som sällan diskuteras är att den snabba viktnedgången ofta också innebär förlust av muskelmassa. Studier har visat att en betydande del av viktminskningen kan komma från muskler, vilket på sikt kan försämra styrka, öka fallrisk och störa ämnesomsättningen.
Och när patienter slutar med läkemedlen går många snabbt upp i vikt igen. Det gör att behandlingarna i praktiken ofta blir långvariga eller livslånga, något både forskare och vårdpersonal varnar för.
Mitt i detta finns också en rättsprocess i USA där Eli Lilly anklagas för misstänkta mutbrott kopplade till marknadsföring av sitt fetmaläkemedel, så man ifrågasätter därmed affärsmetoderna, vilket inte är första gången för Eli Lilly,
Ändå menar Stockholmsmoderaterna att dessa företag ska gynnas med våra offentliga medel. Den enskilde ska befrias från kostnaden för hälsans skull, säger man.
Så låt oss se hur en hälsoobligation faktiskt fungerar.
Hur fungerar hälsoobligationer? Ett lån som betalas av det offentliga
Regionen lånar pengar av investerare, ofta banker, kapitalförvaltare och pensionsfonder genom att ge ut obligationer. Pengarna används för att finansiera fetmaläkemedel.
Och precis som med alla lån gäller samma sak:
Lånet måste betalas tillbaka med ränta av regionens offentliga medel.
Investerarna får avkastning om projektet anses ”lyckat”. Det kan bedömas utifrån kortsiktiga mått, som viktförändringar även om viktnedgången skulle bero på muskelförlust, eller om patienterna senare drabbas av svåra komplikationer. ”Lyckat” betyder viktnedgång, inte förbättrad hälsa.
Det blir ett slutet kretslopp där det offentliga skuldsätter sig gentemot investerare, fonder och banker, som i sin tur för vidare kapitalet till läkemedelsindustrin. Skulden återbetalas sedan av det offentliga – samtidigt som vårdens budget får bära kostnaderna för de biverkningar och komplikationer som behandlingen orsakar.
Det är svårt att se detta som folkhälsopolitik. Det är snarare ett sätt att privatisera vinster och socialisera kostnader.
Vem driver frågan?
Det är Moderaternas oppositionsregionråd Kristoffer Tamsons (M) som driver förslaget om hälsoobligationer. Samma Tamsons som nyligen kritiserat Region Stockholms planer på att stärka sitt eget påverkansarbete och kallat det ”skattefinansierad lobbyism”.
Det väcker frågor, eftersom Tamsons själv har en bakgrund i lobby- och PR-branschen.
Han arbetade som seniorkonsult inom public affairs på kommunikationsbyrån Hallvarsson & Halvarsson en av Sveriges mest inflytelserika aktörer inom politisk påverkan. Han gick dit våren 2012, efter åren som stabs- och planeringschef hos statsminister Fredrik Reinfeldt, och återvände redan hösten 2013 till Moderaterna i Stockholms läns landsting som kanslichef och valledare.
Med andra ord: han är ett tydligt exempel på hur personer rör sig i en ”rotationsdörr” mellan politik och PR/lobbyism först i maktens innersta krets, sedan som påverkanskonsult för näringslivsintressen, och därefter tillbaka in i politiken med ansvar för de beslut som påverkar samma aktörer.
Hallvarsson & Halvarssons egen VD beskriver life science som ett område där politiken ”till stor del avgör affärsförutsättningarna”. Det är exakt den typ av beslut, subventioner, regionbudgetar och finansieringsmodeller som Tamsons nu vill förändra.
Inte ett isolerat fall – utan ett politiskt mönster
Samma rörelsemönster syns nationellt.Innan Pål Jonson blev försvarsminister hade han arbetat i roller med koppling till lobbyverksamhet och som kommunikationsdirektör för försvarsindustrins branschorganisation. Att han därefter fick ansvar för landets så kallade försvarspolitik visar hur tunn gränsen blivit mellan industriella intressen och politiskt beslutsfattande.
Kostnaden: enorm för samhället – enorm vinst för industrin
Priserna varierar beroende på dos och apotek, men med dagens nivåer innebär det ungefär:
- Ozempic: ca 1 050 kr/mån → 125 000 kr per person över tio år
- Mounjaro: ca 3 100 kr/mån → 370 000 kr per person över tio år
Om 10 procent av Sveriges 1,5 miljoner personer med fetma behandlas i tio år blir notan:
- ca 19 miljarder kronor för Ozempic
- över 55 miljarder kronor för Mounjaro
Om hälsoobligationerna leder till att regionen börjar finansiera fetmabehandling med Ozempic, innebär det i praktiken att det offentliga börjar betala för en behandling som i dag varken är subventionerad eller avsedd för viktminskning.
Det blir ett kringgående av subventionsreglerna där regionen i praktiken börjar finansiera off label-användning av läkemedel som inte är godkända för obesitas.
Som jämförelse lades akutsjukhuset i Sollefteå ner för att spara cirka 40–50 miljoner kronor per år. Det motsvarar kostnaden för att behandla bara några hundra patienter med fetmaläkemedel under tio år.
Vi offrade ett akutsjukhus där liv kunde räddas för en summa som inte ens räcker till sprutbehandling för en medelstor gymnasieskola. Hur kan detta kallas en rationell prioritering?
”Hälsoobligationer” är inte en satsning på hälsa
Att låna pengar för att finansiera läkemedel som:
- har dokumenterade risker,
- är föremål för internationella rättsprocesser,
- ofta måste tas långvarigt,inte behandlar grundproblemet
- och genererar miljardvinster för industrin, är inte folkhälsa, om det vore kopplat till folkhälsa så löser man grundproblematiken, den metabola ohälsan.
Nu vill man skapa nya medicinska problem genom att överföra alltmer av våra gemensamma resurser till läkemedelsindustrin. Det här handlar om en politik som återigen går industrins intressen till mötes.
Text: Elena Malmefeldt, Reawake.se
