Sverige bör precis som USA kliva av NATO-scenen

När NATO:s utrikesministrar samlades i Bryssel och USA:s stol stod tom skapade det rubriker världen över, men bortom det symboliska pekar händelsen på något betydligt större: USA prioriterar inte längre NATO som sin huvudsakliga säkerhetsplattform. Det är en utveckling som pågått under lång tid, men nu blivit synlig i sin renaste form.

Att USA:s utrikesminister Marco Rubio (1) uteblev och istället lät Trumps utsände Steve Witkoff resa till Moskva (2), dagen före NATO-mötet, visar att Washington valt andra kanaler för sina säkerhetssamtal. Detta handlar inte om diplomatiska nycker, utan om en ny strategisk verklighet: USA agerar utifrån sina egna intressen först, och NATO därefter.

I detta förändrade landskap måste Sverige ställa den grundläggande frågan: Vad betyder NATO-medlemskapet när alliansens ledande makt har lämnat huvudscenen?

En ny transatlantisk hierarki tar form

NATO har historiskt byggt på principen om kollektivt beslutsfattande (3). Det var själva kärnan i alliansens legitimitet, men utvecklingen det senaste året visar att detta inte längre gäller.

Verkligheten ser nu ut så här:

1. USA och Ryssland förhandlar direkt.
2. Ukraina får information i efterhand.
3. Europa ställs inför fullbordade fakta.

Läckta dokument om en 28-punktsplan (4), framtagen i amerikansk-ryska kontakter, visar att Europa helt saknats vid bordet. Alliansen som skulle garantera inflytande i gemensamma frågor har därmed reducerats till en arena för informationsöverföring, inte beslut.

När USA dessutom skickar Christopher Landau, känd för att ha kallat NATO ”en lösning i jakt på ett problem” (5), som sin representant i Bryssel blir det tydligt att man inte längre investerar politiskt kapital i alliansen.

För Sverige innebär detta att NATO varken är det samrådsforum eller den säkerhetsplattform vi blev lovade. Alliansen är på väg att få en annan funktion än tidigare – och Sverige måste förhålla sig till det.

Europa – en betalare, inte en partner

USA:s gradvisa tillbakadragande gör något uppenbart som länge varit under ytan: Europa har stått för ekonomin, USA för makten. När USA nu minskar sitt engagemang kvarstår ett NATO som i praktiken saknar strategiskt centrum.

Det är en arkitektur där ansvaret för att finansiera försvar, materiel och infrastruktur allt mer faller på europeiska länder, utan att det motsvaras av politiskt inflytande. Europa har blivit en betalare, inte en medaktör.

För Sverige, som just anslutit sig, är detta särskilt problematiskt. Vi träder in i ett system där maktbalansen redan skiftat, och där våra åtaganden växer, samtidigt som alliansens avkastning minskar.

Det är inte en hållbar strategi.

Sverige gick in i NATO vid fel tidpunkt – och till fel pris

När Sverige lämnade sin långa tradition av neutralitet och militär alliansfrihet var argumentet att NATO skulle ge trygghet i en osäker tid, men tryggheten förutsatte ett starkt och stabilt NATO. Nu ser vi i stället en allians i omvandling, och ibland i upplösning.

Sverige förlorade därmed sin:

• diplomatiska flexibilitet,
• historiska förmåga att agera medlare,
• äkerhetspolitiska rörelsefrihet, och
• och sin möjlighet att stå utanför stormaktsblocken.

Vi gjorde det i tron att NATO-ordningen låg fast. Nu visar det sig att det var just den ordningen som var på väg att förändras.

Att stå fast vid ett beslut taget i en annan geopolitisk verklighet är inte ansvarsfullt. Strategi handlar om anpassning, inte prestige.

Kostnaden för NATO: Sveriges skattebetalare får bära en allt tyngre börda

En NATO-ambitionsnivå på 5 % av BNP skulle innebära försvarsutgifter motsvarande över 319 miljarder kronor per år, en ökning med närmare 200 miljarder årligen jämfört med dagens nivå.

Det är en monumental omfördelning av resurser.

För att sätta siffran i perspektiv:

De ökade försvarsutgifterna motsvarar sex till sju gånger hela polisens budget.

Det är anmärkningsvärt när det största hotet mot svensk säkerhet i dag inte är invasion, utan gängkriminalitet, skjutningar och sprängningar som polisen redan saknar resurser att hantera. Vi investerar i det yttre försvaret samtidigt som den inre säkerheten brister.

Det är inte ett rationellt prioriterat system. Det är ett system som bygger på gamla antaganden i en ny verklighet.

Därför bör även Sverige lämna NATO

Vi närmar oss en punkt där Sverige måste göra ett val som baseras på strategisk klarhet, inte symbolik. NATO står inför två möjliga utvecklingar:

1. USA återtar ledarskapet men låter Europa stå för kostnaderna

Det ger ett asymmetriskt och ojämlikt förhållande.

2. USA fortsätter sin reträtt och lämnar NATO utan verklig styrning

Det skapar en allians som saknar strategi och inriktning.
I båda fallen förlorar Sverige mer än landet vinner.

Att lämna NATO handlar inte om isolationism. Det handlar om att återta förmågan att:

• forma en långsiktig och självständig säkerhetspolitik,
• prioritera resurser utifrån svenska behov, och
• bygga en modern strategi för både yttre och inre säkerhet.

Det är inte ett steg bakåt – utan ett steg mot en mer hållbar och ansvarstagande framtid.

Den tomma stolen visar vägen framåt

USA:s tomma stol i Bryssel är en symbol för ett skifte som redan skett.

• Den visar att den efterkrigstida säkerhetsordningen är över.
• Den visar att Europa måste återta ansvar för sin egen säkerhet, och
• den visar att Sverige, som länge värnat sin neutralitet och självständighet, nu behöver skapa en strategi som utgår från våra egna behov, inte från ett system byggt för en annan tid.

Frågan är inte längre om NATO håller på att förändras. Frågan är om Sverige ska binda sig vid dess fall, eller börja bygga något nytt.

Källor och relaterat

1. Reuters – Rubio plans to skip NATO meeting at key moment for Ukraine
2. New York Post – Witkoff greets Putin in Moscow for peace talks
3. Utrikespolitiska Institutet – NATO:s beslutsstruktur
4. Wall Street Journal – Trump’s Push to End the Ukraine War…
5. Reuters – Landau-uttalande om NATO som ”solution in search of a problem”