Mötet i London var inte ett fredsmöte. Det var Europas senaste påminnelse om att historien har gått vidare utan Europa och att det krig som Europa påstod sig leda nu löses ovanför Europas huvud. Starmer, Macron, Merz och Zelensky stod på trappan på Downing Street 10 i en iscensatt solidaritetsbild, men solidaritet är ett privilegium för aktörer som fortfarande påverkar handlingen.
Text: Gerry Nolan, The Islander
Europa gav upp det privilegiet i samma ögonblick som det förväxlade moralisk teater med strategi. Trumps sändebud satt i fem timmar med Putin i Moskva, inte för att posera utan för att förhandla, testa gränser och skissa på en lösning. Sedan flög de till Miami för maratonsamtal med Ukrainas team och bombarderade Zelensky med en uppdaterad plan som kräver djupare territoriella eftergifter, strängare begränsningar och svagare säkerhetsgarantier.
När de äntligen får tag på honom på telefonen förväntar de sig ett snabbt ”ja”. Det är inte diplomati. Det är USA som förbereder sig för att avsluta en konflikt som man inte längre har för avsikt att stödja för sina europeiska vasaller.
Och Europa?
Europa skyndar sig till London, inte för att forma fred, utan för att fördröja det ögonblick då sanningen blir oundviklig. Macron hävdar, med teatralisk bravur, att Europa har ”många kort på handen”. Kort? Europa har ingenting annat än ”I owe you”-kärnvapen (jag är skyldig dig), frysta tillgångar som det inte äger lagligt och ett bleknande moraliskt manus som européerna för länge sedan slutat tro på.
Makt är inte en kortlek. Det är inflytande och Europas inflytande dog i samma ögonblick som USA meddelade att det inte längre kommer att tillhandahålla de säkerhetsgarantier efter andra världskriget som kontinenten byggdes på, via sin nya National Security Strategy. Washington svänger om. Moskva dikterar slagfältet och den hårda ekonomiska verkligheten.
Macrons ”kort” är en spelares illusioner som sålde sina marker för flera år sedan och fortfarande insisterar på att han är med i spelet. Merz försöker låta seriös genom att säga att han är ”skeptisk” till USA:s insatser. Starmer betecknar mötet som en ”koalition av de villiga”, men de kommer till London utan förhandlingskraft, utan militärt inflytande och utan någon självständig väg till fred.
De är åskådare som låtsas vara författare. Sedan träder Zelensky fram och levererar den replik som hans europeiska chefer gett honom:
”Ryssland insisterar på att vi ger upp territorium. Vi vill inte ge upp någonting. Amerikanerna letar för närvarande efter en kompromiss.”
Det är här fasaden spricker. Washington vill ha en överenskommelse som är förankrad i den faktiska kartan och ta emot gåvan i form av en sorti. Europa behöver att kriget förlängs, inte för att hjälpa Ukraina att vinna, utan för att fördröja sin egen politiska uppgörelse och hålla korruptionen igång.
Fångad mellan dem har Zelenskys ”suveränitet” blivit en diplomatisk rekvisita, en gångjärn mellan amerikansk otålighet och europeisk förnekelse, en symbol som åberopas av beskyddare som inte längre delar samma slutmål.
Ryssland förstår samtidigt perfekt att tiden gynnar dess position. Dess drönarsvärmar, missilattacker och nätverksattacker är inte eskalering för eskaleringens skull, utan en påminnelse om att Moskva sätter takten och att varje månad som går tär på Ukraina militärt, Europa ekonomiskt och dess uttömda narrativ psykologiskt.
Och sedan kommer den obehagliga sanningen från Doha: Trump Jr. signalerar att USA helt enkelt kan dra sig ur om Ukraina vägrar att gå mot en överenskommelse. Washington har alternativ. Europa har det inte. Det är den hårda geometrin av makt.
Europa har bundit sig till ett ställföreträdande krig som det inte kan styra, inte kan finansiera och inte kan överleva. Det satsade sitt anseende på fantasier om ett ryskt sammanbrott och offrade sina industrier genom sanktioner som studsade tillbaka som granatsplitter. Man byggde sin politik på en moralisk teater som upplöstes i samma ögonblick som Washington omfamnade kall realism.
Allt som Europa hävdade var principer som nu visar sig vara skådespel och européerna har fått nog av bedrägeriet. Historien kommer att minnas detta ”toppmöte” som det ögonblick då Europa insåg att det krig som det hejade på, finansierade, moraliserade och katastrofalt missbedömde skulle avslutas av att de vuxna i rummet, medan Europa stod utanför och klamrade sig fast vid sina illusioner som kort som man aldrig haft.
Text: Gerry Nolan, The Islander
