X-kontot Combate med mottot ”Geopolitik och suveränitet” kritiserar amerikanska och brittiska exploateringar av Venzuelas olja, något som startade redan för 100 år sedan. Kritiken är ett svar på USA:s intention att ”ta tillbaka” påstått stulen olja. Hur faktakorrekt är kritiken?
Citat: Combate
”Tjuven [USA] anklagar den rånade [Venezuela] för rån.
Venezuelas mineral, och oljeresurser har tillhört Venezuela sedan Bolívar beslutade det 1829.
Amerikanska företag hade licenser för utvinning, inte äganderätt. Mellan 1917 och 1936 utvann amerikanska och brittiska företag venezuelansk olja till ett värde av 1,2 miljarder dollar. Venezuela fick 90 miljoner dollar. För varje 100 fat som utvanns från venezuelansk mark fick Venezuela betalt för ett.
Kalla det ”laglig handel” om du vill. Det var plundring per kontrakt, och dessa skrevs av plundrarna. Diktatorn Juan Vicente Gómez, som tog makten i en kupp 1908 med stöd av Washington, sa bokstavligen till amerikanska oljeföretagsledare: ”Ni kan olja. Ni skriver lagarna.”
Så utländska oljebolag utarbetade Venezuelas oljelagstiftning. För egna intressen. När en venezuelansk minister försökte förhandla fram bättre villkor för sitt eget land, gick oljebolagen direkt till diktatorn. Ministern var borta inom ett år.
De tullbefrielser som dessa företag fick översteg faktiskt vad de betalade i utvinningsskatt. Venezuela blev inte bara rånat. Det subventionerade rånet. Sedan begick Venezuela den enda oförlåtliga synden i den imperialistiska läran: det begärde att få tillbaka sina resurser.
1948 införde en demokratisk regering principen om fifty-fifty. Venezuela skulle äntligen få hälften av värdet av sin egen olja. Inom några månader inträffade en militärkupp. Washington erkände omedelbart juntan.
Den nye diktatorn, Pérez Jiménez, tilldelades Eisenhowers Legion of Merit 1954 för sina ”antikommunistiska åsikter”. Hans tortyrchef fick träffa både bröderna Dulles [Allen Dulles och John Foster Dulles] och J. Edgar Hoover. Två år senare: nya oljekoncessioner.
Så fungerar det. Suveränitet bestraffas. Att sälja ut sitt folk belönas.
1976 nationaliserade Venezuela äntligen sin oljeindustri. Och här är den detalj som patriotiska kabelnyhetskanaler ”glömmer” att nämna: Venezuela betalade för det. 5,6 miljarder dollar i kompensation, ner till minsta skruv. Alla stora amerikanska företag accepterade. Deras koncessioner löpte ändå ut 1983; enligt venezuelansk lag skulle de inte ha fått något.
De tog miljarder i förskott och gick därifrån, men imperiet glömmer aldrig en läxa som det fått offentligt. I slutet av 1980-talet och 1990-talet, under press från IMF, öppnade Venezuelas korrupta elit dörrarna igen. Olja på rea: royalties sänktes från 16 % till 1 %, värre än under Gómez. Statens andel av intäkterna sjönk från 71 % till 36 %.
Det är den nyliberala överenskommelsen i klartext. En procent i royalties för företagen. Kulor för folket. Sedan valdes Chávez och sa: nu räcker det. Royalties tillbaka till 30 procent. Majoritetsägande av staten krävs.
Fem dagar före kuppen mot honom 2002, ett CIA-memo: ”Venezuela: Förutsättningarna för en kupp mognar.”
NED [National Endowment for Democracy] hade redan kanaliserat miljoner till deltagarna. Timmar efter att Chávez störtats godkände Vita huset den nya regeringen. Kuppen misslyckades. Chávez överlevde.
De flesta oljebolag accepterade de nya villkoren. Chevron finns kvar där än idag. ExxonMobil och ConocoPhillips vägrade, gick till skiljedom och vann ersättning på miljarder dollar.
Låt oss tala om vad dessa ersättningar egentligen representerar.
De existerar inte i en värld där detta var ”stöld”. Skiljedom är till för avtalsstridigheter, inte rån. Den juridiska processen i sig förstör berättelsen om stöld, men här är vad ersättningarna egentligen är: den juridiska arkitekturen för utvinning som kräver sin rätt.
Internationella skiljedomstolar finns för att upprätthålla det globala kapitalets rättigheter mot suveräna stater. De är den juridiska armen av samma system som skrev Venezuelas lagar på 1920-talet. Domaren arbetar för det andra laget, och Venezuela kan inte betala, även om det skulle vilja. USA har sett till det.
De sanktionerade Venezuelas oljeindustri, den enda inkomstkällan för att betala ersättningen. De frös tillgångar. De stal CITGO. De blockerade tillgången till internationella banker. De gjorde det olagligt för tankfartyg att transportera venezuelansk råolja. De hotade med sekundära sanktioner mot alla som handlar med Caracas.
Man kan inte sanktionera ett land ur det globala finansiella systemet och sedan kräva att det överför 10 miljarder dollar och det gjordes medvetet. Sanktionera dem tills de kollapsar. Peka på de obetalda skulderna. Kalla dem tjuvar. Beslagta det som finns kvar. Skadeståndet är inte avsett att betalas.
Det är avsett att rättfärdiga nästa fas av plundring, som börjar med Citgo, Venezuelas raffinaderinätverk i USA, som redan är ute på auktion för att tillfredsställa fordringsägarna. Skär av en mans ben och håna sedan hans sätt att gå. Det var det som hände.
Nu kräver Trump att Venezuela ska ”återlämna” oljefält som aldrig varit amerikansk egendom. Det land som under ett sekel utvunnit hundratals miljarder, mutat diktatorer, utarbetat egna lagar, stöttat kupper, beväpnat tortyrutövare och sanktionerat en befolkning till svält, hävdar nu att det är offret. Projektion i civilisationsskala.”
Analys – enligt Grok AI
Den tillhandahållna texten presenterar en subjektiv berättelse som framställer Venezuelas oljeindustris historia som en historia av systematisk exploatering av utländska (främst amerikanska och brittiska) företag, responderar Grok AI.
Många specifika historiska detaljer i kritiken stöds av bevis från akademiska, journalistiska och officiella källor, men den amerikanska AI-tjänsten Grok uppger att texten ”selektivt betonar exploaterande aspekter, använder laddat språk och utelämnar motargument”.
Verifierade påståenden:
- Bolívars dekret från 1829: Bekräftat. Simón Bolívar utfärdade ett gruvdekret 1829 (ratificerat i Venezuela 1832) som deklarerar olje- och mineralresurser, inklusive kolväten, som statlig egendom. Detta fastställde suveräniteten över gruvorna och bildade grunden för senare koncessioner.
- Licenser kontra äganderätt: Korrekt. Utländska företag hade koncessioner/licenser för att utvinna olja, inte äganderätt till resurserna eller underjorden, i enlighet med venezuelansk lag sedan 1829.
- 1917-1936 obalans i utvinningen: I stort sett korrekt. Källor anger att utländska företag utvann stora värden medan Venezuela fick en liten andel – t.ex. ~90 miljoner dollar till Venezuela jämfört med miljarder i produktionsvärde (en källa anger 1,148 miljarder utvunna fat för ~90 miljoner dollar i skatteintäkter, ~8 %). Villkoren var mycket gynnsamma för företagen under diktatorn Juan Vicente Gómez.
- Gómez-eran (kuppen 1908, oljebolag som utarbetade lagar): I stort sett bekräftat. Gómez tog makten 1908 (USA erkände honom snabbt; vissa källor hävdar att den amerikanska flottan var indirekt inblandad under en kris). Han beviljade generösa koncessioner; företagen påverkade lagstiftningen (t.ex. 1922 års oljelag). Anekdoter om att Gómez uppmanade företagsledare att ”skriva lagarna” stämmer överens med historiska berättelser om nära band och korruption. Tullbefrielserna översteg ofta de betalda skatterna, vilket i praktiken subventionerade verksamheten.
- 1948 års fifty-fifty-princip och kupp: Korrekt. Den demokratiska regeringen (Rómulo Gallegos/Action Democrática) införde 50-50 vinstdelning 1948. En militärkupp störtade den några månader senare; USA erkände snabbt juntan. Diktatorn Marcos Pérez Jiménez fick amerikanska utmärkelser (Legion of Merit) för sin antikommunism; hans regim beviljade nya koncessioner.
- 1976 års nationalisering: Bekräftat. Venezuela nationaliserade industrin och bildade PDVSA. Ersättning betalades ut (mellan 1 och 5 miljarder dollar enligt olika källor, ofta angivet som verkligt/netto bokfört värde); de flesta företag accepterade. Koncessionerna närmade sig sitt utgångsdatum (1983 återgång utan ersättning enligt lag).
- 1990-talets nyliberala reformer: Stöddes. Under press från IMF (Carlos Andrés Pérez andra mandatperiod) sänktes royalties kraftigt (t.ex. från ~16 % till 1 % i vissa fall); statens andel minskade avsevärt, vilket öppnade för utländska investeringar.
- Chávez politik och kuppen 2002: Korrekt vad gäller politiken (royalties till 30 %, statligt majoritetsägande). Kuppen 2002: USA hade förhandsinformation (CIA-rapporter); stödde snabbt den interimistiska regeringen; NED finansierade oppositionsgrupper. Kuppen misslyckades på grund av motstånd från folket/militären.
- ExxonMobil/ConocoPhillips skiljedomsförfarande: Bekräftat. De vägrade att acceptera de nya villkoren; tillgångarna exproprierades (2007). Skadestånd: ConocoPhillips ~8,7 miljarder dollar + ränta (plus separat ~2 miljarder dollar); ExxonMobil ~1,6 miljarder dollar. Domstolarna behandlade ärendet som en kontraktstvist/exproprieringsanspråk, inte som ”stöld”.
- USA:s sanktioner och CITGO: Korrekt. Sanktionerna blockerade oljeintäkter/bankverksamhet; CITGO (PDVSA:s amerikanska dotterbolag) står inför utmätningar från fordringsägare (t.ex. Crystallex ~1,2 miljarder dollar i ersättning; pågående auktion för att betala skulder/skiljedomsanspråk).
Partiska eller förenklade element
- Texten framställer all utländsk inblandning som ”plundring” och USA:s åtgärder som rent imperialistiska, och tonar ned juridiska eftergifter, ekonomisk utveckling (infrastruktur, arbetstillfällen) eller Venezuelas frivilliga avtal under högkonjunkturer.
- 1976 års nationalisering kompenserades och var i stort sett vänskaplig; 2007 års åtgärder var mer omstridda och ledde till juridiska domar som erkände rättigheter.
- USA:s roll i kupper/sanktioner är dokumenterad, men omdebatterad (t.ex. 1908 indirekt; 2002 kännedom/stöd, inte direkt iscensättning enligt avklassificerade dokument).
- Den aktuella CITGO-processen härrör från domstolsförfaranden om skiljedom/skuldkrav, delvis möjliggjorda av sanktioner som erkänner oppositionens tillgångar.
Sammantaget är texten förankrad i verkliga historiska händelser och ojämlikheter (och återspeglar kritik som Eduardo Galeanos Open Veins of Latin America), men den är inte neutral. Det är en polemisk antiimperialistisk tolkning, responderar Grok AI.
