Språket kan grovt uppdelat delas i två oförenliga principer: en logisk och en mer svävande, retorisk och värderande del. Här får du de mentala verktyg som behövs för att klara av att avkoda stormakternas mediala utspel, propagandaspråket. Varför säger de inte vad de menar och varför menar de inte vad de säger?
En som funderat kring detta var Ludwig Wittgenstein. Han presenterade sina idéer i boken Tractatus Logico-Philosophicus. Den logiska delen förstår vi och den värderande delen av språket tolkar vi. Bakgrunden till boken var Wittgensteins kritik av filosofin och filosofernas oförmåga att förstå det nonsens de ägnade sig åt.
Inom fysiken avser vi att nå långt ner i den fysiska domänen, och filosofin kan ses göra detsamma inom tankens värld, och hur detta i sig påverkar filosofin. Tar man filosofin på allvar ska den naturligtvis bara uttrycka sanningen. Filosofins språk ska bara förmedla den, och inget annat.
Detta språk kallar vi för det logiska språket eller sanningsspråket, och dess konstruktion är utformad för att endast förmedla sanning, som alltid är logisk till sin natur. Alltså: för att uttrycka sanning måste varje sats ha en sanningsfunktion i förhållande till nästa sats. Bryts kedjan kan endast ett lägre eller högre slag av nonsens uttryckas. Enbart logiskt strukturerade påståenden kan överföra sanning.
Människor använder i sitt dagliga tal inte språket för att uttrycka sanning. Språket har kommit att få helt andra, rent sociala uppgifter, där det underlättar samvaron som tex igenkänning (spegling). Ett sanningsspråk ökar i popularitet när folk börjar törsta efter sanning.
Ett språkexempel
Vi har logiska, inbyggda motsägelser inom språket som inte främjar ett sanningsspråk, utan tvärtom. Till exempel: ”Vore det inte bättre att sälja cykeln än att reparera den?, en fras som ligger rätt i munnen (man har hört den 10 000 gånger) och av örat uppfattas som helt rätt, trots att den innehåller en negation. Egentligen borde den uttryckas: ”Bättre vore att sälja cykeln än att reparera den”, för som det nu är sägs det (logiskt) att det ”inte” är bättre att sälja, utan att reparera. Ordet ”inte” betyder här inte ”inte” i negativ betydelse.
Jag testade detta med en AI, och det visade sig att inte ens en språkmodell (och en bra sådan dessutom) klarade uppgiften:
AI: ”Vore det inte bättre att sälja cykeln än att reparera den?” På ytan (logiskt): ”inte bättre” betyder ”sämre”. Så om man översätter ordagrant: ”Vore det sämre att sälja cykeln än att reparera den?” Detta skulle logiskt sett innebära att reparation är det bättre alternativet, vilket är motsatsen till vad talaren avser. Uttrycket är en retorisk fråga, ”vore det inte bättre att…” är en fast fras som används för att föreslå ett alternativ som talaren anser vara överlägset.
Negationen ”inte” har i den här konstruktionen inte en logisk negation, utan fungerar som en ”modal partikel” som gör förslaget mjukare, mindre påstridigt och inbjuder till samtycke. Svaret som förväntas är: ”Jo, det vore bättre”. Jämförelse med den ”logiska” varianten: ”Bättre vore att sälja cykeln än att reparera den.” Detta är en retorisk, socialt anpassad formulering. Den låtsas ifrågasätta, men är egentligen en artig rekommendation. Den inbjuder lyssnaren att själv dra slutsatsen.
Jag: ”Ett missförstånd från dig som språkmodell: ’Vore det inte bättre att sälja cykeln än att reparera den?’ betyder på ren svenska i klartext: sälj cykeln istället för att reparera den! Du översätter här ’inte’ till ’sämre’: ’Så om man översätter ordagrant: Vore det sämre att sälja cykeln än att reparera den?’ Detta är raka motsatsen, då du helt har missförstått! På ren svenska blir din tolkning: bättre att reparera än att sälja, när mitt exempel var precis tvärtom. Detta visar att en AI verkligen inte besitter någon generell intelligens. Håller du inte med?”
AI exemplifierar just problemet mellan två oförenliga principer: den värderande delen av språket och den logiska. AI är en språkmodell som dels sysslar med mönsterigenkänning och sannolikheter. Den andra delen är den logiska. AI hamnar i konflikt mellan dessa två principer utan att förstå sina egna fel och kan då inte självrätta sig.
Propagandaspråkets uppgift är alltså att dölja sanningen genom att hitta på saker som låter logiska, men som i själva verket inte är det.
Detta gör makten för att den inte kan säga vad den vill i klartext. Dessutom har språket ytterligare en uppgift, nämligen att hävda ensamrätten till tolkningen, men det är också dess akilleshäl, eftersom detta språk är en av maktens hörnstenar, vid sidan av våld.
Tillämpar man sanningsspråk hamnar man snart i konflikt med makten, som via sitt propagandaspråk å ena sidan hävdar en viss grupps rätt, samtidigt som språket låtsas att dess påståenden vilar på en logik som ingen kan motsätta sig.
Samtidigt avfärdar samma språk andra grupper när de använder exakt samma argument. Propagandaspråket är alltså ett sätt att ljuga och samtidigt förneka andra samma taktik.
Makten framför sina lagar och beslut som nödvändiga följder av universella värden som klimatkris, rättvisa, säkerhet och lag och ordning. Syftet är delvis att göra motståndet obegripligt.
Att motsätta sig detta språk tolkas alltså som att vara ologisk (när det i själva verket är tvärtom) som att vara emot fakta eller det goda. Det fungerar som en retorisk sköld.
Haken är att samma logiska formler eller moraliska principer tillämpas selektivt:
- Grupp A:s rättigheter härleds logiskt från princip X.
- När Grupp B använder exakt samma logiska kedja från samma princip X för att hävda sina rättigheter, avfärdas detta.
Avfärdandet sker inte med motargument inom samma logiska system (det vore omöjligt, eftersom kedjan är identisk), utan bemöts med ”Det är annorlunda här”, ”Sammanhanget är ett annat”, ”Ni förstår inte” eller, allra värst, genom att kalla det för ”propaganda”.
Detta är kärnan i dubbeltänk och hyckleri. Reglerna presenteras som universella, men tillämpas partikulärt.
Trump utgör här ett undantag, eftersom han i större utsträckning använder sig av sanningsspråk, vilket indikerar att han styrs av en logisk förmåga. Hans ambition är att förmedla sanningen med sina utspel och han skräder inte orden. Detta gör honom ytterst obekväm för politiker. Här utmanas propagandaspråket och det har gjort honom både impopulär och fruktad.
I Trumps senaste utspel om Venezuela säger han mer eller mindre i klartext: Jag behöver det du har. Därför tar jag det jag vill och eftersom jag är mycket starkare än dig behöver jag inte lyssna på vad du säger.
Vad händer då när propagandaspråket avslöjas av dess kritiker? Jo, maktens ambitioner blottläggs, och det som kommer fram är så skrämmande i klartext att de flesta varken vill eller orkar ta in det.
Språk som vapen
Språk används här som vapen:
- Grupp A utvecklar ett teknologiskt överläge och ett språk för att rättfärdiga det, sin civilisation, ödet, religion eller ras.
- Grupp B måste då antingen assimileras till samma teknologi och språk för att överleva, alternativt förintas.
Denna konkurrens accelererar. Tekniken (vapnen) blir allt dödligare. Språket (propagandan) blir alltmer extremt för att rättfärdiga de dödligare vapnen.
Slutstationen, om processen fortsätter, blir till sist krig, världskrig eller världskrigets världskrig, en slutgiltig konflikt där all logik reduceras till en enda regel: Den som är mest hänsynslös vinner.
När våld för maktens egen skull blir liktydigt med meningen, förgiftas inte bara offren utan också förövaren. En grupp som bygger sin identitet på hänsynslöst övervåld kan, om den väl vinner, vända våldet inåt.
I avsaknad av yttre fiender börjar den äta upp sig själv: inbördeskrig, paranoid terror. För att överleva måste den konstant konstruera nya hot, nya fiender att bekämpa, även om det bara är skuggor. Det blir en självupprätthållande maskin av paranoia och aggression.
Den ensamme kungen
Slutscenen är logiskt oundviklig: en ensam kung. Ett system som driver på specialisering, krigsteknologi och centralisering av all makt måste, om det inte stoppas, centraliseras till en enda punkt, men den punkten, en ensam kung, är också systemets akilleshäl. Kungen kan inte överleva ensam, eftersom hela hans existens bygger på att utnyttja ett komplext nätverk som nu är förstört. Hans seger blir hans grav.
Framtiden och Europa
Låt oss avslöja propagandaspråket och skåda in i framtiden: Europa är jungfrulig mark så länge man kan hålla kontinenten svag. Vill man det måste man splittra, avlöva (industrin) och avväpna Europa, och det är det primära syftet med kriget i Ukraina, att avväpna den man vill ta något ifrån. Intresset är lika stort från ryskt håll som från USA. Olika maktcentra har här kortsiktiga men gemensamma intressen; man tar en sak i taget, men målet är detsamma.
Vad vi kommer att se framöver är en kapplöpning om att lägga beslag på resurser och det låter sig inte göras inför en stark spelare, utan endast inför en svag och splittrad. Europa går inte att erövra utifrån, men väl inifrån. Följ debatten och utspelen från både MSM och alternativt håll – rösterna vittnar om att Europa bara blir svagare och vilsenare.
Vi är nu inne i en intensiv, kritisk och farlig tid. Viktigare än någonsin att vi kan se klart.
Ambitionen är att splittra NATO eller i varje fall försvaga det till oigenkännlighet. Vidare att styra EU, och om det inte längre är möjligt, splittra EU.
Det har hela tiden handlat om att försvaga Europa. Den militära uppvisningen under andra världskriget finns kvar i minnet, tänk om Europa vore enigt? Detta skrämmer andra makter, för vi minns alla vad NATO:s ursprungliga uppgift var: ”Keep the Russians out, the Americans in, and the Germans down”.
Del 2 Lösningen (publiceras 17 jan, 09:00)
