För att klargöra bakgrunden till det problem, som rubriken antyder, är en mycket kort presentation av utvecklingen för filosofin postmodernism (PM) av värde. Ursprungligen under perioden 1960-1980 utvecklade postmodernismen en skeptisk syn på förnuftet, hävdade synen relativism avseende bl a sanning och moral och man hade en kritisk syn på språk, kunskap och vetenskap.
Postmodernismen ansåg att människans identitet nästan enbart formades av olika kulturella krafter, liksom att makten i samhället skapades på ett komplext vis genom kunskap, språk och teman. Dekonstruktion utnyttjades ivrigt i kulturen för att belysa dolda sammanhang. Globala normer ifrågasattes.
Eftersom så mycket av verkligheten sades vara flytande och tillfällig, sågs politik inte vara till någon hjälp, utan filosofin var främst djupt skeptisk till det mesta och utan intresse att förändra situationen.
Runt år 1980 började man glida in i en tillämpad och aktivistisk fas av postmodernismen, där man allt mer sökte aktivt påverka världen. Den och senare faser kallas Tillämpad PostModernism (TPM), där PM så småningom sammanfördes med Frankfurtskolans kritiska teori samt även ortodox marxism.
Ett annat namn för TPM är KulturMarxism (KM). En tredje fas kan sägas börja runt år 2010 och bygger på ”reification” av innehållet i TPM. Termen ”reified” betyder att ett abstrakt begrepp behandlas som om det existerade i verkligheten.
Detta kom då att gälla t ex PMs grundläggande principer gällande kunskap, sanning och makten i samhället. Det kan sägas ha varit ett trick – men var mycket effektivt!- för att nå erkännande. och uppmärksamhet. Människor utan nämnvärd kunskap om kulturmarxism har självfallet lättare att börja tro på dess teorier, om de presenteras inte som teorier utan som verkliga fakta.
Genom detta förverkligande kunde TPMs intellektuella innehåll nu framföras betydligt kraftfullare och aggressivare. Den blandning av ideologier, som skedde under fas två, kom således så småningom att av kritiker benämnas kulturmarxism (KM) och kallas i USA ofta för wokeism.
Det grundläggande skälet
Orsakerna är flera till att KulturMarxism (KM) är ett bra beskrivande ord för dagens aggressiva och drivande vänsterideologi. Huvudskälet till att benämningen är bra, beror på att den ideologins avgörande 1) politiska begrepp och 2) politiska strategi eller metod har tagits just från marxismen och anpassats till det moderna samhället.
Det är därför en form av modernisering av marxismen lämpad just för dagens samhälle. Istället för att den ekonomiska situationen skapar varaktiga identiteter och därmed motsättningar hos människorna i ett land, gäller det i kulturmarxismen identiteter och motsättningar avseende ett flertal förhållanden i landets kultur eller dess allmänna förhållanden.
Man har därför från marxismen tagit och gjort om den grundläggande betydelsen av dess tolkning av ordet identitet. Det fundamentala skälet i marxismen för förändring av samhället sägs under kapitalismen fundamentalt vara kampen mellan de två avgörande klasserna (identiteterna): kapitalister och arbetare. Kampen mellan dessa två klasser ska driva samhällets utveckling mot socialismens seger, som fundamentalt kommer att omvandla landet.
Istället för att tala om klasskamp grundad på kampen mellan de ekonomiskt förtryckta och förtryckarna (kapitalisterna), ser den utvecklade postmodernismen nu i sina tillämpade faser (där den kombineras med kritisk teori och marxism) de viktiga potentiella konflikthärdarna såsom ett antal områden utanför ekonomin. Antalet beror på hur många områden eller situationer av förtryckare och förtryckta man politiskt kan utveckla med framgång i det aktuella samhället.
Varje sådant område med en utvecklingsbar motsättning mellan två grupper i samhället och som dessutom gäller tillräckligt många människor, ger möjlighet att skapa en identitet, som kan användas politiskt.
Man arbetar där för att samla anhängare, vilka ses som förtryckta i detta avseende och kan påverkas att se sina motståndare – de som har motsatt åsikt gällande den aktuella meningsmotsättningen – som förtryckare. Om man kan få de påstått ”förtryckta” att känna ilska över sin situation eller t o m behandling, blir det utgångspunkten för att skapa krav på samhället att inskrida till förmån för just de förtryckta.
De som gör motstånd mot sådana krav är helt enkelt ”förtryckare”. Motsättningen skapar alltså grunden för två motsatta roller (identitet) på ett visst område eller i ett visst avseende. Att skapa, utveckla och utnyttja sådana motsättningar politiskt och därigenom i olika avseenden skapa strider i samhället mellan människor är just identitetspolitik.
Man skapar inledningsvis tvivel och motvilja, och senare fiendskap eller i bästa fall hat mellan medborgarna. Detta är kulturmarxismens (KMs) huvudsakliga framgångsmetod i politiken.
De vanligaste områdena för att skapa konflikter gäller olika egenskaper hos människorna såsom: kön/genus, nationalitet, ras, ekonomisk status (marxismen), religion, handikapp, fetma osv.
Det syns vara så, att de förtryckta i ett avseende ofta kan känna sympati för förtryckta på andra områden.
Det syns alltså inte vanligen vara så, att förtryckare i ett visst/vissa avseenden sedan är förtryckta i andra, även om sådana fall torde förekomma. Data gällande detta finns inte tillgängliga. Förtryckta syns också ofta allmänt se sig som vänster på den konventionella vänster –högerskalan.
Detta verkar stå så klart och vara så tydligt för politiskt intresserade, att i stort sett alla, som allmänt tror på kulturmarxismen också tror på kollektivism och någon form av socialism. Det finns alltså också en så att säga empirisk förbindelse mellan ideologierna kulturmarxism/wokeism och marxism. Tror man på den enas politiska budskap, tror man vanligen också – som en hand i handsken – på den andras ekonomiska politik.
Dagens neutralitet avseende ekonomi och argumenten mot ordet kulturmarxism
Att wokeism idag är ekonomiskt neutral beror på hänsyn till människors minne av varför marxismen kollapsade. Skälet var ju att den ekonomiska modellen inte fungerade. Planekonomi är egentligen inget ekonomiskt system, som fördelar resurser på bästa, eller ens ett bra sätt. Klara ekonomiska omständigheter är skälet till det.
Det är däremot ett alldeles utmärkt system för att kontrollera människor, vilket är huvudskälet för att det tillämpas och existerar.
Om staten bestämmer över alla medborgares arbetsliv samt samhällets alla resurser, kommer detta förhållande tillsammans med sin totala samhällspåverkan i övrigt på människorna – och kombinerat med en vaksam och aktiv politisk polis – sannolikt kunna hindra politiska revolter mot systemet under lång tid.
När socialismens systemkollaps i slutet av 1980-talet glömts bort i västländerna, kommer säkerligen någon form av planekonomi åter att av kollektivister hävdas vara det bästa systemet för ett land.
Neutraliteten idag gällande ekonomiska system beror alltså bara på den historiska nödvändigheten att beakta människors minnen, men efter att en och en halv generation förlupit, kan man nu dock börja befria sig från tvånget att acceptera marknadsekonomin.
I och med att kunskapen om vad som hänt mer och mer bleknar bort genom generationers död, kommer socialisterna och aktiva inom kulturmarxism/wokeism åter börja hävda socialismens ekonomiska överlägsenhet.
Ett huvudmål för marxismen har alltid varit att eliminera kapitalismen och marknadsekonomin. I dagens tillämpade fas av postmodernismen syns negativismen till kapitalismen också framträda allt tydligare.
Motståndarna till begreppet kulturmarxism använder en rad argument och pekar på att invändningarna mot den beteckningen är många. Man säger att marxismen och dess grunder skiljer sig så mycket och fundamentalt från kulturmarxismen, att sambandet mellan dem är mycket svagt. Postmodernismen och kulturmarxismen har t ex olika uppfattningar om förhållanden och begrepp, som är väsentliga i marxismen.
Det gäller exempelvis uppfattningen om verkligheten, objektivitet, sanning, vad kunskap är och hur den erhålles samt språkets funktion. Marxismen har en annan uppfattning om människan, vetenskap, logik, mänskliga framsteg och teknologisk utveckling samt samhälleliga metaberättelser. Synen på t ex makt i samhället skiljer sig osv.
Men man har missförstått vad som är politiskt viktigt i marxismen. Det är nämligen likgiltigt om postmodernism och kulturmarxism skiljer sig fundamentalt från marxism gällande sina grunder. Det är korrekt, men det berör inte det egentligen viktiga i ideologierna.
Få är numera intresserade av marxismens försök att förklara materialism och dess historiska förklaringar av samhällsutvecklingen. Dessa har otaliga brister precis som Marx och Engels försök att förklara den viktigaste fasen: den kapitalistiska.
De försöken visade sig ju ha sådana fel och svagheter, att teorin överhuvudtaget inte är trovärdig. Dess förmåga att förutse samhällsutvecklingen var t ex katastrofalt låg.
Det mest väsentliga är nämligen marxismens betoning av betydelsen av identitet i form av arbetarklass och kapitalister, och dess roll för klasskampen dvs det huvudsakliga skälet till förändring av samhället. Detta är den geniala kombinationen, som förde fram marxistiska rörelser till ställningen att behärska halva världen.
De bakomliggande teorierna har väl sin betydelse för en liten del av mera intellektuella anhängare, som behöver någon form av teori som underlag till vad som egentligen är en tro. Marxismens likhet med en religion är ju påfallande. Annars är dess grund och material av ringa intresse liksom användningen av det för invändningar mot begreppet ”kulturmarxism”.
Detta begrepp bygger nämligen på marxismens essens, vilken här översätts till identiteter och identitetspolitik. Kulturmarxismens huvudmetod är då identisk med marxismens med den skillnaden, att samhällsmotsättningarna gäller annat än ekonomin och avser flera än ett område.
Beteckningen kulturmarxism är därför den bästa för att beteckna dagens vänsterideologi med dess sammanflätande blandning av postmodernism, kritisk teori och marxism.
Text och analys: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand (Vaknaupp.dinstudio.se). Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”Vakna upp dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”. Han arbetar idag som medborgarjournalist.
Relaterat: Så har postmodernismen utvecklats efter millennieskiftet, Världen Idag
