Idag verkar tiden med pandemin i det närmaste vara bortglömd, denna overkliga tid med nedstängningar, utegångsförbud, masktvång, social distansering och massvaccinering med aldrig tidigare prövade nödgodkända preparat. Hur kunde hanteringen av pandemin orkestreras så samfällt över hela världen?
En som undersökt denna fråga är den amerikanska journalisten Debbie Lerman, författare till boken Covid-kuppen, nyligen utgiven i svensk översättning på Karneval förlag. Det är en mycket viktig bok. En varningsklocka.
Lermans upptäckt är att hanteringen av pandemin inte hade något över huvud taget att göra med folkhälsa. Det var en militär operation. Hon menar att den ska ses som en förövning inför ett kommande globalt maktövertagande. WHO har fått ytterligare befogenheter att utlysa kommande nödläge med hänvisning till en ny så kallad pandemi.
Sedan själva definitionen av detta begrepp ändrades år 2009 räcker det, precis som i fallet med covid-19, med en vanlig säsonginfluensa med mindre än 1% dödlighet. Dessutom finns sedan WHO ingått ett samarbete med FN ytterligare möjligheter genom att hänvisa till begreppet ”One Health”, där hälsotillståndet för människor, djur och miljö ses som ett sammanhängande system.
FN:s generalsekreterare António Guterres har vid upprepade tillfällen de senare åren hävdat att vi har ett nödläge inom klimatet.
Ansvaret för att hantera pandemin låg inledningsvis hos de olika ländernas folkhälsomyndigheter. Men utan att allmänheten informerades flyttades pandemihanteringen i mars 2020 över till organ som sorterar under försvarsmakten eller underrättelsetjänsten.
I USA blev Deborah Birx, tidigare hiv- och aidsambassadör vid USAID, samordnare för regeringens arbetsgrupp för Covid. Hon hade en lång karriär inom det militära bakom sig och hade överstes rang.
I gruppen ingick inga medicinska specialister, inte heller några analytiker av ekonomiska och sociala aspekter på effekterna av åtgärderna. Folkhälsoexperterna förbjöds att kommunicera direkt med allmänheten om viruset eller hanteringen av det. Allt måste gå genom arbetsgruppen som leddes med järnhand av den viljestarka Deborah Birx.
Den mediala rapporteringen om pandemin skedde med närmast ordagrann samstämmighet över hela världen. Under det tidiga skedet av pandemin hade kritik riktats mot Kinas drakoniska och odemokratiska nedstängningar av samhället. Men i och med militärens övertagande övergick denna hantering till att målas ut som ett lovvärt föredöme.
En intensiv propaganda piskade upp en panikartad rädsla. Med hjälp av de felaktigt använda PCR-testerna drevs siffrorna på antalet smittade upp i skyhöga nivåer. Skräckscenarios målades upp. Munskydden, påbuden om social distansering och det återkommande testandet fungerade som en ständig påminnelse om den extrema faran.
Att hela tiden underblåsa denna rädsla var av avgörande betydelse eftersom den fick människor att finna sig i att bli behandlade på sätt som de normalt inte skulle acceptera. De förvandlades till ängsliga barn som längtade efter trygga auktoriteter som skulle vägleda dem.
Tankarna går till de många presskonferenserna i Sverige där statsministrarna Löfvén och Andersson grötmyndigt påbjöd svenska folket att vaccinera sig, hålla distansen och sluta kramas, eller där socialminister Lena Hallengren uppmanade till klappjakt på ovaccinerade.
Debbie Lerman menar att bland det mest skrämmande med den globala pandemihanteringen var hur mRNA-produkter normaliserades och påstods vara ”säkra och effektiva”. Miljardtals doser vaccin tillverkades och distribuerades utan juridisk eller regulatorisk kontroll. Beställaren i avtalet med Pfizer var det amerikanska försvarsdepartementet.
Den amerikanska läkemedelsmyndighetens bestämmelser för god tillverkningssed kunde därigenom helt åsidosättas. I stället tillämpades PREP-lagen – Public Readiness and Emergency Preparation, som ger företag och vårdpersonal rättsligt skydd (immunitet) mot skadeståndsstämningar för produkter som används i extrema, akuta katastrofer som orsakats av massförstörelsevapen, alltså kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel (CBRN).
Denna lagstiftning skapades som ett led i det krig mot terrorismen som inleddes år 2001 i spåren av 9/11. År 2004 antogs Project Bioshield Act av den amerikanska kongressen. Närmare fem miljarder dollar avsattes för inköp av vaccin. Forskningen bedrevs genom så kallad gain-of-function, vilket innebär att man medvetet förändrar ett virus, en bakterie eller annan organism för att ge den nya egenskaper.
Det kan till exempel göra att virus blir mer smittsamt, blir mer sjukdomsframkallande, kan infektera nya arter eller göras mer resistent mot läkemedel eller immunförsvaret. Forskningen är huvudsakligen förlagd utanför USA:s gränser, men med amerikansk finansiering från den mäktiga statliga finansiären NIH, National Institutes of Health.
Pengarna slussas via EcoHealth Alliance, en av många ideella organisationer som tjänar som förskönande front och penningsluss för dessa bidrag.
Ett av de dessa laboratorier är Institute of Virology, beläget i Wuhan i Kina. Här bedrevs gain-of-function forskning finansierad av USA med fokus på coronavirus hämtad från infekterade fladdermöss. Wuhan var centrum för utbrottet av SARS Cov-2.
Debbie Leman visar också på andra effekter av pandemin. Den har skapat enorma förmögenhetsklyftor, de största genom tiderna, med förödande effekter på fattiga samhällen och länder, konkurs för småföretag över hela världen och koncentration av rikedom och makt till globala företag, icke-statliga organisationer och de militär- och underrättelseallianser som möjliggjorde verkställandet och mörkläggningen av pandemihanteringen.
En annan oroande effekt är kraven på ökad censur. År 2024 förklarade WEF att ”felaktig information och desinformation” utgör den största kortsiktiga risken under de kommande två åren. Med orwellskt nyspråk beskrivs censur som ett ansvar, bland annat för att förhindra ”hets mot folkgrupp”.
Debbie Lerman skisserar vad vi kan vänta oss i en snar framtid. Då kan ansvaret för censuren läggas på AI. Ingen blir då juridiskt ansvarig och det finns ingen möjlighet att överklaga AI:s beslut. Detta utgör framför allt ett hot mot dagens unga som tillbringar mycket tid på nätet.
Boken slutar med en vädjan: ”Vi måste vakna upp och inse att vi ända sedan 2001 har överlåtit kontrollen över de organ som ska ansvara för folkhälsa till en internationell kartell bestående av militär, underrättelsetjänst och läkemedelsföretag.
Utan att granska bioförsvarskomplexets stöd till både gain-of-function forskning och utvecklingen av motmedel kan vi aldrig förstå vidden av den korruption som låg bakom pandemihanteringen. Och då är vi dömda att hamna i samma situation en gång till.”
Debbie Lermans maning väcker många tankar. En av de viktigaste är det stora sveket från den svenska journalistkåren. Särskilt gäller det Public Service, finansierat med närmare tio miljarder svenska skattekronor för att ge opartisk och saklig information.
Under pandemin återgav SVT och SR följsamt det narrativ som presenterades av de militära myndigheterna i USA. Här fanns inte tillstymmelsen till självständigt tänkande eller ifrågasättande.
Den stora frågan är om det går att väcka en slumrande allmänhet till insikt om den fara som hotar och som finns så väl beskriven i Debbie Lermans bok Covid-kuppen.
Text: Margareta Skantze, dramatiker och regissör, tidigare journalist på Sveriges Radio
