Kampen för dr Reiner Füllmichs frigivning och din framtid tar nya kliv

Svensken Michael Reichel har gjort en fundamental insats för att få dr Reiner Füllmich frisläppt. Füllmich är advokaten som avslöjade coronabrotten. Han sitter sedan snart tre år frihetsberövad och det påminner om fallet Julian Assange. Reichel åkte till Tyskland där han träffade Füllmich och hans advokat.

Bekanta har hört mig säga att hade jag varit född bara några år tidigare än jag är, så hade jag kunnat varit en hippie. Det är nog snarare ett uttryck för en ökad medvetenhet med stigande ålder än någon form av insikt i unga år.

Tvärtom, trots en uppväxt i en typiskt borgerlig familj hade jag en sjuspråkig far som aldrig missade en dag att lyssna på BBC World på kortvågsradion. Som jag minns från den tiden var det ganska enkelt, tydliga gränser mellan det onda och det goda. Våra beteenden var lätta att, ja, styra, med de media som då fanns. Allt var under kontroll och vi vet nu att mycket stämde inte med verkligheten.

Under början av 1990-talet började världen att krympa, inte på grund av svenskens flitiga charterresande utan därför att vi plötsligt fick en öppen kommunikationskanal till varandra, oavsett tid och rum, internet.

I rasande fart kunde vi nå längre och till fler än vad BBC World service kunde. Folk började berätta vad de såg, hörde och kände och över tiden visade det på en verklighet som inte var överens med bilden vi matats med utan att det också visade vart det var på väg.
På väg långt, långt bort från den ljusa framtid vi upplevde fram till 1970-talets slut.

Det är inte en överdrift att använda ordet indoktrinering, tvärtom, vi vet idag att metoder härför tog fart som forskning kanske så tidigt som 30-talet och därefter utvecklades under de två världskrigen och idag faktiskt går djupare än den institutionaliserade åsiktspåverkan vi ofta identifierar och kritiserar.

Sannolikt är att det finns en väl utvecklad instruktionsbok hur man bär sig åt för att spela med våra svaga sidor. De sju dödsynderna , först definierade av munken Evagrios Pontikus på 300-talet, är en ledtråd till hur våra svagheter skulle kunna bli ”weaponized”.

Internet är för de mörka krafterna, de som ofta faller under rubriken Globalister eller Nykonservativa, ett effektivt verktyg, men samtidigt tveeggat. Även oppositionen vistas här. Vi hör nu uttryck för att begränsa vissa sociala media, ett säkert tecken på att sanningen brinner under fötterna på ansvariga.

Under flera decennier har Internet tillsammans med det redan väl etablerade press och bildmedia nyttjats för att rikta våra blickar bort från vad som egentligen sker ganska öppet. Vi är paradoxalt nog inte särskilt hårt censurerade, utan vi är genom våra psykologiska egenskaper, konditionerade att censurera oss själva.

Hela coronabrottet är ett närliggande exempel på hur vi villigt kunnat låta oss förgiftas och när väl fakta presenterats, ihärdigt förneka att något sådant kunnat inträffa. Att erkänna det är att medverka till att ens egen världsbild kollapsar. Valet att fortsätta förneka blir då mindre smärtsamt.

Det är svårt att låta bli dra paralleller med filmtrilogin ”Matrix”. Vår hjälte ställs inför ett val, att svälja det blå pillret och fortsätta befinna sig i den behagliga illusionen och leva ut lockelsen med de sju dödssynderna eller välja det röda pillret och för alltid se sanningen, en sanning om vart mänskligheten är på väg.

Jag tror att manusförfattarna hade något att säga oss och det är inte första gången filmindustrin använder denna form av underhållning för att skicka budskap, eller, kanske det är en del av indoktrineringen? Poängen är att för de som gjort valet för det röda pillret går det därmed heller inte längre att o-se den. Ur ett filosofiskt och etiskt resonemang kan man hävda att det också är en gåva att få sina ögon och övriga sinnen vidgade och att med den gåvan följer automatiskt också ett ansvar.

Ansvaret ligger således i att tillse att sanningen får sin reserverade plats i rummet och samtidigt att de som försökt förhindra detta, ställs till svars.

Här finner vi en av de största ironierna i hur demokratier dör, nämligen den att försvaret av demokratin används som argument för att omstörta den. Detta kan enkelt observeras på den överstatliga nivån inom EU där de flesta medlemsstaterna förlorat sin suveränitet2 och på god väg att också få sin kulturella identitet utraderad.

Varje hot, som i grunden är ett uttryck av folkviljan att demokratins grundvalar beaktas, bemöts med inskränkningar som marknadsförs som skydd för demokratin. Vi är nu där Vilhelm Moberg varnade för i en artikel i SvD 1965, demokratur. Den fullt utvecklade illusionen om att all offentlig makt utgår från folket. Idag styr politiken folket och inte som det bör vara, tvärtom.

Svårigheten att vakna ur denna sömn ligger möjligen dolt i tesen att inte se skogen för alla träd, det är små förändringar över lång tid som lett oss till där vi är idag. Tydligen såg Vilhelm Moberg detta redan på 60-talet.

Inget av det här sker av en slump utan är produkten av en mycket långsiktig planering och genomförande, åtminstone 80 år, där målet är typ av totalitär kontroll. Det ordet används ju inte utan istället hör vi uttryck i stil med att ”globala problem behöver globalt samarbete”. Låter självklart fram till att man ser att de som uttalar detta har fingrarna korsade bakom ryggen.

För att nå dit måste suveräniteten, oberoendet och den sammanhållande kulturen och värderingar i de enskilda nationerna, brytas ned. Nu är ansvariga på god väg att avslöjas och strålkastaren riktas på ”gamla pengar”, det vill säga det system av banker som är bankernas banker och som regerat i det fördolda i 150 år.

Syftet med ”esse non videre” blir tydligt. Deras makt utvecklas genom att skuldsätta hela nationer genom att bland annat finansiera båda sidor i värpnade konflikter. Ett mycket bra sätt att skaffa sig inflytande över ett land, en riksdag och regering, oavsett politisk färg, är att äga landets skulder.

Förändringen som, lyckligtvis, nu är väl igång, i det man kanske ska kalla för det postdemokratiska samhället, har vänts mot ljuset. Men det är en trög process men likväl en som drivs av intaget av en stor mängd röda piller. Något som liknar en kritisk massa av uppvaknande tar form.

Det handlar inte bara om att reformera regeringar, som är underställda EU som i sin tur är underställda nämnda ansvariga3eller att skrota Agenda 2030, eller att inte införa digitala ID och betalningsmedel, nej det handlar också om att omfamna något som liknar ett andligt uppvaknande, en längtan efter sanning. Denna vår urkraft är nog mänsklighetens räddning.

Problemet förvärras av att de institutioner som har att tillse medborgarnas välfärd råkar vara de som också aktivt medverkat till skadan, de drar sig inte för att använda för dem alla tillbuds stående medel att avslöjas och förhindra rättvisans gång. För att bli en förkämpe mot dessa krafter krävs en alldeles utomordentlig moralisk kraft men också en närvaro i den kompetens som är det främsta demokratiska verktyget för dess försvar, våra lagar.

Dr Reiner Füllmich

En av de krafter som varit en bärare av hoppet för sanning och rättvisa till både de levande och avlidna offren för corona, är den juridiska processen att först insamla bevisföringen och därefter ställa de ansvariga till svars. Denna kraft stavas dr Reiner Füllmich.

Även om det numera finns ett avsevärt antal jurister som driver både skadeståndsrättsliga mål med enskilda individer förs även grupptalan och här sticker Füllmich ut genom den globala närvaron.

Füllmich är ingen duvunge, redan som anställd på Deutsche Bank4 i Japan fick han inblick hur de tvättade pengar, finansierade bl.a organhandel och ”adoptioner, de hade helt enkelt inga moraliska betänkligheter överhuvudtaget. Mest känd blev Füllmich förmodligen för VAGs Dieselgate där dennes team avslöjade fusket med miljökraven och därmed falska konkurrensfördelar.

Upphovsmannen till PCR processen, dr Kary Mullis, underströk med emfas, redan 2019, alltså före Coronas påstådda utbrott, att det på intet sätt var ett diagnostiskt verktyg. Processen, kan påvisa i princip vad som helst om metoden missbrukades. Det var exakt det som skedde när WHO, införde PCR som diagnostik i det som nu visat sig vara en fullständigt fabricerad illusion av en pandemi.

Reiner Füllmichs framgång med att kommunicera detta till omvärlden kombinerades med insamling av bland annat 150 noggrant dokumenterade vittnesutsagor från experter inom ett brett antal i vetenskapen ingående discipliner. I takt med att dennes ”grand jury” genomfördes började de även att bygga åtal i grupptalan mot ansvariga för de skador och dödsfall vaccinen åsamkat.

Füllmich, som delade sitt boende mellan Tyskland och USA, nekades efter en vistelse i Mexiko i oktober 2023, återresa till Kalifornien. Det visade sig att denne fanns uppsatt på Interpols s.k. röda lista. Nu följde en process där Füllmich rent juridiskt blev utsatt för utomrättsligt bortförande. Tyska staten har aldrig utfärdat ett utlämningsbegäran och mexikanska staten aldrig utfört en deportation. Trots detta blev Reiner handfängslad i Tijuana och ledsagad av tysk polis till Frankfurt. Hur kan något sådant ske?

Vid ankomst till Tyskland fängslades Reiner under omständigheter som syftade till att bryta ned denne psykiskt.

Den första åklagaren, Julia Reinecke avförde fallet då det inte fanns grund för åtal. En ny åklagare Simon Philippe John, yngre och mer formbar, trädde in och nya åtalspunkter uppfanns. Efter en tid påbörjades en utdragen domstolsprocess som mer antog formen av en inkvisition där formella överträdelser var legio från domaren Schindler, exempelvis förbud att att höra försvarets vittnen, ej föra öppen talan i plenum, osv.

Målet, rent formellt, bör ha varit en civilrättslig process då Reiners kollegor gjorde anmälan om det som i Sverige kallas för ”trolöshet mot huvudman” som i själva verket var ett korrekt formaliserat beslut i ett led att skydda verksamhetens tillgångar mot statens konfiskering.

På god grund dessutom då det redan pågått i Tyskland mot andra organisationer av liknande slag. Nämnda tillgångar var donationer som uppgick till mer än 3 miljoner Euro och avsedda för att driva tidigare nämnda grupptalan.