NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
När västregeringar nu kräver att FN:s särskilda rapportör för de ockuperade palestinska territorierna, Francesca Albanese, ska avgå och när USA enligt uppgift placerat henne på en sanktionslista som normalt används mot misstänkta terrorister och penningtvättare, är frågan större än personen. Det handlar om principer.
Text: Leif Elinder, barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör
En särskild rapportör är inte en diplomat i nationell tjänst. Uppdraget är att oberoende granska maktutövning och rapportera brott mot internationell rätt. Mandatet finns just för att även mäktiga stater ska kunna kritiseras.
Om en stat anser att en rapportör brutit mot sitt mandat finns etablerade vägar: juridisk prövning, saklig bemötande, offentlig argumentation. Sanktioner som fryser tillgångar, hindrar bankrelationer och gör det praktiskt omöjligt att arbeta är något annat. Det är ett maktmedel.
Man behöver inte dela Albaneses slutsatser för att se problemet. Den avgörande frågan är denna: Är det förenligt med en liberal rättsstat att ekonomiskt isolera en internationell människorättsgranskare på grund av hennes rapporter?
Demokratins kärna är inte att skydda staten från kritik. Den är att skydda kritiken från staten.
När sanktioner riktas mot jurister, åklagare eller FN-mandatbärare riskerar vi en normförskjutning. I stället för att rätt avgör makt, låter vi makt avgöra rätt. Den utvecklingen är farlig oavsett konflikt.
Hannah Arendt skrev att ondskan ofta består i oförmågan att tänka efter. Det gäller även institutioner. När politisk lojalitet väger tyngre än rättsstatliga principer upphör vi att ställa den obekväma frågan: skulle vi acceptera samma behandling om den drabbade en granskare som kritiserade våra motståndare?
Albert Einstein varnade för tystnad inför övergrepp.
Desmond Tutu påminde oss om att neutralitet i orättvisa situationer innebär att man väljer sida.
Frågan är därför inte om man sympatiserar med en enskild rapportör. Frågan är om vi accepterar att internationell rätt endast gäller de svaga.
Om demokratiska stater börjar använda ekonomiska tvångsmedel för att disciplinera juridisk granskning, underminerar de det system som efter andra världskriget byggdes för att förhindra just maktens oinskränkta godtycke.
En informerad folkvilja, själva demokratins grund, bör kräva transparens, rättslig klarhet och konsekvens. Annars riskerar vi att normalisera något som på sikt försvagar oss alla: idén att lagen står över makten.
Det är inte en fråga bara om Gaza. Det är en fråga om rättsstatens framtid.
Text: Leif Elinder, barnläkare (Sverige, Australien, Nya Zeeland), samhällsdebattör
Relaterat
- NewsVoice (Andy Olluri): Hur skulle en ärlig, ickehycklande rapportering om det israeliska anfallskriget mot Gaza se ut?
