Det finns ett viktigt vägskäl i västerländsk historia. Europas regeringar syns ha accepterat ideologier, som om de inte stoppas, kommer att omvandla vår världsdel. Den här segrande ideologin syns vara en mix av radikal socialliberalism, politisk globalism och kulturmarxism.
MAGA-rörelsen i USA och dess skapare och ledare, president Donald J Trump, har pga detta hot utformat en politik, som avser att bevara nationalstaten samt de grundläggande politiska och ekonomiska principer, som utvecklade den västerländska civilisationen till den helt ledande i världen.
Nedan tas inledningsvis upp lanseringen av denna i ett Europa förenat i en union, som hotar att så småningom beröva länderna deras nationella oberoende.
I en tidigare artikel behandlade jag frågan, varför man bör respektera och beundra Västvärlden. Ett huvudskäl vid sidan av de omedelbara såsom dess humanism och respekt för människan, är att regionen lett den politiska, ekonomiska och vetenskapliga utveckling, som helt förändrat standard, levnadssätt och samhällsstrukturer i världen.
Min kommentar gällande denna ekonomiska och vetenskapliga utveckling var (1):
”Hur gigantisk och omvälvande denna än är överträffas den ändå av västerlandets betydelse för reglerna i samhället och synen på den enskilde människans frihet och välfärd. Just samhällets syn på individen och dennes rätt att agera inom fria marknader och på andra områden skapade mycket av den materiella samt annan utveckling”.
Det väsentliga är alltså individens fria agerande inom en viss legal ram.
Den intellektuella grunden för detta är då kombinationen under många århundraden av tre samhälleliga utvecklingssekvenser i Europa, vars ursprung var Aten, Rom och Golgatha (2).
Sin hittills mest perfekta effekt avseende samhällets utformning fick kombinationen sedan i den amerikanska konstitutionen 1787. Denna grundades ju på respekten för individen och villkoren för att denne skulle nå sin fulla förmåga. Det var en politisk prestation, vilken ingen annan författning senare förmått att nå.
Efter ett nittonhundratal fullt av krig eller beredskap för krig försvann slutligen det då främsta hotet mot världens utveckling genom att Sovjetimperiet kollapsade pga socialismens fatala brister som ekonomiskt system.
Kraften i ny teknologi delvis utvecklad under världskriget, ny forskning och kunskap av många slag samt att utbildning nu var möjlig för alla, medförde en snabb omdaning av samhällena. Europa inledde med amerikanskt stöd en snabb utveckling, som samtidigt gav socialistiska regeringar där möjlighet att snabbt bygga upp statliga system för att nå ökad välfärd.
Ifall andra friare system valts för samma mål, hade invånarna kanske fått vänta ytterligare några år, innan liknande system hunnit organiseras genom näringslivet, men socialistiska/socialdemokratiska regeringar valde pga sin marxistiska tro på staten att bli StatsVälfärdsStater istället för Civila VälfärdsStater.
Nackdelarna med detta yttrade sig dock snabbt genom byråkratisering, kraftigt ökade kostnader, som krävde snabbt ökande skatter för de sociala systemen; knappt några möjligheter för personers privata val; längre väntetider (köer) och andra effekter, som socialistiska system vanligen orsakar snabbt.
Samtidigt var Väst fortfarande mellan 1947-1989 under hot av Sovjetunionens aggressiva socialism med dess bedrägliga utopiska mål, en inbillning utan någon verklighetsanknytning, nämligen ett kommunistiskt samhälle. Medan de få anhängarna i Väst tjusades av detta, såg majoriteten där det som ett föraktligt samhälle med dess kollektivism och diktatoriska styrning. När kollapsen för det systemet kom för 35 år sedan lättade det finansiella och psykologiska trycket på Väst.
Sverige, som troligen var Västeuropas mest kollektivistiska land, den svenska socialdemokratin hade under efterkrigstiden gjort det till den regionens Östtyskland, blev sedan pionjär avseende politiken att importera väljare.
Partiledningen hade ju kunnat observera, att socialdemokratiska väljare, när utvecklingen medförde ökad levnadsstandard, uppskattade ökad frihet och tenderade att börja rösta borgerligt.
Genom en lagändring med början 2006 ökade invandringen snabbt i Sverige till 100.000 personer per år 2010, vilket är massinvandring för landet. Fem år senare kom massinvandringen till hela Europa, och vilken EU avsiktligt valde att inte stoppa, trots att detta hade varit mycket möjligt att göra.
Den invandringen passade nämligen EU-ledningens långsiktiga mål att bryta ned medlemsstaternas nationalism och försvaga deras suveränitet. Invandrarna skulle alltid kunna göras till en stormtrupp för ett federalt EU.
Redan på 90-talet hade politiker börjat tala om global uppvärmning, vilket blivit en huvudmetod för globalister att påverka nationer. Genom att åtgärder mot uppvärmningen skulle behöva genomföras av alla länder, skulle transnationella organisationer reellt kunna få ökad makt och viss rätt att styra världens stater.
FN startade också ett program: Agenda 2030, som möjliggjorde, att man på många områden kunde påverka länders politik och prioriteringar.
Genom åtgärder i samarbete med regeringarna kunde oppositionen mot hypotesen global uppvärmning beroende på ökad CO2-halt i luften hindras, och kraftiga åtgärder beslutades och började genomföras (Paris-avtalet).
Överenskommelsen att länder successivt och i viss turordning skulle kraftfullt skära ned på sina CO2-utsläpp genomfördes, vilka omvandlade Europas energipolitik. Industriländerna måste skära ned på sitt utnyttjande av olja och kol, vilket medförde att många typer av tung eller energiintensiv industri av lönsamhetsskäl måste lämna Europa.
Tyskland lade även ned sin kärnkraft. Verkningarna av den nya energipolitiken drabbade brett: t ex ökningen i transport- och elkostnader påverkade det mesta, och stora svårigheter uppkom för många industrier.
Beroende på en obevisad vetenskaplig hypotes beslöt alltså Europas regeringar stödda av officiella och privata globala organisationer/NGOs att följa transnationella organs rekommendationer att förändra energipolitiken.
Detta har snart orsakat växande negativa effekter för europeisk industri och är ett klart hot mot Europas internationella konkurrensförmåga och framtida välstånd. Det är bla en effekt av, att nationernas politiker inte längre bryr sig särskilt om sina väljares åsikter utan istället söker sig till sina peer-groups inom och utom landet.
Att ändra Europas kollektivistiska kurs
USA:s JD Vance angrep vid säkerhetskonferensen i Munchen i februari 2025 Europas policies gällande både yttrandefrihet och immigrationspolitik. Den amerikanske utrikesministern Marco Rubio har nyligen också sagt, att europeer utgjorde en del av ett globalt komplex, som vidmakthåller censur.
Han nämnde bla EUs försök att reglera artikelinnehåll online, vilket drabbar amerikanska företag. Vance ifrågasatte med rätta, huruvida USA och Europa fortfarande har samma värderingar gällande viktiga mänskliga rättigheter.
Det är lätt att förstå den europeiska oron över sådana åsikter, eftersom det k a n minska USAs vilja att fullt ut militärt stötta Europa ifall av ett ryskt angrepp. Att Trump öppet nu också yppat farhågor, att Europa inte skulle ställa upp för USA, ifall landet blir angripet minskar inte oron.
Europa är idag helt beroende av amerikanskt stöd, ifall ett ryskt angrepp sker nu eller de närmaste – säg – fem åren. Att Ryssland skulle göra något sådant, verkar dock orealistiskt med tanke på dess bristande militära kapacitet visad i Ukraina. En europeisk upprustning under ett antal år kommer att ändra på bedömningen om Europas relativa svaghet.
I början av december 2025 publicerade USA sin nya National Security Strategy. Europa behandlades där rätt kortfattat, och rapporten mottogs här utan entusiasm.
Beträffande politik hade den en uppriktighet gällande politiska bedömningar, som är ovanliga: ”the growing influence of patriotic European parties indeed gives cause for great optimism”. För Europas globalistiskt sinnade regeringar var en sådan inställning självfallet upprörande, och djupt oroande.
Trump bekräftade med sitt stora tal 21 januari vid WEF-konferensen i Davos allvaret i förändringen av den amerikanska synen på Europa. USAs handelsminister och finansminister hade dagen innan kort inlett med att ange den nya inriktningen av amerikansk politik. Vad Trump och den amerikanska delegationen presterade var ett generalangrepp på europeisk politik genom sin konsekventa kritik och nedsabling av denna.
Amerikanarna hävdade, att den europeiska globalistiska politiken var misslyckad och skadade Europa i en rad avseenden, medan den amerikanska politiken avseende America First leder till snabb tillväxt och stor nytta för den amerikanska befolkningen.
Han uppmanade europeiska nationer att övergå till att hävda sina nationella intressen liksom USA. Det innebär att välja en tillväxtorienterad politik, som realiserar nationella mål, och inte låter Bryssel besluta i dessa viktiga frågor genom att acceptera den misslyckade globalistiska politiken.
Medan en viss nedgång är naturlig med tanke på den starka tillväxten i Asien, är Europas minskning av sin andel av global GDP (från 25 % 1990 till 14 % idag) verkligen ett starkt tecken på industriellt misslyckande. Vad Trump gjorde var också att klart markera, att Europas ledande oppositionspartier står för rätt politik, och Bryssel en felaktig.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand (Vaknaupp.dinstudio.se). Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han publicerade tidigare boken ”Vakna upp dags att dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Relaterat
- Nya Dagbladet: Varför respektera och beundra Europa som civilisation? – Del 1
- White House: National Security Strategy of the United States of America
