Det är självklart att Europa kan backa när helst ”de” vill, beroende på vad man avser med Europa. Det är väl det som är politik, själva rörligheten i ståndpunkter beroende på förändringar i omvärlden. Låt oss därför möblera om i rubriken och istället ställa en fråga: Kan Europa backa ur Mellanösternkriget? Svaret är att vi inte bara kan utan bör göra det.
Kulturskribenten Erik Forsman replikerar artikeln ”Inte vårt krig? Därför kan Europa inte bara backa ur Mellanösternkriget” av pseudonymen Adam Croneborg, publicerad i NewsVoice den 25 mars.
Sedan skriver Croneborg ”inte vårt krig”. Här betonas ett ägandeskap och då infinner sig frågan: Vem äger då ett krig? Den frågan kan man inte svara på, alltså ska detta tolkas som retorik, och inte nog med det utan som krigsretorik, och då faller bitarna på plats, behovet av anonymitet.
Vem vill vara krigshetsaren som måste stå till svars för sin krigsretorik? Det får vi inte veta. Då kan vi heller inte ta reda på vilka relationer som vederbörande har, som måste ligga till grund för samma krigshets.
Artikeln väcker därför fler frågor än den ger svar på. Varför ska Europa föra USA:s och Israels krig? Den frågan får vi inte svar på. Varför ska Europa ställa upp på USA:s och framför allt Israels krig, som inte kan vinnas, beroende på vad man avser att vinna eller förlora i ett krig.
Det stämmer däremot det som skribenten skriver: ”EU-länderna har konsekvent varit med och byggt upp trycket mot Teheran” – och inte bara Teheran utan ställt sig bakom hela Västs expansionsplaner utan djupare analys av varför detta har gjorts – och säkerligen också mot folkviljan.
Krig är i mångt och mycket ett hasardspel. Man vet aldrig hur det kommer att gå. All teknologi till trots så är vi lika villrådiga som vi alltid varit inför ett krig – dess utgång är inte given på förhand.
Ska man vinna ett krig, är det som att vinna en förhandling – man måste noga definiera sina önskade uppnådda mål och för att nå sina mål i ett krig måste man ha en strategi för att nå dessa mål.
Motståndaren måste definieras som ett antal hinder som ligger i vägen för att nå målen; mål i denna kontext innebär att hindren kringgås eller övervinns och när varje hinder på vägen har eliminerats når man sitt mål.
Ska man initiera en väpnad konflikt, dvs ett krig, är det i grunden därför samma sak som att förhandla – man måste veta på förhand vilket förhandlingsresultat man har som mål att uppnå, annars vet man inte när man är nöjd med förhandlingen.
Kriget mot Iran har varken ett mål eller ens en strategi. Ett krig utan en strategi är ett krig man kommer att förlora. I annat fall krigar man för krigets egen skull, men ett sådant mål (som inte är ett mål i sig) kan slå tillbaka på en själv, och det är precis vad vi nu ser ske i detta krig.
Adam Croneborg: Ge oss därför dina goda argument för att Europa ska stödja detta krig mot Iran, Ryssland och i förlängningen även Kina?
Sist vill jag problematisera skribentens uttryck: ”den politiska verkligheten”. Vilket fantastiskt högform av nonsens detta uttryck är, som absolut inte går att härleda eller definiera på något sätt, men det är väl seansen i all krigsretorik?
Text: Erik Forsman
