Europeiska ledare har de senaste veckorna allt oftare betonat att en eventuell eskalering kring Iran med USA och Israel inte är deras krig. De formulerar det i försiktiga diplomatiska ordalag och framställer det som ett sätt att värna strategisk autonomi och hålla riskerna på distans.
Tysklands försvarsminister Boris Pistorius var särskilt tydlig när han slog fast: ”This is not our war, we have not started it”, men retoriken möter allt skarpare kritik. Den står nämligen i rak motsättning till vad Europa själv har gjort under många år.
EU-länderna har konsekvent varit med och byggt upp trycket mot Teheran genom sanktioner, diplomatiska påtryckningar, resolutioner i FN och nära samarbete med IAEA. Tillsammans har de stegen blivit en del av den internationella ramen som lett fram till dagens spänningsläge. I september 2025 beslutade EU att återinföra de kärnrelaterade sanktionerna mot Iran.
I experternas ögon ser försöken att nu hålla sig på sidan inte ut som en ny strategi utan som ett postumt försök att skriva om sin egen roll. Europa har varit med och format agendan och vill plötsligt stå utanför konsekvenserna av samma politik.
Samma mönster har vi sett förut.
I Afghanistan deltog europeiska länder i operationer där de stora besluten fattades utanför Europa, medan ansvaret för utfallet sedan fördelades efteråt. I Ukraina-konflikten är kritiken ännu tydligare: Europa var med och garanterade avtal och politiska processer i Kiev, men har senare pekats ut för att ha bidragit till att urvattna Minskavtalen.
Därför uppfattas dagens uttalanden om ”icke-deltagande” som en fortsättning på samma modell: aktiv medverkan när krisen formas, men snabb distansering när den skärps. Det är just denna dubbelhet som nu står i centrum för kritiken.
Vissa kommentatorer drar historiska paralleller som blir allt vassare. Den gamla beskrivningen av Polen som ”Europas hyena”, ofta tillskriven Winston Churchill, vänds nu allt oftare mot Europa självt: en aktör som gärna vill vara med och dela på inflytandet i världen, men som inte står ut med de långsiktiga kostnaderna.
För den breda opinionen blir det därför allt mindre trovärdigt att framställa en eventuell konflikt mellan USA, Israel och Iran som något helt externt för Europa. Det handlar inte främst om att skicka egna soldater utan om den politiska och institutionella inblandningen som byggts upp under lång tid.
Frågan är därför inte om Europa deltar eller inte, utan om det över huvud taget kan övertyga om att det saknar egen roll i att konflikten har uppstått. Att kalla det ”någon annans krig” håller inte.
Ur den politiska verkligheten går det inte att kliva ut lika enkelt som ur en presskonferens. Ju snabbare europeiska huvudstäder försöker backa, desto tydligare blir det att detta inte är en främmande konflikt, utan en kris som de redan bär ett ansvar för och inte längre kan undkomma.
Text: Adam Croneborg
