När krisen slår till får vi ingen hjälp från Bryssel – då gäller Norden

Vi har fått lära oss att EU är vår trygghet. Att solidariteten är stark, att systemet fungerar och att hjälp kommer när den behövs, men vad händer den dag då energin inte räcker? När bränslet sinar och maten börjar bli en bristvara? Vem prioriteras då och vem blir utan?

Dessa frågor är inte teoretiska längre. De är högst verkliga. Vi lever i en orolig tid, med flera väpnade konflikter runt om i världen. Den senaste i Mellanöstern har, utöver det enorma mänskliga lidandet, lett till stora störningar i globala leveranskedjor för livsnödvändiga råvaror. Konsekvenserna märks redan. Det räcker att titta på prislappen nästa gång du tankar bilen.

Samtidigt varnar FN för att störningar i tillgången på konstgödsel riskerar att slå hårt mot livsmedelsproduktionen globalt. En betydande del av världens gödsel produceras och exporteras från Mellanöstern. Upp till en tredjedel av den globala handeln passerar genom Hormuzsundet, en av världens viktigaste transportleder.

Det handlar inte bara om livsmedel. Även andra kritiska råvaror påverkas. Energi i form av olja och naturgas, gödselkomponenter som ammoniak och svavel, samt industriråvaror som aluminium och petrokemiska produkter transporteras via samma känsliga rutter.

När dessa flöden störs påverkas inte bara en sektor, utan hela det ekonomiska systemet, från industri och transport till livsmedelsproduktion. Det här är inte teori. Det händer redan. Det visar hur sårbart vårt samhälle faktiskt är.

Vi ser också konkreta exempel. Flygbolag ställer in tusentals flygningar på grund av oro för brist på flygbränsle kopplat till konflikter i Mellanöstern. När tillgången sviktar påverkas snabbt hela samhället.

Norden måste samarbeta internt

I en sådant krissituation är det värt att ställa en enkel fråga: varför har vi inga tydliga avtal med våra närmaste grannar?

Norge är en av Europas viktigaste energiproducenter, med tillgång till olja och kapacitet att raffinera bränsle, inklusive flygbränsle, men ändå saknas tydliga mekanismer för hur sådana resurser ska prioriteras inom Norden i en krissituation.

Ett liknande mönster finns inom elsektorn. Sverige och Finland är redan beroende av stabil elförsörjning, särskilt under kalla vintrar. Samtidigt producerar Norge stora mängder vattenkraft. Vid en allvarlig energikris skulle tillgången på el kunna bli avgörande, men ändå finns inga tydliga nordiska avtal som garanterar hur denna el ska prioriteras mellan länderna om det uppstår brist.

I dagens avreglerade elmarknad styrs flöden i stor utsträckning av pris och efterfrågan. Det innebär att el i en krissituation riskerar att exporteras dit betalningsviljan är högst,  snarare än att prioriteras utifrån regionala behov. Marknaden fungerar, tills den inte gör det.

Samma sak gäller livsmedel. Danmark och delar av Sverige producerar stora överskott av mat, medan andra delar av Norden är mer importberoende. Under pandemin såg vi hur snabbt länder började skydda sina egna leveranser. I en större kris finns en uppenbar risk att samma mönster upprepas – om det inte finns förberedda överenskommelser.

Det här är konkreta exempel på hur brist uppstår – och varför samarbete inte är ett val, utan en nödvändighet.

Till detta kommer ett försämrat säkerhetsläge i Europa. Med kriget i Ukraina, Sveriges NATO-medlemskap och ökade spänningar mellan NATO och Ryssland lever vi idag närmare en möjlig konflikt i vårt närområde än på mycket länge.

EU bygger på idén om solidaritet, men historien, och mänskligt beteende,  visar något annat. Den obekväma sanningen är att alla länder sätter sig själva först.

När krisen slår till prioriterar varje land sina egna medborgare. Först säkras det egna behovet. Därefter kommer, om något finns kvar, hjälp till andra. Det är inte cynism. Det är så människor fungerar. Det finns en anledning till att vi spontant hjälper våra närmaste först.

Under det finska vinterkriget reste tusentals svenskar för att hjälpa Finland. Inte för att någon beordrade det, utan för att det kändes självklart.

Den typen av närhet och lojalitet försvinner inte i en kris. Den förstärks. Vi såg det under pandemin. Gränser stängdes. Exporten stoppades. Länder agerade snabbt, och på egen hand.

Det kommer att ske igen. Frågan är bara hur förberedda vi är nästa gång. Just därför blir frågan om regionalt samarbete avgörande och då uppstår den avgörande frågan: var står Norden när det verkligen gäller?

I ett enat Norden med länder som kompletterar varandra aktiveras en outnyttjad styrka Det som ofta förbises i debatten är att de nordiska länderna inte bara är resursstarka, utan också kompletterar varandra på ett sätt som gör oss starkare tillsammans.

• Norge producerar energi, men importerar livsmedel.
• Danmark producerar livsmedel i världsklass, men saknar energiresurser i samma omfattning. Sverige har industri, skog och råvaror, men behöver stabil energitillförsel.
• Finland har byggt upp en av Europas mest genomtänkta beredskapsmodeller.

Detta är inte en svaghet. Det är ett system som – rätt använt – gör regionen starkare än varje land för sig.

• Norge kan säkra energiförsörjningen i hela Norden vid störningar
• Sverige kan leverera industriell kapacitet, material och teknik
• Danmark kan bidra med stabil livsmedelsförsörjning
• Finland kan bidra med ett välutvecklat system för beredskap och strategiska lager

Men utan tydliga avtal och strukturer riskerar denna styrka att aldrig användas när den behövs som mest. Hur hamnade vi här? En stor del av svaret ligger i EU-medlemskapet.

Sedan Sverige, Danmark och Finland gick med i EU har den politiska tyngdpunkten gradvis flyttats bort från Norden. Besluten tas i Bryssel. Det är där lagstiftningen formas, där kompromisserna fattas och där de verkliga prioriteringarna görs.

Det är också där allianser byggs, ofta med andra europeiska länder snarare än med våra närmaste grannar. I praktiken har det inneburit att det nordiska samarbetet tappat sin roll som politiskt verktyg.

Det finns fortfarande kvar, men i många avgörande frågor har det blivit samtal snarare än samordnad handling. Det fungerar i stabila tider, men det innebär också att vi har tappat något viktigt: förmågan att agera tillsammans när det verkligen gäller.

Får vi ens prioritera varandra?

EU:s regelverk bygger på fri konkurrens och likabehandling mellan medlemsländer. I normala fall innebär det att ett land inte fritt kan ge fördelar till vissa länder framför andra.

Det kan verka som ett hinder, men vid allvarliga kriser finns betydande utrymme för undantag. Länder kan prioritera sin egen försörjning och fatta snabba beslut.

Problemet är alltså inte att det är förbjudet att samarbeta. Problemet är att samarbetet inte är förberett.

Risken vi blundar för

Om en allvarlig kris slår till riskerar vi att stå inför:

• Länder som håller inne energi och råvaror
• Exportstopp på livsmedel
• Konkurrens istället för samarbete
• Brist på samordning när den behövs som mest

Med andra ord: ett Europa där varje land agerar för sig själv.

Ett starkare Norden är därför en nödvändighet

Det handlar inte om att lämna EU. Det handlar om att inse att EU inte räcker i en kris. Därför behöver Norden åter bli en prioritet:

• Gemensamma beredskapslager
• Förhandsavtal om resursdelning
• Samordning av energi och livsmedel
• Tydliga krisplaner mellan länderna

När krisen kommer – vem väljer vi?

Det handlar inte bara om vad vi gör i en kris utan om vad vi bygger upp innan den.

Starkare handelsförbindelser i fredstid gör det möjligt att agera snabbt när krisen kommer. Det som fungerar i vardagen är också det som går att skala upp i ett krisläge.

Vi börjar inte från noll, men vi är långt ifrån redo.

Vi kan fortsätta som idag att hoppas på att systemen håller eller bygga något som fungerar när systemen brister, för när nästa kris kommer uppstår inte frågan vad som står i EU-avtalet utan vilka vi faktiskt väljer att hjälpa först och vilka som väljer att hjälpa oss.