Richard Sörman: Acceptera inte vänsterns outtalade premisser

DEBATT. Om man i en diskussion inte utmanar motståndarnas outtalade premisser blir man alltid den som får förklara och försvara sig. Detta är tydligt i den aktuella debatten om demografi och rasism. Accepterar man tanken att en i grunden rimlig och överallt i världen högst bruklig omsorg om den egna identiteten är ett utslag av ”rasism” har man indirekt erkänt motståndarnas moraliska överlägsenhet. Varför ska man göra det? Det är de som ska förklara sig. Inte vi.

Text: Richard Sörman (Twitter), docent i Romanska språk och tidigare universitetslärare och forskare | Artikeln är tidigare publicerad i Det Goda Samhället

Argumentation bygger ofta på outtalade premisser. Om en bilförsäljare försöker sälja en bil med argumentet att den är bensinsnål utgår han från tanken att det är bra att spara pengar på bensinen och dessutom något positivt för de flesta att köra miljövänligt.
Om en politiker lovar att göra allt han kan för att de nationella skolresultaten ska höjas utgår han från den outtalade premissen att det är bra om barnen lär sig något i skolan. Premisserna behöver inte nämnas eller preciseras. De anses självklara.

Ibland är vi överens om premisserna men oense om hur de ska förverkligas. Vi är överens om att vi ska ha en bra skola däremot är vi inte överens om hur skolan ska förbättras eller vad som är en bra skola. Men ibland är det själva premisserna vi inte är överens om. Då gäller det att se upp så man inte diskuterar utifrån motståndarnas outtalade premisser och därmed blir den som får förklara och försvara sig.

Det cirkulerar just nu ett antal frågor i svensk samhällsdebatt som delar upp vårt samhälle i två starkt motsatta grupperingar. På något sätt handlar alla dessa frågor om identitet, immigration och demografi. Och här tror jag att vi som står för det nya, det immigrationskritiska, det etablissemangskritiska har allt intresse i världen av att våga ta avstånd från några av motståndarnas premisser och istället formulera våra egna.

Problemet med att utgå från motståndarnas premisser är nämligen den att man lätt framstår som den som avviker från det självklara, det som i grunden gäller.

I ett tidigare inlägg här på Det Goda Samhället argumenterade jag för att den energi som ägnas åt att kritisera (den misslyckade) integrationen istället borde ägnas åt att kritisera immigrationen. Med det perspektiv jag nu introducerar kan vi säga att problemet handlar om att immigrationskritiska debattörer inte vågar ifrågasätta den outtalade premissen att immigrationsmotstånd alltid är något av naturen moraliskt förkastligt.

Trots att det är immigrationen som göder integrationsproblemen köper man tanken att immigrationen i sig inte ska få beskrivas som ett problem. Och vad som då händer är att man erkänner motståndarnas moraliska överlägsenhet (de vill väl, de vill det rätta, men tyvärr slarvar de och gör fel…), men också att man öppnar upp för den ibland faktiskt ganska relevanta kritiken att man hycklar och inte vågar erkänna vad man egentligen står för. Men framför allt ger man på något sätt motståndarna rätt när det gäller den mest grundläggande fråga som egentligen är föremål för konflikten: är det rimligt att ha en så omfattande immigration?

Samma tendens till nedläggning av vapen inför fiendernas mest grundläggande premisser kan man skönja i den vanligt förekommande frågan bland tidningskrönikörer ”varför SD växer”. Överallt får vi läsa av kolumnister och debattörer att landsbygden försummas, att pensionärerna glöms bort, att islamismen blir alltmer hotfull, att ingen tar integrationsproblemen eller kanske hederskulturen på allvar. Därför straffas politikerna nu med att ”SD växer”.

Med andra ord kritiserar man (ofta indirekt men ändå) immigrations- och integrationspolitiken samtidigt som man ger sina motståndare rätt i den grundpremiss som säger att ett immigrationskritiskt parti med nödvändighet är ett problem i ett samhälle. Och om ett immigrationskritiskt parti är ett problem hänger det ihop med den accepterade premissen att immigrationskritik i sig alltid är något moraliskt förkastligt.

Samma logik kan skönjas i den aktuella debatten kring demografin och ”rasismen”. Det som har varit så provocerande med denna debatt – och med debatten kring ”Jimmie-momenten” – är att immigrationskritiken nu har vågat komma in på identitetsproblematiken. Äntligen vågar man skriva att det som stör med immigrationen inte bara är de ekonomiska eller sociala konsekvenser immigrationen för med sig utan också helt enkelt immigrationen i sig, den demografiska förändringen av Sverige.

När liberalerna på Dagens Nyheter och Sydsvenskan läste detta kunde de omedelbart gå till attack. Nu kunde de nämligen avslöja högerns hyckleri: ”Titta!” kunde de säga. ”Vad var det vi sa? Ekonomin och brottsligheten var bara svepskäl. Egentligen är de rasister! De vill inte se mörka människor på gatorna i Sverige.”

Debatten om demografin blev alltså en debatt om rasism. Och varför blev det så? Jo för att hela den samtida immigrationsdebatten utgår från den så fördummande och förenklande premissen enligt vilken alla former av omsorg om den egna identiteten, den egna nationalkaraktären, det egna ”folket” är rasism eller åtminstone bygger på ett rasistiskt tänkande. Man är rasist om man vill att Sverige även framledes ska domineras av den etniska folkgrupp som bott här i tusentals år och som naturligtvis har påverkats av både invandring och utvandring men som ändå har varit relativt homogen under den tid som något vi kan kalla Sverige och dess ursprung har existerat.

När debattören Mattias Lindberg försvarade Svenska Dagbladets Ivar Arpi i Expressen 20 juni var det just anklagelserna om rasism han vände sig mot. Motståndet mot de snabba förändringarna i Sverige är inte rasism, skrev Lindberg. Det är ett motstånd mot hedersvåld, gängkriminalitet och islamism:

Det är alltså inte ett ökat inslag av mörk hårfärg som skrämmer, utan minskade individuella rättigheter och friheter som skrämmer. Detta är givet samhällsutvecklingen en högst giltig oro.

Det är inte så att Lindberg har fel i det han skriver. Självklart är svenskar rädda för det samhälle vi riskerar få som resultat av en omfattande invandring av människor med ursprung i primitiva kulturer (som de själva har flytt från…). Men problemet är att han köper motståndarnas grundpremisser om att omsorgen om den egna identiteten med nödvändighet har med rasism att göra. I grunden accepterar han tanken att det är förkastligt som svensk att vilja se ett Sverige där stadsbilden domineras av etniska svenskar. Prova samma tanke på andra relativt homogena länder som Japan eller Danmark eller kanske någon indianstam i USA på 1800-talet. Dess orimlighet framstår hur tydligt som helst.

Så vad är lösningen?

Lösningen är analysera motståndarnas minst sagt totalitära premiss som består i att säga att alla former av gränsdragning mot det andra, det som inte är vi har med den alltid så förkastliga rasismen att göra. Det är väl en självklarhet att svenskar har en moralisk rätt att önska att deras land även fortsättningsvis ska domineras och karaktäriseras av en traditionellt sett svensk befolkning. Vad har det med hatisk rasism att göra? Ingenting. Jag är själv inte motståndare till alla former av invandring och öppenhet. Men jag tycker att det är en självklarhet att Sverige i huvudsak ska vara svenskt. Varför skulle jag inte tycka det? Det får väl finnas gränser för en vuxen människas alienering i samtidens hysteri.

Så varför accepterar vi att debatten förs enligt vänsterns premisser? Antagligen för att vi inte tillräckligt väl har formulerat våra egna. Eller formulerat kanske vi har gjort, men de har inte fått något genomslag i den offentliga debatten. Och här gäller det nu att stå upp för de egna övertygelserna och att inte låta sig påverkas av vänsterns ofta totalitära och totalt nyansbefriade premisser.

Spela inte på motståndarnas planhalva! Acceptera inte deras problembeskrivning! Acceptera inte main stream medias problembeskrivning! Gör som Trump: avfärda insinuanta frågor som bygger på outtalade vänstervärderingar som fake news. Naturligtvis ska vi diskutera med våra motståndare, men inte på deras villkor. Vi som inte delar immigrationsvänsterns destruktiva och hysteriska verklighetsbild måste våga stå för vår egen. Är det verkligen den som anser att Sverige ska vara svenskt som ska behöva förklara sig?

Text: Richard Sörman (Twitter)

“Jag är docent i romanska språk och arbetade fram till 2015 som lektor i franska. I många år älskade jag mitt jobb som forskare och lärare men med tiden kom jag att plågas allt mer av universitetsvärldens intellektuella trångsynthet och undermålighet. Den nevrotiska detaljstyrningen av undervisningen gjorde inte saken bättre och hjälpte mig att inse att universitetet inte längre var min plats.” – Richard Sörman