KTH väljer in mobbare i förtroenderådet

 
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm har under många år utmärkt sig för att stödja och skydda mobbar-föreningen Vetenskap och folkbildning. Nyligen har dekanus valt dess förgrundsgestalt Sven Ove Hansson till sitt nya förtroenderåd (FR-2011-0025). Förtjänar Hansson ert förtroende? frågar jag i nedanstående överklagande till KTH:s fakultetsråd.

Jag skriver: ”Grunden för överklagandet är förhållanden som valberedningen och fakultetsstyrelsen förmodligen inte känner till, men som har betydelse in i en förtroendesituation.
En prefekt och professor som ges särskilt förtroende av sin fakultet bör alltid agera enligt akademiska principer, framför allt när han framträder med tjänstetitel och tjänsteadress. I detta ingår att visa respekt för andra oavsett kön, rastillhörighet och trosuppfattning. Som chef bör sådana viktiga principer även inskärpas till de anställda på den egna enheten på KTH.
Det är även olämpligt att på ett kränkande sätt nedvärdera andra i skrift, framför allt om det inte föregås av ett meningsutbyte och möjlighet till replik. Att konstruera öknamn på personer man inte gillar är stötande. Den som samtidigt anger sin akademiska titel och tjänsteadress skapar oklarhet om kritiken och användandet av öknamn är en officiell linje från KTHs sida. Som ansvarig utgivare för en tidning som i kränkande omdömen kritisera andra är man, enligt pressetiska regler, skyldig att på eget initiativ inbjuda till, och även publicera, en replik.
Sven Ove Hansson har många gånger överträtt dessa regler för akademiskt beteende. Det har skett systematiskt och under lång tid. Jag skall här endast ge några exempel. I en bok ”Högskolans lågvattenmärken” konstruerar Hansson öknamnet ”Spökdoktorn” på en kollega som doktorerat på sägner om gengångare. I en artikel i tidningen Folkvett skrev Hansson en artikel om mig kallad ”Spiritismprofessorn vid Karolinska institutet” där han raljerar och gör sig lustig över min andliga trosuppfattning. Hansson är ansvarig utgivare för tidningen med kontaktade aldrig mig vare sig för att rätta till eventuella fel, skapa ett meningsutbyte eller för att erbjuda replik.
Hansson fortsatte att medvetet och falskt blanda ihop min andliga trosuppfattning med mitt yrke som professor vid Karolinska institutet i en efterföljande bok Vetenskap eller villfarelse. Trots att dessa inte har ett vitten med varandra att göra konstrurade Hansson, utan att försöka förstå helheten i texten, en sådan kopplingi ett kapitel ”Pseudovetenskap vid svenska universitet” som i Hanssons förord sägs beskriva ”de värsta fallen av pseudovetenskap som förekommit vid svenska universitet på senare år”. Hansson lanserar därvid, tydligen på fullt allvar, min andliga bok ”Klara svar från andevärlden” från 1997 som om det vore ett vetenskapligt verk. Bokens titel visar dock helt klart vad det rör sig om för ämnesområde. Att beskriva detta som ett vetenskapligt verk enbart för att jag är verksam vid ett universitet är ett påhitt som endast avsedd att skada mig. Hansson påstår också (s. 288) att min ”pseudo-vetenskap” skall ha uppkommit till följd av dålig akademisk handledning. Någon bedömning av min vetenskapliga verksamhet har Hansson inte gjort, och han är ej heller kompetent därför. Jag har själv handlett 16 avslutade doktorsavhandlingar vid Karolinska institutet och är den svenska läkare genom historien som publicerat mest forskning inom ämnes anestesi- och intensivvård. Att jag fått bristande handledning i mitt eget avhandlingsarbete, och av denna anledning intresserat mig för andliga frågor, är ett direkt löjeväckande påstående.
Detta är ingen engångsföreteelse. En av Hanssons anställda och sedan länge förtrogne medarbetare, Jesper Jerkert, fortsatte i april-maj numret 2011 att i tidningen Magasinet Filter (liksom tidigare på Internet) att göra sig lustig och raljera över min andliga trosuppfattning. Att bedöma människor efter deras personliga kvaliteter och, i vetenskapliga sammanhang, efter deras vetenskapliga förtjänster tycks inte vara något som Hansson lär ut på sin institution.
Listan av skäl till detta överklagande kan göras mycket lång. En flora av samhällelig kritik av Hanssons övertramp mot akademiska principer och gott etiskt beteende finns tillgänglig på Internet. Det som framför allt kommit förgrunden under det sista året är utdelandet av ett antipris för vetenskaplig verksamhet som årligen delas ut av den förening ”Vetenskap och folkbildning” som Hansson grundat och fortfarande är inspiratör för. Att dela ut antipris är ett förlegat och direkt olämpligt sätt att föra vetenskapliga frågor framåt. Det lockar till mobbningsbeteende, och Hansson är initiativtagare till antipriset och driver fortfarande denna linje trots att de utpekade lider svårt av den negativa uppmärksamheten under åtskilliga år.
Sammanfattningsvis har Hansson en verksamhet vid sidan den direkta KTH-tjänstgöringen  (som dock ofta utövas med hänvisning till densamma) som inte alls kännetecknas av en önskan att på akademiskt vis undersöka, klarlägga och skapa syntes. Det utmärks istället av ett intresse för att smäda och ställa till skada. Lögn och falska kopplingar förekommer också, varav jag givit några del bevis på här. Andras andliga trosuppfattning, inklusive min, ges ingen respekt såsom trosuppfatting utan påstås vara vetenskap som lider av brist på kunnig handledning.
För mig är det en sensation att en person som lanserar sådan kritik, och med fullt angivande av sin titulatur vid KTH, ges ett uppdrag i ett förtroenderåd. Det skapar uppfattningen att KTH stödjer det oakademiska beteende som jag givit några exempel på här ovan.”