Orsakerna till mordet på Olof Palme mörkades av den svenska regeringen ända från begynnelsen. Det var svensk vapenhandel som utgjorde det verkliga motivet bakom statsministerns våldsamma död. Det är konsensus bland internationella utrikesspecialister och västerländska underrättelsetjänster, skriver Lars Amber.
Text: Lars Amber (Larsamber.com), Brasilien | Denna artikel har tidigare publicerats i NewsVoice 21 feb 2018
Precis ett år och en dag efter mordet på Olof Palme, långt innan narkomanen Christer Pettersson hade framtrollats som en möjlig, ensam gärningsman, och när den svenska polisen än en gång gjort bort sig genom att gripa (och genast släppa) ett tjugotal helt oskyldiga militanta kurder, publicerade den amerikanske journalisten Richard Reeves ett långt, granskande reportage i New York Times magasin-bilaga under rubriken The Palme Obsession – The Murder Sweden Can’t Forget – Or Solve.
“Sanningen kan visa sig vara mycket värre än vad det svenska folket idag vet eller någonsin kommer att få veta, ifall en del höga myndighetspersoner lyckas i ett uppenbart försök att blockera vissa utredningslinjer. En månads lång undersökning av undertecknad, med mer än hundra utförda intervjuer i Sverige och fyra andra länder, har genererat starka belägg för att polis och åklagare har hållits tillbaka och kanske missletts av den egna regeringen, i synnerhet av UD”, sammanfattade Richard Reeves i reportagets inledning den 1 mars 1987.
Reeves, som nu är 81 år gammal, har varit en av USA:s mest respekterade journalister, utnämnd vid blott trettio år till NYT:s ”Chief Political Correspondent”. Han har senare som yrkesförfattare publicerat ett dussintal uppmärksammade fackböcker, bland andra om Kennedy, Nixon och Reagan.
Reeves artikel om Palme är politisk dynamit ännu idag, och man kan retrospektivt fråga sig varför hans version praktiskt taget är okänd i Sverige och inte omnämns i det gängse referensmaterialet om mordet. Ty det är fortfarande så att den handfull svenskar som aktivt förespråkar en politisk komplott bakom Palmemordet vanligtvis avfärdas som ”fantasifulla privatspanare” som det officiella Sverige knappast kan ta på allvar. Den mycket kände polisprofessorn Leif GW Persson är dock en av de svenska experter som tror på en konspiration, en syn han bland annat utvecklat i en trilogi kriminalromaner som legat till grund för SVT:s filmserie En pilgrims död (2012).
Vad var det då som Richard Reeves upptäckte, på ett tidigt stadium efter statsministerns våldsamma död i Stockholm på kvällen den 28 februari 1986 i östra hörnet av Sveavägen –Tunnelgatan?
”Somliga svenska befattningshavare, vilka inkluderar ett par regeringsmedlemmar, har kommit fram till en farlig slutledning: Palme dog som en konsekvens av hans klumpiga inblandning som medlare i kriget mellan Iran och Irak samtidigt som svenska vapenproducenter illegalt levererade vapen till ena sidan, Iran. De komplicerade och hemliga vapenaffärerna var på många vis rena paralleller till de kontroversiella amerikanska transaktionerna med Iran, och har lett till samma typer av frågor om vem i regeringen som visste vad, och när”, noterar han fortsättningsvis.
Reeves understryker :
“Utländska underrättelseorganisationer har erbjudit den svenska regeringen information som anger att mordet på Palme kan härledas till hans beslut att stoppa vapenleveranser till Iran efter det att illegala försäljningar av luftvärnsrobotar, haubitsar och krut blev kända i slutet av 1985.”
Idag, med allt vi vet från andra källor, är det lättare att följa den kompletta tråden.
November 1984: troligt undanröjande av journalisten Cats Falck
Cats Falck arbetade på Rapport och försvann mystiskt tillsammans med en väninna efter ett restaurangbesök på Söder i Stockholm. De båda hittades först ett halvår senare på Hammarbykanalens botten i vänninans Renault. Det skulle ha rört sig om en bilolycka på halt underlag i natten, enligt polisundersökningen, men Cats Falck, som var en ovan förare, satt fastspänd på förarplatsen i stället för väninnan, dessutom iförd högklackade skor. Hamnen låg avsides. För att köra över kanten skulle bilen ha behövt färdas minst 15 meter från närmaste väg och över järnvägsräls 15 centimeter ovan mark.
Läs mer i NewsVoice: Anders Jallais nya bok börjar med mordet på SVT-reportern Cats Falck
Vid obduktionen konstaterades att dödsorsaken ej entydigt kunde fastställas, men att ”inget motsade antagandet att det var drunkning”. Enligt en senare säkerhetspoliskälla skulle dock de två unga kvinnornas lungor ha fyllts med kranvatten, medan en annan spionkälla nämner ”mord i ett badkar”. Cats hade skador i ansiktet, men varken hon själv eller väninnan hade försökt ta av sig säkerhetsbältena.
Cats Falck upptäckte sannolikt Bofors krutexport till Östtyskland som sedan smugglades vidare till Iran
Vid försvinnandet höll TV–reportern på att gräva om otillbörlig svensk export till Östtyskland. Asea hade sålt isostatiska pressar till kommuniststaten som kunde komma till användning vid kärnvapenframställning.
Fast Cats skulle också ha upptäckt Bofors krutexport till Östtyskland som sedan smugglades vidare till Iran. Efteråt blev det belagt att det kommunistiska landet var en viktig mellanstation för Bofors systematiska smuggling till Iran och andra länder i Persiska Viken, vilken först uppdagades sommaren 1985.
DDR:s ökända säkerhetstjänst ingick i denna illegala vapenhandel (som gav det handelsisolerade landet tillgång till västerländsk valuta) och hade agenter i Sverige. 2003 beskyllde en Berlin-tidning f.d. Stasimän för att ha utfört mordet på Cats Falck och väninnan Lena Gräns, men det tyska åklagarämbetet lade ner förundersökningen i brist på bevis.
Om vi nu återgår till Richard Reeves uttömmande reportage:
”Dessförutom har några regeringsmedlemmar dragit slutsatsen att en annan svensk befattningshavares död, registrerad som en olycka av polisen, antagligen var ett mord med samband till utredningen om Palme, med samma vapenhandelsbakgrund.”
Januari 1987: Konteramiralen Algernon som visste för mycket
Reeves syftar här på krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon som mystiskt föll framför ett t-banetåg på T-Centralen den 15 januari 1987. Enligt familjen var han inte depressiv, däremot satt han bokstavligen på en krutdurk. Denne konteramiral i reserven anställd av UD ansågs stå Bofors-VD:n Martin Ardbo nära och trots denna kontroversiella vänskap hade Palme utsett honom till att syna den misstänkta vapensmugglingen i en enmansutredning. En timme före sin död hade Algernon haft ett möte med Anders Carlberg, koncernchef för Nobel Industrier som ägde Bofors. Denne hade berättat att en intern undersökning bekräftade vapensmugglingen.
Carlberg skulle ha nämnt inför en nervös Algernon att ”Bofors hade sanktioner från högre ort att leverera krigsmateriel till förbjudna länder” (utdrag ur polisförhör). Vid detta lag hade också en ny Boforsskandal seglat upp i kulisserna: den enorma exportordern till Indien som statsministern hade förhandlat fram med premiärminster Rajiv Gandhi året innan, kort före dödsskjutningen. Senare skulle det visa att hundratals miljoner kronor hade utbetalats i mutor till mellanhänder.
Enligt en icke bekräftad uppgift citerad av sajten Politiskamord.com skulle Algernon vid upprepade tillfällen ha sökt kontakt med Palmegruppen, då han känt sig hotad, men utan att uppnå resultat.
Den ifrågasatte Algernon hade också polisanmälts av föreningen Svenska Freds, anklagad för att alltför lättvindigt ha godkänt misstänkt Boforsexport, inte minst till utpekade Singapore. En pensionerad länsåklagare hade då fått i uppdrag att utreda Algernons eventuella roll i smugglingshärvan. Sex dagar efter den dramatiska bortgången skulle krigsmaterielinspektören ha infunnit sig till ett förhör. Enligt en annan obekräftad källa funderade Algernon också på att tala ut inför konstitutionsutskottet. Han visste definitivt för mycket.
Citerat av Reeves:
”Vi var så naiva [sa en betydande regeringstjänsteman, som menade att hans karriär kunde ruineras ifall det blev känt att vi träffats]. Vi trodde att det var möjligt att verka överallt i världen utan att välja sida. Palme beslöt att förstärka en redan hög profil, och det får vi nu betala priset för.”
”Sanningen om (Palme)mordet? [frågade retoriskt en annan tjänsteman med tillgång till regeringens sammanträden, och som också envisades med att förbli anonym.] Merparten av regeringsansvariga vill inte höra den. För UD vore det en katastrof om folk fick veta hur dumma vi varit i Persiska Viken. Rötterna till [statsministerns] död finns i Iran och Irak. Svårt att säga vem av dem. Båda hade motiv. Men här [i Stockholms regeringskretsar] är den allmänna inställningen grundmurad: låt oss lämna det orört.”
Sanningen mörkades
Richard Reevees ägnar sedan flera långa stycken i reportaget till att syna alla teorier och spår som dök upp under det första året efter mordet på Palme. Men han återkommer hela tiden till Sveriges internationella vapenhandel som det egentliga motivet. Och till klicken av mäktiga män och kvinnor koncentrerad till UD som enligt honom saboterade alla försök då att vidga den officiella undersökningen och infoga storpolitiken som en systematisk pusselbit.
”Hela tiden fanns där denna grupp som inte trodde på en vetvilling, de var få och högt uppsatta, några personer ingår i den nuvarande regeringen. Givetvis var ingen av dem beredd att vädra sin uppfattning offentligt, men ungefär ett halvt dussin inflytelserika delgav sin övertygelse – och fruktan – att sanningen skulle kunna förgöra landets tillit till regeringen och det socialdemokratiska partiet.”
Reeves detaljerar:
”UD i sin officiella roll stod mellan polisen och all undersökning med internationella förgreningar. När polisen kontaktade UD för att utröna vilket underrättelsematerial det fanns utomlands gällande ett möjligt iranskt samband svarade UD bara: – Det är inte något som vi tror på. Medan andra utländska källor pekade på Irak, fick polisen nöja sig med att checka hotellregister efter irakiska pass.”
Olof Palme hade som yngste statsminister genom tiderna (1969) hamnat i det globala rampljuset tack vare sitt aktiva motstånd till Vietnamkriget, som kulminerade med hans jultal om Hanoi 1972. Men 1976 förlorade socialdemokraterna valet. För maktmänniskan Palme som hade vant sig vid och antagligen närt sig av internationell uppmärksamhet, blev den politiska ökenvandringen speciellt plågsam. 1980 välkomnade han ivrigt generalsekreterare Kurt Waldheims förslag att utse honom till FN:s medlare i det blodiga Iran-Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak. Efter socialdemokraternas valseger 1982 återgick han till statsministerämbetet.
Reeves poängterar:
”[Men ] fram till 1983 fortsatte Palme att pendla mellan Teheran och Bagdad. Han omgavs av tjänstemän från UD. Många av dessa diplomater stannade kvar i de krigförande nationernas huvudstäder. Deras [fortsatta] närvaro ledde till senare misstankar att regeringen måste ha känt till att Bofors levererade vapen till Iran.”
Svenska RBS-70-luftvärnsrobotar till Iran
Den amerikanske journalisten ansåg att den svenska regeringens motiv var ekonomiska. Levnadstandarden i Sverige var då en fjärdedel högre än i USA, till mycket tack vare en blomstrande utrikeshandel som till fem procent utgjordes av vapenexport.
”Regeringen har gjort sig känd för att titta åt andra sidan [i denna sak], och generöst godkänna exporttillstånd som garanterade att leveranserna inte gick till krigszoner. Den mest populära exportdestinationen för svenska RBS-70-luftvärnsrobotar var Singapore. Därifrån gick de vidare, inte minst till Iran via Dubai och Bahrain.”
Sedan läckte en visselblåsare information till Svenska Freds och grupper på socialdemokraternas vänsterkant om en rad leveranser mellan oktober 1984 och maj 1985, som alla uppenbarligen var ämnade till Iran.
Ett tusental luftvärnsrobotar gick upp i rök
”Hela tågsätt med Boforskrut hade beslagtagits i Västtyskland och Italien. Andra tågleveranser hade sluppit igenom, kanske med marinbestyckning, i Österrike, Jugoslavien och Singapore. 200 RBS luftvärnsrobotar hade levererats till Iran, hälften av en order på 400 enheter. Men ytterligare 800 till 1200 luftvärnsrobotar kunde inte redovisas för, spåren försvann i Dubai och Bahrain.”
Reeves fortsätter:
“[Inför valet 1985] inställde Palme [dessa] vapenleveranser, i alla fall tillfälligt. I synnerhet blockerade han 200 luftvärnsrobotar, [vad som återstod av Irans kända order]. Dessutom, enligt källor inom franska UD, stoppade den svenske statsministern en fartygslast med 155 millimeters haubitsar i Malmö hamn med destination Dubai och sedan, förmodat, Iran.”
Den 4 februari 1986 anlände en iransk militär delegation till Stockholm, för att förmå regeringen Palme att återuppta vapenleveranserna. Irakierna hade redan protesterat mot den svenska vapenförsäljningen i regionen när den blev känd. De var också höggradigt förbittrade över att iranska soldater sårade i strid behandlade på svenska sjukhus. Enligt Iran handlade det om sviterna efter gasattacker utförda av Irak. På förmiddagen samma dag som han blev nedskjuten hade Olof Palme tagit emot Iraks ambassadör som en än gång kraftigt protesterat mot vapensmugglingen och krävt omedelbara åtgärder.
Ingen visste hur Palme hade tänkt agera eller hur mycket han hade reda på. Statsministerns dagbok, en gul anteckningsbok med stolpar om kontakter , saker att göra eller möten, hade mystiskt försvunnit under polisutredningen, enligt uppgifter senare publicerade i svensk press.
Ingen hade vetat om det hade förekommit en särskild hotbild vid tidpunkten för mordet. Det hade heller inte blivit utrett av polis och åklagare.
31 maj 1989: ”Hjärnan” bakom Boforssmugglingen dör i vältajmad trafikolycka
Bofors-Vd:n Claes-Ulric Winberg [1925 – 31 maj 1989], hans efterträdare Martin Adbro samt krigsmaterielinspektören Carl-Fredrik Algernon kände varandra sedan åren 1945-47 när alla tre hade gått på Sjökrigsskolan. Winberg chefade för Bofors under en lång tid, fram till 1984. Initialt hade företaget, med flera industriverksamheter, mycket dålig lönsamhet. Fast ammunitions- och vapendivisionen gick hela tiden med stadig vinst. Winberg var den som följdriktigt utvecklade vapenexporten. Smugglingen inleddes 1978, enligt senare erkännanden.
Sista dagen i maj 1989 befann sig Winberg tillsammans med hustrun i en bil nära Västerås, på väg till en middag i Stockholm för att fira med vänner. Några timmar tidigare hade han fått höra av överåklagare Folke Ljungwall i Karlstad att åtal för smuggling av 40 kanoner till Taiwan lagts ned. Dessvärre stod Winberg medåtalad i den främsta Boforsaffären med rättegång spikad till september samma år inför Stockholms tingsrätt, och perspektiven var där inte lika ljusa. Stockholmsåklagaren ansåg nämligen att Claes-Ulric var hjärnan bakom Bofors vapensmuggling.
Av någon outredd anledning stod en stor tankbil stilla på riksväg 53 vid detta tillfälle, enligt ett vittnesmål, vilket skulle ha lett till en fatal omkörning på halt väglag. En annan, tidig uppgift talade om ”vägarbeten” vid olycksplatsen. Makarna Winberg frontalkrockade i alla fall med en mötande skåpbil. Winberg och hustru avled omedelbart, medan föraren i det andra fordonet klarade sig oskadd.
Aftonbladet sände den kände, undersökande frilansjournalisten Jan-Ove Sundberg till plats två dagar senare tillsammans med en kollega. Han rapporterade: ”Vägen [vid olycksplatsen] är bred och jämn, sikten fri och obehindrad på en lång vägsträcka, den bär inga som helst spår av en olycka”. Enligt en anställd på bärgningskåren i Västerås som citeras av Sundberg var ”makarnas bilbälten avslitna, båda flög ut genom billuckan och landade femton meter från bilen, vilket är mycket ovanligt”. I en uppföljande artikel skrev Aftonbladet: ”Säpotjänsteman medgav att en främmande underrättelsetjänst sannolikt likviderat paret Winberg”.
Vid rättegången som inleddes drygt tre månader senare fick de andra, före detta Boforscheferna villkorliga domar, medan huvudägaren Nobel Industrier fick böta med elva miljoner kronor. Med tanke på att de årslånga och systematiska kriminella handlingarna vid Bofors (smuggling och mutor) sammanlagt utgjorde Sveriges största ekobrott genom tiderna var det att komma mycket billigt undan.
Innan domslutet skedde ytterligare ett ouppklarat mord. Den 25 september 1989 dog ett par på Englandsfärjan Tor Scandinavia i något som polisen rubricerade som mordbrand. Mannen var platschef på transportföretaget Schenker med huvudkontor i Stockholm, misstänkt för inblanding i Bofors vapensmuggling.
Var Sydafrikaspåret egentligen ett iranskt spår?
Richard Reeves spekulerar inte i vem som kan tänkas ha avlossat revolvern i nacken på Palme. Det förefaller dock inte troligt att det var någon agent född i Iran eller Irak eftersom alla vittnen enhälligt beskriver en reslig man med nordeuropeiskt utseende. De båda grannstaterna i Persiska viken hade motiv men ingen organisation att operera i Norden. Därför är det intressant att bygga vidare med uppgifter kring mordet som inkommit senare.
Torpeden Eugen de Kock
Redan 1987 hade det framkommit en lös uppgift om att den sydafrikanske spionen Craig Williamson hade organiserat mordet (vidarebefordrad till polisen av SVD:s Genève-korre Mari Sandström, som citerade sydafrikanska källor). Tipset följdes inte upp av polisen, men skapade det som skulle bli det s.k. Sydafrikaspåret.
I september 1996 avlade den ökände f.d. polisöversten Eugen de Kock ett spektakulärt vittnesmål i Pretoria. De Kock som hade lett apartheid-regimens fruktade dödsskavdroner var redan dömd till livstid för en rad våldsbrott och gjorde allt för att söka amnesti igen efter att ha nekats den. Ex-översten Eugen de Kock berättade att Williamson hade varit huvudorganisatör bakom Palmemordet.
I en spontan kommentar till de Kocks uttalande dagen efter sade sig chefsåklagaren Jan Danielsson (då förundersökningsledare i Palmemordet) till och med veta att Williamson befunnit sig i Stockholm vid tidpunkten för mordet (vilket den utpekade alltid hade nekat till). Men Danielsson följde konstigt nog inte upp efter att ha mött de Kock senare i Sydafrika.
Wikipedia: Eugene Alexander de Kock (1949-) is a former South African Police colonel, torturer, and assassin, active under the apartheid government. Nicknamed ”Prime Evil” by the press, de Kock was the commanding officer of C10, a counter-insurgency unit of the South African Police that kidnapped, tortured, and murdered numerous anti-apartheid activists from the 1980s to the early 1990s.
Craig Williamson kallades för Fat Man p.g.a. av sin jättelika kroppshydda och var givetvis inte mördaren. Han var förmodligen inte ens i Stockholm vid detta tillfälle (smalt inte in i mängden!). Att Sydafrika dock hade agenter på plats när Olof Palme talade under Folkriksdagen mot Apartheid i Stockholm veckan före mordet är mer än troligt. Statsministern var dessutom svartlistad av sydafrikanska myndigheter. Williamson var väl förtrogen med Sverige och var en av Sydafrikas mest skickliga och samvetslösa spioner, som bl.a. mördat via brevbomber.
Wiliamsons talang bestod i att organisera och infiltrera
Han hade med framgång nästlat sig in i den internationella studentorganisationen IUEF med kansli i Genève. Den leddes av svensken Lars-Gunnar Eriksson och hade som huvudmål att understödja den sydafrikanska motståndsfronten ANC, med finansiering som till femtio procent härrörde från Sverige. Williamson anställdes av IUEF 1977 som andreman och stannade där i tre år innan han blev avslöjad. En stor del av de miljonsummor som skulle gå till ANC hamnade i stället hos den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
Ytterligare ett dödsfall
I Stockholm fick Williamson också tillfälle att bekanta sig med ”de tre musketörerna”, smeknamnet på socialdemokraternas tre ledande specialister på internationella relationer: Pierre Schori, Mats Hellström och Bernt Carlsson. Den senare, vice generalsekreterare i FN och Palmes skyddsling, hade senare anförtrott att han visste vem som låg bakom mordet på statsministern. Bernt Carlsson, som också högst troligen var en av Reeves källor, sprängdes till döds den 19 september 1988 i det s.k. Lockerbie-attentatet, ombord Pan Am Flight 103. Bombattentatet var, enligt nya uppgifter framkomna 2014, beställt av Iran.
Och här når vi slutledningen…
Man skulle kunna tro att apartheidregimens Sydafrika, som tidigare hade haft varma relationer med Shahen av Iran, också hade fryst alla relationer med Ayatollah Khomeinis shiastyre. Men storpolitik styrs mestadels av pragmatiska aspekter. Under kriget mellan Iran och Irak sålde Sydafrika försvarssystem till den förra i utbyte mot olja, enligt diplomatiska källor. Iran hade också stora ekonomiska intressen i Namibia (en betydande urangruva). När Palme stoppade vapenförsäljningen, fick Iran och Sydafrika en gemensam fiende!
Text: Lars Amber
Lars Amber (Larsamber.com) är journalist och författare, just nu högaktuell med den politiska thrillern: ”Som skakar Sverige i dess grundvalar” (Ebes förlag), vars huvudintrig är uppbyggd kring skum svensk vapenhandel.
Relaterat
- Aftonbladet:Spionchefen: Eugene de Kock var i Sverige vid mordet
- Aftonbladet: Teori om Palmeutredningen: Polis satte dit Christer Pettersson
- SVT: Om inspelningen från Palmeutredningen: ”Polis lockade vittnen med stora summor pengar”
- SvD: Uppgifter: Palmegruppen lockade vittne med pengar
- Independent: The bigger outrage is that De Kock was following orders and those that gave them never paid
- 24.co.za: SPY – the apartheid agent and killer who got away with murder
- The South Africa: Where in the world is Eugene de Kock
