INTERVJU. Är det dags att ge ett mer krävande språk en chans i våra liv? Rasmus Dahlstedt har gjort en inläsning av Homeros Iliaden som nu finns som ljudbok. Han har också gett ut ett eget verk med humoristiska sentenser: Vitsord. Richard Sörman diskuterar med Rasmus om talad litteratur, om litteratur som kräver att läsaren anstränger sig för att den ska fungera, om möjligheten av att vi får ett nytt intresse i Sverige för högstämda texter, men det handlar också om humorn som vapen mot en redan absurd verklighet.
Intervju av Richard Sörman | Intervjun har tidigare publicerats i Det Goda Samhället | Bild: Rasmus Dahlstedt (hemsida). Pressfoto: Carola Björk för Agent Managment Group
Rasmus Dahlstedt medverkar regelbundet som gästskribent här på Det Goda Samhället. Han är nu dubbelt aktuell med en inläsning av Iliaden som blivit ljudbok och med en egenförfattad samling humoristiska sentenser med titeln ”Vitsord”. Detta är ingen recension av Rasmus arbete utan en diskussion med honom kring några av de litterära och språkliga frågeställningar som hans arbete aktualiserar.
Utgivandet av Iliaden som ljudbok väcker frågan om vår samtids förhållande till talad och högstämd litteratur. Kan det finnas en saknad hos vissa grupper av potentiella läsare (eller lyssnare) av mer krävande litterära texter? Finns det ett behov av det sköna och det högtidliga? Det verkar i alla fall finnas en längtan efter sanning och autenticitet. Många är nämligen trötta på förskönande omskrivningar och meningslösa slagord.
Först ber jag Rasmus berätta lite om sin inläsning av Iliaden. Han säger att han gärna ser projektet som en motkraft mot samtiden och mot vad man ibland kan uppfatta som dess ytlighet. Rasmus berättar om sin kärlek till svensk visa och dikt, till Taube, Sjöberg och Karlfeldt, och säger att han bär på en vilja att få den stiliserade och formbundna litteraturen att överleva en generation till.
”Iliaden innebär en utmaning, säger han. Den är skriven på hexameter och har ett förhöjt språk, men skildrar också en värld som vi kanske inte känner igen. Som skådespelare men också som läsare är det något helt annat att ta sig an Shakespeare eller Homeros om man jämför med samtidsdramatiken. Först kan det vara väldigt krävande. Man hade trott att det skulle gå att ta till sig texten med vänster hand, men du måste in i texten, in i situationen. Du måste arbeta dig igenom den, och det kan ibland kosta i blod, svett och tårar. Ofta får du mycket tillbaka. Det här projektet var intressant också eftersom det inte har gjorts någon svensk inläsning av Iliaden tidigare. Den version jag läser, som är en översättning från 1912 av Erland Lagerlöf, är fantastisk.”
Jag avbryter Rasmus här i samtalet och konstaterar att han kommer in på ett ämne jag själv känner igen från min tid som universitetslärare i franska, nämligen konsten och glädjen att slåss med krävande texter. Jag sysslade mycket med fransk 1600-talslitteratur och har därför fått erfara att det ofta är ett tungt arbete att komma in i äldre texter, men att det är oerhört tillfredsställande när man väl lyckas passera tröskeln.
”Ja, säger Rasmus. Man brukar säga att Lars Noréns pjäser är tacksamma att spela på så vis att det räcker för skådespelarna att göra vad som står i manus. Shakespeare däremot kräver hantverksskicklighet och en annan språkmedvetenhet. Språket och innehållet utgör onekligen ett motstånd, men de kan också bli en språngbräda till stor konst. Jag vågar påstå att en av de brister man kan se idag är att skådespelarna har en för dålig språkförståelse. Det krävs också ett mod att svinga sig upp till Shakespeares intellektuella och emotionella höjder. Men man måste dit upp. Det finns ingen genväg. Försöker du dra ner Shakespeare eller Homeros till din egen nivå faller allt som ett korthus.”
”När det gäller Iliaden, fortsätter Rasmus, blev det tydligt att jag som uppläsare inte någon gång kan släppa taget. Du måste ha en ständigt påkopplad grundintensitet och den bör vara ganska hög. När vi gjorde inspelningen läste jag i sjok om tre timmar, efter det var jag mör. Jag tror att en viss koncentration är nödvändig även om man bara läser tyst för sig själv eller lyssnar på inspelningen.”
Jag frågar Rasmus hur han ser på det här med ljudböcker. Det kanske är lätt för en konservativ själ att vara skeptisk mot ljudböcker, men faktum är att mycken litteratur i äldre tider konsumerades muntligt. Människor läste högt för varandra. Iliaden är rimligtvis författad för att läsas upp, eller till och med för att sjungas och sedan naturligtvis avnjutas auditivt.
”Visst är det så. Jag tycker att radioteater är ett intressant fenomen också. Även radioteater fungerar som en motkraft i en samtid där det visuella tar allt större plats. Överallt omges vi av skärmar. Antalet filmer, teve-serier och Youtube-klipp förefaller oändligt. Att lyssna på en uppläsning utan bild blir att vila från det där. Rösterna och orden hamnar för en gångs skull i förgrunden. Lyssnaren får då aktivera mer av sin fantasi eftersom han eller hon måste skapa sina bilder själv.”
Här blir jag tvungen att ta upp ett annat ämne med Rasmus som jag själv tycker är intressant. Jag tror nämligen vi kommer att få se en trend där unga svenskar ger sig i kast med att försöka bemästra vårt historiska svenska språk. Man kommer att längta efter det gamla. Det blir en motreaktion mot den förenkling av språket vi länge har sett. Därför frågar jag Rasmus om han inte själv som skådespelare har upplevt att det här med att lära sig texter utantill eller att åtminstone arbeta aktivt med äldre texter är ett effektivt verktyg för att höja sin egen språkförmåga.
”Jo, det är nog en hjälp. Lär man sig texter utantill bygger man upp ett språkligt minne. Att tvingas lära sig formuleringar och uttala ord man själv inte skulle ha använt tror jag är hälsosamt. Men viktigast är, skulle jag säga, att man har en lidelse för språket. Apropå det du sa: Jag träffade nyligen en excentrisk kille som hade fått för sig att han skulle tala 1700-talssvenska. Han är kanske inte representativ, men det stämmer nog det du säger att i takt med att vårt språk och vår språkliga identitet tunnas ut kommer vi få se en reaktion. Det finns som bekant unga svenskar som opåkallat väljer Rinkebysvenskan. Och det är väl inte långsökt att tro att några i samma anda kommer att arbeta för att bibehålla vårt klassiska svenska språk och våra språkliga minnen.”
Här berättar jag för Rasmus att jag är övertygad om att vi kommer få se en språklig renässans i Sverige. Det är svårt att tala om manliga värden som hjältemod och idealism utan att låta ironisk. Vi har tappat de orden, vi har tappat det tonfallet. Men i och med att vi får en ny historisk situation där allt fler unga svenskar känner sig manade att kliva fram och rädda sitt land (ej ironi) kommer även ett starkare och manligare svenskt språk att återuppstå. Vi har inget stort nationalepos, men unga svenskar kommer att börja lära sig högtidlig svenska i Gamla Testamentet, i Tegnérs hjältedikter eller kanske i svenska versioner av Iliaden.
”Ja möjligen, svarar Rasmus tankfullt. Jag har märkt på fester och vid middagar att när jag deklamerat Tegnér eller Viktor Rydberg (jag tänker på hans ”Kantat” från 1877) faller den typen av poesi i god jord. Det tycks finnas en oförlöst längtan efter det vackra och det patosfyllda.”
Jag ber Rasmus säga några ord om den samling korta och humoristiska sentenser med titeln ”Vitsord” han nu har gett ut.
”Jag vill se den här boken som en motkraft till språkrelativismen. Och som jag skriver i förordet kan man idag få en känsla av att ingenting betyder någonting och att språket används i dunkla syften. Jag tänker på ett ord som “ensamkommande” (underförstått ”barn”…). Att använda humor blir ett sätt att hantera sin uppgivenhet och sorg, men även sin vrede. Över samhällsutvecklingen förstås, men också över sin egen situation som kulturarbetare.”
Jag påpekar för Rasmus att de absurda effekter som uppstår i ordlekarna i boken blir som en spegel av den absurditet vi upplever i samhället. Humorn är kanske det enda vapen vi har kvar i en orimlig tid. Det är öppet mål för satir och skruvad humor eftersom verkligheten i sig har blivit galen.
”Visst är det så. Tillvaron är roligare än någonsin men också mer skrämmande. Om vi säger att jag skriver i en tradition som härrör från Povel Ramel och Tage Danielsson är det intressant att jämföra med dessa föregångare och att fascineras över hur relativt ofarligt det var för dem att verka. De kunde driva med sin samtid utan att riskera att deplattformeras eller stämplas som ondsinta extremister. Men nu har vi den situation vi har. Vad jag försöker göra i Vitsord är kanske bara att skapa distans och ge lite tröst.”
Intervju av Richard Sörman | Intervjun har tidigare publicerats i Det Goda Samhället
Relaterat
Inläsningen av Iliaden har getts ut som ljudbok på Bokförlaget Augusti och Vitsord på Spektakelmakaren Förlag. Både Iliaden och Vitsord går att köpa via de stora nätbokhandlarna.
