NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
OPINION. Kampanjen mot centerpartiets förflutna är ohederlig och ohistorisk och har mer med dagens politik att göra än med bondeförbundets gamla roll. Det menar historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson som nyss utkommit med en bok i ämnet.
Text: Anders Björnsson | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-12-19
Åren kring 1980 började det dyka upp antydningar om att Centerpartiet hade ett mörkt förflutet, att det under trettiotalet hade befunnit sig i farlig närhet av nazism och fascism och att det varit det enda parti som haft en ”rasparagraf” i sitt program. Under åren om gick dök det upp alltfler anklagelser med sådan innebörd och verkan. Det visade sig att författaren Per Olof Sundman, centerriksdagsman, i sin ungdom tillhört en nazistisk kampgrupp. Det antyddes att partiets motstånd mot Öresundsbro och kärnkraft var uttryck för Hitlersk bonderomantik och civilisationskritik. När partiledaren Maud Olofsson i ett Almedalstal om euron snubblade på Adolf Hitler – den stora motorvägsbyggaren och förstöraren av medeltida stadskärnor – höll det på att gå alldeles över styr.
Det är ett tag sedan. Man kan undra varför just Centerpartiet råkade speciellt illa ut för ledarskribenters retroaktiva domslut – och just då. Både Birgit Rodhe, folkpartistiskt statsråd, och Ragnar Edenman, socialdemokratiskt statsråd och sedermera landshövding i Uppsala, var ju i unga år influerade av nationalsocialismen. Th. Åke Leissner, en av huvudpersonerna bakom det famösa Bollhusmötet i Uppsala studentkår där en majoritet protesterade mot att 10-12 tyska specialistläkare av judisk börd skulle få uppehålls- och arbetstillstånd i landet, kom under många år att företräda Högerpartiet i Stockholms stadshus – och samtidigt vara tjänsteman i Statens utlänningskommission! Leissner var också en av förgrundsfigurerna vid Saco:s grundande efter kriget. Därom är föga skrivet.
Jag tror att fokuseringen på Centern – just då – har flera orsaker. För det första hade detta parti, som tidigare alltid varit det minsta borgerliga partiet, under Thorbjörn Fälldin ryckt upp och blivit det särklassigt största, om också för en kort historisk parentes. Men det var ett parti som inte var känt, på den tiden, för att förespråka marknadslösningar på grundläggande ekonomiska problem; i själva verket hade kohandeln mellan arbetare och bönder 1933 blivit en grundbult i den svenska modellen med regleringsekonomi och förhandlingskorporativism. Fälldin företrädde visserligen ett storbondeintresse och övergav optionen att samregera med arbetarrörelsen, men han hade en utsatt position genom att bönderna som klass var i färd med att helt utplånas.
Denna inneboende svaghet, i kombination med en överraskande röststyrka i tre på varandra följande riksdagsval, gjorde Centern till lovligt byte. Partiet var inte att lita på, det hade inte rent mjöl i påsen. Sedermera dök också den lokalpolitiska Sjöbocentern, med sitt extremt främlingsfientliga program, upp på tidningssidorna. Det fick kloka gubbar och gummor att dra paralleller till det förflutna. Hade inte Österlen alltid varit ogint mot främlingar, och hade inte Skåne alltid varit ett hjärtområde för bonderörelsen? Nu kom det faktiskt att bildas ett regionalpolitiskt parti, Skånepartiet, som markerade mot invandring till Sverige; men detta parti hade sitt ursprung främst i skånsk högborgerlighet, inte i den skånska myllan. Och Sverigedemokraterna har i vår tid visat sig locka före detta moderater (Sten Andersson, Stellan Bojerud) snarare än besvikna centerpartister.
Moderathegemoniska Vellinge kommun blev under det gångna ordet ett fyord i den integrationspolitiska debatten. Men det var ingen som fördenskull påminde sig högerriksdagsmannen Otto Järtes flyktingfientliga yttranden i på 1920-talet för det.
En annan sak är att rasfrågan började grävas upp ur den svenska historiens källarvalv ungefär 1980. Det framgick i annalerna att det i Sverige hade grundats ett rasbiologiskt forskningsinstitut i Uppsala 1921, efter en motion – biträdd av samtliga partier utom kommunisterna – som antogs av Riksdagen, med en socialdemokrat och en bondeförbundare som förstanamn. Bondeförbundaren, Nils Wohlin, var visserligen en hoppjerka som lät sig bli finansminister i högerregeringar – men ratades när bondeledaren Bramstorp bildade sin kortlivade semesterregering 1936 och därefter ställdes utanför allt koalitions- och samlingsregerande under de svåra åren. Wohlin, klart inspirerad av rastänkande, var ändå tillräckligt knuten till jordbrukarintresset för att han skulle kompromettera partinamnet.
Han har också ansetts vara inspiratören till bondeförbundets grundprogram från 1933, det famösa året, där en av programpunkterna talar om vikten av att värna den svenska folkstammens renhet mot genererande inflytande från främmande raselement. Visserligen hade sådana programskrivningar förekommit sedan 1910-talet, partiets pionjärår, och det vore historiskt oriktigt att se detta som en import söderifrån. Rasrenhet var en vetenskaplig modeståndpunkt vid den aktuella tidpunkten, med starkt inhemskt forskarstöd. Till de rasbiologiska och rashygieniska huvudländerna hörde Förenta staterna, en liberal demokrati, med sin alldeles speciella form av rasdiskriminering och förföljelser på grund av hudfärg – en praktik som pågick långt in i efterkrigstiden och väl ännu inte, Obama-effekten till trots, inte är helt utplånad.
Vad är ett partiprogram? Det är till för att locka anhängare, inte nödvändigtvis för att vägleda det praktiska handlandet. Socialdemokraternas krav på republik och socialisering av landets basindustrier höll vänsteropinionen på gott humör men var tomma ord i praktisk politik. Bondeförbundets ”rasparagraf” höjde svenskheten till skyarna och visade dess vilja att vara ett nationellt parti, inte ett klassparti. Men den ledde inte till några framstötar om lagstiftning, till exempel numerus clausus-bestämmelser som skulle inskränka vissa befolkningsgruppers tillträde till utbildning och statliga tjänster. Motstånd mot att ta emot flyktingar fanns i de flesta politiska läger under trettiotalet, och den officiella politiken var onekligen både snål och trångsynt, med tydliga spår av rasism. Men det är svårt att nagla fast någon speciell ideologi eller strömning som särskilt ansvarig.
Också bland antinazister och antirasister kunde främlingsrädsla och utlänningshat göra sig gällande. Mot slutet och efter andra världskriget fanns det en opinion inom svensk fackföreningsrörelse att göra sig av med personer, totalt cirka 40 000, som flytt från Baltikum till Sverige undan sovjetarméns framryckning. De ansågs vara fascistiskt befläckade, opålitliga, de tog andras arbete och var ovilliga att ansluta sig till facket. Också ”Trots allt!” – det antinazistiska kamporganet – menade att dessa människor, liksom finska medborgare i svensk exil, borde övervakas som säkerhetsrisker. Det var klart olämpligt att de befann sig här, inte minst med tanke på Sveriges framtida förbindelser med segrarmakten Sovjetunionen. År 1946 utvisades inte bara 146 balter som kommit i tysk uniform till Sverige utan också 2 500 andra internerade ur landet – till Sovjetunionen.
Vi studsar när vi får höra om sådant, känt eller okänt. Vi gör det därför vi tror oss ha lämnat sådan fördomsfullhet bakom oss. Det hela är mänskligt och naturligt. Men det betyder inte, anser jag, att vi bör ta oss rätten att utfärda domar med tillbakaverkande kraft – som Göran Persson när han tog sig till att brännmärka svensk undfallenhetspolitik under andra världskriget för att vinna poäng i det internationella umgänget. Vi bör, menar jag, istället undersöka vilket handlingsutrymme som dåtidens aktörer hade, vilken moral och vilka spelregler som då gällde och hur man lyckades hantera sin fördomsfullhet, den bristande insikt som varje agerande individ kan beslås med i varje senare historiskt ögonblick.
Text: Anders Björnsson
