KLIMAT. I TV-Aktuellt måndag 17 maj varnade Erika Bjerström och Johan Rockström för smältande isar och stigande havsnivåer främst i Antarktis, men även i Arktis. Tyvärr gav de en missvisande och inaktuell bild av läget.
Text: Tege Tornvall, nätverket Klimatsans | Bild: Vinter. Foto: HelloLightbulb.com. Licens: Unsplash.com
Inslaget gällde havsisar och glaciärer vid havsnivå. Havsisar ligger redan i vattnet och påverkar inte dess nivå. Glaciärer på kustbergens utsidor kan kana ut i havet (kalvar). Högt uppe på isarna är årsmedeltemperaturen på Antarktis under 50 minusgrader och på Grönland 20-30 minusgrader. De växer med nederbörd.
Återvändande forskare finner sina läger täckta med snö och is. Däremot växlar havsisar både runt Antarktis och i Arktis sedan årtusenden med årstider och med cykliskt växlande havsströmmar. Programmet visade isar i havsnivå. De ligger redan i havet och påverkar inte havsnivån, men längs västra Antarktis och dess nordvästra halvö (2 procent av hela ytan) värmer tektonisk/seismisk aktivitet under havet isen underifrån. Den växer alltså uppifrån men kan minska underifrån. Det är inget nytt utan har pågått länge.
Det framkom inte att Jorden sedan ca 2,5 miljoner år upplever en utdragen istid med fasta landisar i både norr och söder – själva definitionen på istid. Först ca 40.000 och därefter ca 100.000 år långa nedisningar växlar med 10-15.000 år långa värmeperioder, varav vi troligen lever i slutet av den senaste.
10 grader kallare under normala istider
Varje nedisning var globalt flera grader kallare än nu, mot polerna mer än 10 grader kallare (Tierny). Varje värmeperiod har varit minst lika varm som nu – alltså sedan ca 2,5 miljoner år. Ofattbart lång tid för mänsklig föreställning.
Jordens senaste riktiga värmeperiod kan ha varit för ca 55-33 miljoner år sedan. Sedan dess går trenden snarast mot kallare. Istäcket på Antarktis började byggas för ca 34 miljoner år sedan.
Jorden har upplevat flera långa, varmare perioder helt utan landisar. Det var flera grader varmare med flera gånger högre CO2-halter än nu och rikare växt- och djurliv. Nuvarande CO2-halt är trots sena tiders lilla ökning historiskt låg. Under nedisningar har den varit så låg som 200 ppm (miljondelar). Det tål bara härdiga växtslag. Då rådde tundra med sparsamt växt- och djurliv.
Varje värmeperiod har däremot gynnat växt- och djurliv. Värmda hav har gasat ut mer koldioxid. Nu tillför även människan livsbefrämjande koldioxid till atmosfären. Sedan 1930 har världens skördar ökat mer än fem gånger- Fler har fått det bättre. Färre lider nöd och svält.
Detta hotas just nu av covidkrisen, särskilt i fattiga länder.Dent får vi hoppas bara är en paus på väg mot ökat globalt välstånd tack vare riklig tillgång till billiga och energirika kolbaserade bränslen – som kan renas med modern teknik. Vind- och solenergi kan inte ersätta dem, eftersom det bara blåser ibland och är solsken ibland.
Den stora faran är inte värme utan kyla. Lilla Istiden varade periodvis ca 1300-1870 med återkommande missväxt, nöd och svält. Då var det globalt några och på våra breddgrader flera grader kallare.
Värst var kanske åren 1697-98
Efter flera års missväxt svalt då runt 100.000 människor ihjäl i Sverige och 80.000 i Finland. Så sent som 1867/68 svalt 10.000 människor ihjäl i Norrlands inland efter att för små och för sena hjälpsändningar hade hindrats av snö och is.
Det vill vi inte ha tillbaka, men nu är Solens magnetiska aktivitet åter lika låg som periodvis under Lilla Istiden. Mindre solvind släpper in mer kosmisk strålning med mer molnbildning och nederbörd. Det tyder på kallare klimat framöver.
Inget att se fram emot. Vem älskar is?
Text: Tege Tornvall, nätverket Klimatsans
