MEDIA. Nordiska riksmedier hyllar samfällt lagstadgad tryckfrihet och angriper lika samfällt faktaresistens, alltså ovilja eller oförmåga att ta till sig bevisade fakta.
Text: Tege Tornvall, Klimatsans.com
Men de tycks också samfällt se FN:s klimatpanel IPCC som enda kunskapskälla rörande Jordens klimat. Det betyder att IPCC och dess tes om människovållat klimathot inte får ifrågasättas. Debatten gäller bara möjliga effekter av detta och hur dessa effekter kan hanteras.
Kvalificerade forskare som funnit andra fakta släpps inte in på nyhets- och debattsidor. De hänvisas till insändarsidor och internet. Sedan avfärdas de i officiell debatt just för att de ”bara skriver insändare och nätartiklar”, som inte läses av beslutsfattare.
Detta förvandlar riksmediernas ivrande för tryck- och yttrandefrihet till förtigande av dem som yttrar ”fel” saker. Det verkar som ren censur, inte värdig frihetliga medier i ett frihetligt land. Det berövar politiker och företag viktig information för att fatta beslut och vidta åtgärder – och medborgare för att demokratin skall fungera.
Centralt är att IPCC sällan består av vetenskapare. Dess ledamöter är främst av medlemsländerna utsedda funktionärer och politiker med uppdrag att dels visa påstådd mänsklig klimatpåverkan och dels utverka och fördela bidrag för att motverka eller minska möjlig sådan påverkan.
Med en röst per medlemsstat och en majoritet icke-demokratiska stater blir panelens arbete rena huggsexan om utlovade 100 miljarder USD per år. När rika välståndsländer förklarar sig skyldiga till påstått klimathot, passar förstås fattiga utvecklingsländer på att förse sig.
Detta är ”klimatpolitik” på riktigt – med påstått klimathot som täckmantel.
Text: Tege Tornvall, Klimatsans.com