OPINION. De svenska jägarna är arga. De menar att regeringen vikt sig inför EUs påtryckningar genom att ställa in årets vargjakt.
I Dagens Nyheter 6 september (s. 6) hävdar Svenska Jägareförbundets ordförande att man själv stått för kompromisslösningar kring vargstammen men att detta nu avvisas av regeringen. Jägarnas krav för att vargen skall få finnas är att stammen skall vara så liten som möjligt.
Om en vargstam skall vara “så liten som möjligt “ – hur många individer är det då frågan om? För 10 år sedan ställde jag precis den frågan till en professor i genetik. Jag fick ett rakt svar – femhundra stycken.
Ett mindre antal leder till inavel och att recessiva, skadliga arvsanlag renodlas, varvid arten på några generationers sikt går mot sin undergång. Det är precis vad som hänt med vargarna i våra djurparken, som inavlats. Där sägs en genetiska skada på deras ögon gjort att de flesta är mer eller mindre blinda. Inaveln har därmed gjort djuren helt inkapabla att överleva i vilt tillstånd.
Femhundra vargar förefaller vara ett alldeles för stort antal för att kunna accepteras av de svenska jägarna. Ändå är 500 inte särskilt många. Vargen skulle fortfarande vara ett ovanligt djur i svenska skogar.
Vi tror att tigern är nästan utrotad i Indien, men det finns flera tusen av dem. Vi tror att noshörningen är snudd på utrotad i Afrika, men bara i Sydafrika finns det 20.000 stycken. Där finns knappast risk för att de stammarna dör ut på grund av inavel. Men så är fallet för vargen i Sverige. Och det blir inte bättre för att jägarna vill skjuta av stammen så snart de överstiger 200 djur.
Varför skall då vargen finnas i Sverige? Jägareförbundet gör löje av det samhälleliga intresset för vargens bevarande och argumenterar i DN-artikeln för att WWF-aktivisterna istället borde intressera sig för att bevara svartråttan, flodnejonögat och lögrodan.
Skillnaden är dock att vargen, precis som örnen, står på näringspyramidens absoluta topp. Och människan har alltid fascinerats av, beundrat och hatat sådana djur. De är en del av vår historia och av vår fauna. Ta en knippe barnsagor så får du se. Lökgrodan har knappt en enda människa hört talas om.
Rovdjur i näringspyramidens topp skyndar på evolutionen. Bland deras byten finns en överrepresentation av skadade och orkeslösa djur, vilket gynnar de starkare individerna.
Man kan säga att rovdjuren på sikt stärker och förfinar kvaliteterna hos rådjur och harar, som de jagar. En sådan förfining skapar inte jägarnas jakt. Där dödas de djur som inte varit skygga nog eller smarta nog att hålla sig undan. Eller haft tillräcklig tur.
Låt oss se på faran med vargen. Den är knappast farlig för människan. Att så skulle vara fallet tycks vara en myt. En varg har inte skadat en människa i Sverige på hundratals år.
Däremot dödar vargen lösspringande hundar som – just det – inte får springa lösa. Den som låter sin hund springa lös i en skog där det finns varg tycker jag får skylla sig själv. Det finns i alla fall ingen anledning att döda vargen när så sker.
Vargen kan dock vara farlig för boskap, framför allt för får. Det är ett problem, men det är endast enstaka vargar som ger sig på tamboskap. Jag förordar mer liberal avskjutning av vargar som gör så – som inte beter sig som vi förväntar oss och vill – istället för en allmän licensjakt. Det vore ett väsentligt bättre alternativ. Då får vi bort de vargar som ställer till skada, inte de andra.
Men de väsentliga skador som jägarna pratar om att rovdjuren åstadkommer – och det gäller inte bara vargen, utan även lo och björn – är att de lever på villebråd som jägarna själva vill skjuta. Jägarna tycks uppfatta djuren i skogen som ”sitt”.
En representant för Jägareförbundet uttalade sig för några år sedan om varför förbundet krävde att lodjursjakten skulle utökas. Svaret kom, ganska upprört, att man minsann borde veta att ett lodjur minsann dödar ett rådjur i veckan! Samtidigt finns det hundratusentals rådjur i våra skogar. Det är så många att ett stort antal behöver skjutas, enligt jägarna själva.
Fortfarande är det stora antalet rådjur sannolikt orsaken till att fästingen och de fästingburna sjukdomarna sprids över en allt större del av landet. Men att låta vargen mer påtagligt få decimera hålla efter stammen av rådjur vore dock mer än vad Sveriges jägare mentalt klarar av.
Att jägarna vill härska i skogen och uppfattar rådjur, älgar, harar och annat ätbart som sin ”egendom” betyder förstås att man tycker att rovdjuren orsakar stora skador. Om jägarna istället hade inställningen att rovdjuren är de rättmätiga ägarna till skogens kött och att människan kan kapa åt sig det som blir över – ja, då skulle synen på rovdjuren också vara en annan. Men det är synen på rovdjuren som enbart skadliga företeelser som förs fram när de uttalar sig.
Till sist genomsyras Jägareförbundets brett upplagda insändare i Dagens Nyheter av något som Hanne Kjöller tidigare kritiserat. Det tycks som om Jägareförbundet, och fördenskull också befolkningen i den skogsområden där varg finns, upplever sig ha överprövningsrätt av beslut som fattas av Sveriges regering och riskdag samt av EU.
Jag anar att man, bakom fasaden, anser sig ha moralisk rätt tjuvskjuta av hela vargstammen om själv ville och själv ansåg att det behövdes.
Något sådant sägs förstås inte rent ut. Något annat maktmedel har faktiskt inte Jägareförbundet. Här falerar respekten för det demokratiska samhället. Inte öppet, men antydningarna finns om att man är den intressent som allsmäktigt bestämmer i skogen.
Text: Robert Hahn