OPINION. Politiskt språk manipulerar den politiska debatten. Abortmotståndare som definierar sig själva som ”pro-life” gör semantiskt sett abortförespråkare till ”pro-death”. Abortförespråkare som definierar sig själva som ”pro-choice” gör semantiskt sett oppositionen till ”anti-choice”. Vem vill egentligen vara ”pro-death” eller ”anti-choice”? Så fungerar politik, ord är vapen och när de används skickligt formar de stridsutrymmet för våra hjärnor.
Originaltext: The Antidote to Tyranny is Liberty, Not Democracy or International Government av J.B. Shurk | Översättning: Gatestoneinstitute.org | Återpublicering med tillstånd
Så vad betyder det när västerländska ledare idag talar så mycket om demokrati men så lite om individuella rättigheter? Eller när de predikar om dygden i internationella institutioner medan de demoniserar nationalism som främlingsfientligt och farligt? Det betyder att nationell överlägsenhet och naturliga, okränkbara rättigheter är under attack i västvärlden.
Det har blivit relativt vanligt för europeiska och amerikanska politiker att dela upp världen mellan ”demokratiska” och ”auktoritära” nationer. Det förstnämnda beskrivs som något som innehar en medfödd godhet och den senare deklameras som ett hot mot planetens existens.
Efter över två år av COVID-19-relaterade munskydds-, vaccin- och resemandat, som ofta införts i Väst via en ensidig exekutiv eller administrativ åtgärd – och inte via lagstiftande vilja eller folkomröstningar – så är det förstås lite svårt att hävda att demokratiska nationer är fria från auktoritära impulser.
När presidenter och premiärministrar skapar och genomdriver sina egna lagar under förevändning av ”nödlägesmakter”, då borde medborgarna inte bli överraskade när deras ledare upptäcker en oändlig tillgång av ”nödlägen” som kräver brådskande åtgärder.
Om det skulle råda några tvivel om sanningen behöver man bara titta på den kanadensiska premiärministern Justin Trudeaus järnhårda beslut om att dämpa lastbilsförarnas fredliga frihetskonvoj mot experimentella vaccinmandat tidigare i år genom att konfiskera bankkonton och genomföra våldsamma arrester utan nämnvärd hänsyn till vederbörliga processer eller respekt för kanadensarnas yttrandefrihet. Trudeaus förklarade ”nödläge” trumfade de kanadensiska medborgarnas personliga rättigheter.
Det är också sant att demokratin i sig inte är någon garanti för ett nobelt och rättvist samhälle. I en välfungerande demokrati på hundra medborgare kan femtioen rösta för att förneka de andra fyrtionio personerna deras egendom, frihet och till och med liv. Skulle en medlem i minoriteten bli slav inför staten eller dömd till avrättning bara för att majoriteten ville det så skulle han inte prisa demokratin medan snaran drogs åt om hans hals.
Federalismens principer (där en suverän statlig jurisdiktion är uppdelad mellan en central myndighet och dess lokala, konstituerande delar) och maktdelningsprincipen (där de rättsliga, lagstiftande och exekutiva funktionerna i en regering delas upp mellan distinkta och självständiga grenar) möjliggör starka kontroller mot koncentration och missbruk av alltför mycket makt.
Men det är västvärldens traditionella omfamning av naturliga rättigheter som existerar bortsett från och överlägset konstitutionellt styre som skapar det största skyddet mot orättvis regeringsmakt (demokratisk eller ej). När naturliga rättigheter ses som okränkbara, som de är i USA:s självständighetsförklaring, så kan yttrandefriheten inte censureras bara för att det är yttranden som regeringen inte håller med om.
När ägandeskap av privat egendom tolkas som en medfödd rättighet hos individer så skulle Trudeau inte så enkelt ge sig på privata bankkonton närhelst han väljer att förklara ”nödläge”. När individuella naturliga rättigheter bara ses som ”gåvor” från regeringen försvinner de dock fort när regeringsaktörer anser det lämpligt.
Det blir allt vanligare att individuella rättigheter angrips och förklaras som ”själviska” och som stridande mot ”allmännyttan”. Om statsöverhuvuden övertygar sina medborgare att personliga rättigheter inte existerar, eller att de inte bör existera, så kommer auktoritära regeringar som omfamnar olika nyanser av kommunism eller fascism att knacka på dörren.
Rättsstatsprincipen ursäktar inte tyranni bara för att det som är orättvist blivit demokratiskt åtgärdat. Om en väljarminoritet är sårbar för majoritetens nycker så uppfattas en demokratisk regering som ytterst auktoritär för denna minoritet. Och om ditt liv, frihet eller egendom skulle stå på spel så skulle du mycket väl kunna föredra omdömet hos en välvillig diktator framför kraven hos en hämndlysten men ”demokratisk” pöbel.
Motsatsen till tyranni är inte demokrati, utan frihet och individuella rättigheter. Är det inte uppseendeväckande då att västerländska ledare höjer demokrati till skyarna, men har så lite till övers för personliga friheter? Den västerländska civilisationen borde hedra svårvunna segrar för yttrandefrihet, religionsfrihet och fri vilja.
Framstegen inom mänsklig frihet borde firas som en triumf i förnuft och rationalitet över feodalsystem av makt och deras arroganta kontrollformer. Ett ”fritt” samhälle särskiljer sig från auktoritära regimer genom sitt ståndaktiga beskyddande av okränkbara rättigheter som existerar oavsett lagstadgade regler. Ändå nämns frihet och individuella rättigheter sällan.
I stället omhuldar politiska ledare demokratins ”dygder” och inte mycket mer än så. Det är som om en lingvistisk fingerfärdighet har berövat västerländska medborgare på deras mest värdefulla arv.
Om västerländska politiska ledare har använt sig av retorisk voodoo för att ersätta ”individuell frihet” med vaga koncept om ”demokrati” så har de förlitat sig på liknande häxkrafter för att ersätta den nationella suveräniteten med internationella regeringsformer.
- Vad är EU, FN och WHO om inte institutionella strukturer som försvagar den individuella väljarkraften hos en nations medborgare genom att lämna över tidigare suveräna nationella makter till icke-medborgare?
- Är det inte märkligt att västerländska ledare prisar demokrati framför auktoritärism medan de samtidigt minskar makten hos deras väljare och stärker auktoriteten hos utländska institutioner?
- Borde inte ”demokratiska” nationer bestämma sina egna öden? Om inte, om de måste ge efter för EU, FN eller WHO, kan enskilda nationer fortfarande hävda att de har ett demokratiskt styre?
”Nationalism” nuförtiden har reducerats till ett nedsättande ord, som om allt som görs i en särskilt nations intresse är suspekt till naturen. Medborgare som uttrycker patriotisk stolthet för sin kultur och nationalhistoria kallas ofta för inskränkta och trångsynta.
Politiska rörelser som hyllar nationellt självbestämmande (som president Trumps MAGA-koalition i USA och Brexit i Storbritannien) förlöjligas ofta och stämplas som ”fascistiska” eller ”nynazistiska”. Till och med när de vinner i demokratiska omröstningar stämplas de ändå som ”hot” mot demokratin.
- Men varför ska större, bredare former av internationellt styre ses som mer dygdigt och mindre korrupt är de nationella formerna?
- När den Romerska republiken blev Romarriket, blev dess internationella institutioner automatiskt mer pålitliga?
- När det heliga Romarriket enade en stor del av Europa, verkade dess kejsare mindre auktoritära?
- Om Hitlers Nazistparti hade lyckats erövra hela Europa, hade hans ”Europeiska union” förtjänat en större legitimitet än de nationella regeringarna i Polen, Belgien eller Frankrike?
- Det måste väl ändå vara lika absurt att prisa internationella institutioner framför statliga regeringar utan att ha i åtanke vilka former de antar, som det är att prisa demokrati som inte tar hänsyn till personliga friheter och individuella rättigheter?
- Det måste väl ändå vara enklare att hålla ett öga på lokala politikers handlingar än att hålla en regeringstjänsteman långt borta i Washington D.C, New York, Bryssel eller Genève ansvarig?
Ändå får internationella organ enorm respekt idag, medan nationella organ ofta behandlas med avsky. Det är som om den nationella suveräniteten har raserats på grund av att man inte kan lita på att demokratiska länders väljare tjänar internationella intressen.
När västerländska ledare upprepar språkbruket i World Economic Forum verkar det inte som om de tar order från sina egna väljare. Att böja sig för otransparenta, oansvariga organisationer känns som ett märkligt sätt att bekämpa auktoritärismen.
När nationella befolkningar nekas självbestämmande och personliga friheter behandlas som privilegier, inte rättigheter, då är det aldrig långt ifrån att tyranni tar över. Att gömma denna verklighet bakom språkliga manipulationer förändrar inte den potenta sanningen. Det skjuter bara upp politiska tvister till en senare, mer explosiv dag.
Text J.B. Shurk | Översättning: Gatestoneinstitute.org
