Floridas senator Rick Scott blev nyligen förlöjligad på nätet efter att ha sagt att kinesisk import av vitlök till USA är ett ”nationellt säkerhetshot”. Det kan låta lustigt, men det är faktiskt vanligt att amerikanska politiker gör dessa påståenden om produkter från Kina – oavsett hur löjliga de än är.
Text: Timur Fomenko, politisk analytiker, ”Why are US politicians afraid of Chinese garlic?”, först publicerad 15 dec 2023 på Rodinanews.co.uk. Översättning: NewsVoice
Exemplen har varit många, bland annat en ballonger, kylskåp, kaffemaskiner, kranar, elbilar, tunnelbanevagnar, studenter, Konfuciusinstitut, Huawei och TikTok. Listan kan göras hur lång som helst.
Snarare än att vara något bisarrt är det faktiskt normen för bland annat amerikanska senatorer att hävda sådant. På ett eller annat sätt kopplas allt från Kina, på ett ondskefullt sätt, till en kommunistpartikonspiration och det finns inget utrymme för normalitet.
För att förstå varför det är måste man inse att amerikansk politik i grund och botten baseras på rädsla. USA är en massiv federalistisk demokrati med över 300 miljoner människor, som lever i mycket olika regioner och med polariserade världsbilder. Konstitutionen befäster denna struktur.
En gång i tiden hade delstaterna mer makt och självständighet än vad de har idag. Inbördeskriget och dess följder ledde dock till en politisk utveckling som på olika sätt lutade åt en centralisering av den verkställande makten.
Denna trend fortsatte in på 1900-talet och de viktigaste influenserna var första och andra världskriget samt den stora depressionen. När man står inför sådana utmaningar, hur håller man då ihop sitt land?
Inte bara genom rättslig centralisering, i enlighet med den utvidgning av federala befogenheter som Roosevelts New Deal medförde, utan också genom att framkalla rädsla för att upprätthålla enighet och konformitet i en nation som alltid har varit, och särskilt idag, är bittert splittrad.
Med början i andra världskriget och utbyggnaden av radio- och TV-tekniken började USA intensifiera sin propagandaapparat för att kunna stärka stödet för sin utrikespolitik.
Från och med det kalla kriget blev därför användningen av rädsla som vapen det främsta amerikanska verktyget för att legitimera sina utrikespolitiska mål och stärka enigheten även under omstridda debatter på hemmaplan. Det första anmärkningsvärda uttrycket för detta var McCarthy-eran och den röda skräcken.
Amerikanska tjänstemän lärde sig att använda irrationell rädsla som vapen för att tvinga fram lojalitet mot staten genom att skapa vilda konspirationsteorier om infiltration och omstörtande verksamhet.
De använde också detta för att stänga ned den politiska debatten och kväva oliktänkande, där graden av paranoia användes som vapen för att förhindra kritik, ofta genom att anklaga kritikern för att vara komprometterad av motståndaren eller oäkta på något sätt.
Att använda rädsla som vapen i detta avseende används för att skapa samtycke för en aggressiv politik och skrämma allmänheten till att stödja den. Det mest kända moderna exemplet på att använda rädsla som vapen var till exempel det falska påståendet att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen för att rättfärdiga invasionen av Irak.
USA:s nuvarande utrikespolitiska prioritering är Peking, och Washington återgår därefter till att använda antikommunistisk paranoia för att misskreditera allt kinesiskt som anländer till Amerika.
Washingtons missnöje med Peking är ekonomiskt och handelsrelaterat, och som ett resultat av detta använder amerikanska politiker språket ”nationella säkerhetshot” för att skapa rädsla för olika kinesiska produkter som de ogillar.
Vanligtvis görs detta genom att koppla produkten i fråga till spioneri på något absurt sätt, men i fallet med vitlök valde senator Scott åtminstone en mer trovärdig angreppsväg och talade om efterlevnad av handelsregler och ”ett allvarligt folkhälsoproblem” som härrör från Kinas påstått ohygieniska ”tillväxtmetoder”.
Oavsett den specifika anklagelsen är slutmålet med sådan skrämselpropaganda att med våld utesluta målprodukten från den amerikanska marknaden och sedan övertyga allierade att göra detsamma.
Detta är särskilt tydligt i behandlingen av Huaweis deltagande i västerländska 5G-nätverk. Huawei anklagades, utan några konkreta bevis, för att utgöra en säkerhetsrisk och för att spionera för Kinas räkning.
På amerikanskt vis upprepas anklagelsen om och om igen, och sedan har etablerade medier en funktion att okritiskt återge påståendet genom att förmedla det som opartiska ”farhågor” utan att beröra det verkliga motivet. Det vänder den allmänna opinionen mot målet och säkrar de önskade utrikespolitiska resultaten.
Att kalla vitlök, av alla saker, för ett ”nationellt säkerhetshot” har förtjänstfullt blivit utskrattat, vilket avslöjar begränsningarna med en sådan hysteriframkallande taktik. Scotts uppenbara verkliga motiv var att driva på för att eliminera kinesiska jordbruksvaror för att skydda amerikanska producenter.
I viss utsträckning har flera på varandra följande presidentadministrationer gjort samma sak, även om deras vanliga vinkel var ”tvångsarbete” när de försökte använda mänskliga rättigheter som vapen mot varor som tomater eller bomull från Xinjiang.
Men det rent nonsensartade i Scotts kommentarer visar bara hur paranoia i amerikansk politik är medvetet opportunistisk och sällan någonsin baserad på fakta.
USA ser rädsla som ett mycket kraftfullt vapen och övertalningsverktyg för att driva fram konformitet och enighet i en annars bittert splittrad politisk ordning med en konstitutionellt begränsad centralmyndighet. Och det fungerar.
Text: Timur Fomenko, politisk analytiker