Kriget kan komma till Sverige. ÖB höjer tonläget och uppmanar nu alla svenskar att förbereda sig för det otänkbara.
Jag vill ju ingjuta mod. Jag vill ju att folk ska känna: Nu är det dags att ta i lite, säger Michael Bydén till Aftonbladet.
Och i TV4:s Nyhetsmorgon säger samma ÖB, Michael Bydén att:
”Alla svenskar bör göra sig redo för krig i Sverige, Det är inte nattsvart, säger han, men vi måste förstå hur allvarligt det här läget är på riktigt och att man, ner till individnivå, mentalt förbereder sig.”
Bydén säger att hoppet inte är någon strategi att bygga planer på, men att det måste finnas där. Han jämför med situationen i Ukraina och uppmanar Sveriges invånare att tänka efter: Om samma sak händer här – vad ska jag göra?
Det är relevant att ÖB gör jämförelsen med Ukraina. Frågan är vad vi kan lära av den konflikten. Det är här analysen måste börja. Ukraina har haft som ambition att gå med i Nato och Ukraina har tagit militär hjälp av USA. Samma utvecklig som vi ser i Ukraina får såklart inte hända här – men vårt agerande är skrämmande likt Ukrainas – Gud förbjud att utfallet blir detsamma.
Siffrorna varierar såklart men de flesta är nog överens om att hundratusentals människor har fått sätta livet till i detta krig. Ukraina är också till stora delar sönderslaget. Kriget är en katastrof för Ukraina.
Den rimliga frågeställningarna bör i detta läge vara:
- Vad ska vi göra för att inte hamna i samma situation som Ukraina?
- Hur kan vi undvika ett sådant scenario?
- Ska vi, precis som Ukraina försöka bli medlemmar i Nato och låta USA få tillgång till våra baser eller är det bättre att göra på något annat sätt?
Regeringen har fattat det kanske viktigaste beslutet för Sverige på 200 år och det har gjorts helt utanför den demokratiska processen.
Regeringens har fattat det kanske viktigaste beslutet för Sverige på 200 år och det har gjorts helt utanför den demokratiska processen. Regeringens inställning tycks vara att ett Natomedlemskap och att tillåta amerikanska vapen på 17 av våra baser eller militäranläggningar är mer eller mindre en självklarhet.
Det är så självklart att det varken behöver debatteras eller röstas om. Den som ändå vågar sticka ut hakan blir direkt stämplad som ryssvän och debatten ska helst tystas innan den ens har kommit igång, men det gör den – utomlands. Ifrågasättandet har smart det är av Sverige att gå med i Nato får man i så fall följa via utländska medier.
Sedan har vi avtalet med USA som nyligen har ingåtts om de 17 militäranläggningarna tillgodoser amerikanska militära och strategiska intressen. Det är inte ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige för att USA ska försvara Sverige. Det är inte frågan om det. Och det här avtalet har heller ingenting med NATO att göra.
Vi ska tillåta avtalet men är samtidigt inte skyddade av artikel 5 som säger att ett NATO land som attackeras ska ses som en attack på hela Nato. Finland, Norge och Danmark har sagt aktivt NEJ till kärnvapen på sina militärbaser vilket Sverige inte har gjort i det avtal som nyligen har ingåtts.
Jag vet inte om det i praktiken spelar så står roll för om det blir skarpt läge kan man nog förvänta att USA snabbt tar hit kärnvapen vare sig vi vill det eller ej. Det kommer vi inte att kunna kontrollera.
Avtalet mellan Sverige och USA syftar till att USA ska kunna utnyttja svenskt territorium för dom operationer som den amerikanska militären anser nödvändiga, om de nu skulle hamna i en stor konflikt med Ryssland utifrån ett amerikanskt militärt intresse.
- Är inte risken nu överhängande att Sverige med detta avtal blir ett förstahandsmål i en konflikt mellan USA/NATO och Ryssland? Speciellt med tanke på att de övriga nordiska länderna har sagt nej till kärnvapen på sitt territorium men inte vi.
- Försämrar inte detta vår säkerhet ytterligare?
Försvarsutskottets möte, där även utrikesutskottet har närvarat, om att upplåta dessa baser i Sverige till främmande makt har, om jag har fattat rätt, skett bakom lyckta dörrar. Informationen som gavs under mötet är hemlighetsstämplad.
Om försvarsutskottet och utrikesutskottet är överens kan man fråga sig om detta ärende ens blir föremål för omröstning/knapptryckning i kammaren. Rimligen bör inte avtalet börja gälla innan omröstning har skett men det är inte så det verkar fungera i praktiken.
Redan nu landar amerikanska flygplan på våra baser i norra Sverige. Frågan är om detta är en konsekvens av avtalet eller om det är något annat. Jag vet faktiskt inte om avtalet redan är i kraft eller inte, kanske någon annan riksdagsledamot som vet det.
Sverige envisas alltså med att köra samma strategi som Ukraina, dvs. sträva efter Natomedlemskap och ta militär hjälp av USA där USA får tillgång till 17 militäranläggningar med rätt att placera ut vapensystem.
USA förbehåller sig samtidigt lyxen att slippa utkämpa ett krig på eget territorium. Om vi då får samma hjälp som Ukraina fått av USA – hur många hundratusen döda svenska män ska vi räkna med och hur många kvinnor och barn?
Bydén, vår ÖB har helt rätt. Klart att vi måste förbereda oss för krig – så länge vi kör regeringens politik.
Men hur skulle det vara om vi gjorde tvärt om, dvs. inte strävade efter ett Natomedlemskap, inte tillät amerikanska vapen på vårt territorium? Är det någon som har tänkt på det?
Skulle vi inte då eliminera risken för att hundratusentals människors liv går till spillo. Självklart ska vi satsa på ett starkt invasionsförsvar. För den nation som inte har en egen krigsmakt får förr eller senare någon annans. Kanske är det förresten vad vi nu så tragiskt ser hända.
Jag är ingen militärexpert och försöker inte heller låtsas som att jag kan dessa frågor till punkt och pricka. Självklart har jag försökt att förstå så mycket som möjligt sedan kriget i Ukraina bröt ut och självklart har jag lyssnat både på de analyser som tillgodoses av mainstream media men också på amerikanska och europeiska experter som inte sällan ger en helt annan bild av utvecklingen i Ukraina och historiken bakom.
Det är likväl inte så lätt att veta vad som är sant eller falskt i all den information som cirkulerar. Inte sällan får man motstridiga uppgifter. Men det som är skrämmande är hur alla mer eller mindre tvingas att tycka samma i konsensus landet Sverige.
Frågan om hur smart det egentligen är att Sverige blir medlemmar i Nato finns det numera bara ett svar på. Därför är det intressant att gå tillbaka lite i tid och se hur försvarshögskolan resonerade för några år sedan, innan konsensus tänkandet bet sig fast på allvar och militärexperter runt om i världen plötsligt förvandlades till ”foliehattar”, ”Rysstroll” eller konspirationsteoretiker.
Jag läser en intressant artikel i DN från den 9:e juni 2015 som är författad av två forskare vi försvarshögskolan: Linus Hagström, professor i statsvetenskap med inriktning mot säkerhetspolitik vid Försvarshögskolan och seniorforskare vid utrikespolitiska institutet samt Tom Lundborg, lektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan och forskare vid Utrikespolitiska institutet.
Tunga namn inom försvarshögskolan: Jag citerar några stycken av artikeln men lägger den också i undertexten:
”Politiker och säkerhetspolitiska debattörer framställer ofta ett svenskt medlemskap i den Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) som en realistisk och närmast oundviklig politik för att hantera ett allt aggressivare Ryssland.
Vi menar dock att rysk aggressivitet åtminstone delvis bör ses som en produkt av den Nato-utvidgning som allt djupare har trängt in i det Ryssland ser som sin intressesfär, och som därmed kränkt rysk stormakts identitet. Ju starkare hotet från väst upplevs, desto mer desperat kan vi anta att Ryssland kommer att agera för att bekräfta denna stormakts identitet.
Genom att cementera den ryska bilden av en expansiv och respektlös västallians kan ett svenskt Nato-inträde därför skapa förutsättningar för ytterligare rysk aggression. På basis av denna analys rekommenderar vi att Sverige fortsätter att stå utanför organisationen. Lite längre ner läser jag….
Idén att Sverige bör gå med i Nato framställs ofta som en logisk följd av den teori om internationell politik som brukar kallas ”politisk realism”. Därför är det kanske förvånande att världens mest kända nu levande realist, professor John Mearsheimer vid Chicagouniversitetet, i en artikel i Foreign Affairs nyligen skrev att Ukrainakrisen inte bara kan skyllas på Ryssland. Enligt Mearsheimer har krisen provocerats fram under en två decennier lång Nato-utvidgning och EU-utvidgning.
Mot bakgrund av denna utvidgnings politik menar Mearsheimer att ryskt agerande faktiskt är helt logiskt. När väst plötsligt börjar trampa i Rysslands bakgård och försöker alliera sig med ett land av Ukrainas strategiska betydelse bör det inte komma som någon överraskning att landet svarar aggressivt.
Även om det är djupt beklagligt är det politiskt begripligt. På samma sätt kan vi förvänta oss att USA skulle agera om Kina plötsligt försökte skapa militära allianser med Kanada eller Mexiko.
Vi vill inte på något sätt försvara denna identitet eller Rysslands alltmer aggressiva beteende. Samtidigt är det viktigt att förstå den växelverkan som faktiskt finns mellan vårt eget agerande i säkerhetspolitiska frågor och Rysslands behov av att bekräfta en viss identitet.
Framförallt vill vi peka på att ett medlemskap i Nato mycket väl kan bidra till att skapa förutsättningar för exakt de situationer som man vill undvika genom medlemskapet.
Häri ligger den stora risken: trots att Ryssland egentligen är långt svagare än under kalla kriget riskerar vårt agerande att bli en självuppfyllande profetia med ett eskalerande säkerhets dilemma som följd.
Vi rekommenderar därför att Sverige inte går med i Nato. Sveriges säkerhetsproblem kommer inte att försvinna genom att stanna utanför organisationen. Men de kommer heller inte att lösas om vi går med i den. Upplevda säkerhetshot kommer alltid att finnas.
Staters strävan efter maximal säkerhet är fullt förståelig, men osäkerhet är dessvärre något ofrånkomligt som inte helt kan överbryggas.
Det enda rimliga är därför att undvika enkla lösningar utan hänsyn till identiteternas avgörande betydelse för den internationella säkerhetspolitiken och samtidigt lära sig leva med ett visst mått av osäkerhet.”
Det här är alltså inte mina ord utan det kommer från försvarshögskolan 2015. Viktigt att poängtera är att jag inte vet hur artikelförfattarna resonerar idag men jag vet helt säkert att professor Mearsheimer, vars analys man refererar till inte på någon central punkt har ändrats efter Rysslands invasion av Ukraina.
Sveriges försvarspolitik kan i nuläget mest betraktas som nationell harakiri där vi tycks ha tappat all respekt för den stora grannen i öst.
Vi kan tycka att Ryssland är vår värsta fiende, men vi måste ha respekt för deras krigskapacitet och framförallt måste vi lyssna på vad de säger för att därigenom förstå hotbilden.
Vi är nära granne med en kärnvapenbestyckad stormakt som bygger upp sin vapenindustri i en aldrig tidigare skådad takt. Det är inte USA vi talar om utan vår nära granne Ryssland.
Det är obegripligt att Sverige i detta läge ändå väljer att stapla säkerhetsriskerna på varandra. Varför följer vi Ukrainas mönster där vi tydligt kan se resultatet? USA och NATO har sedan kriget bröt ut lovat Ukraina massivt militärt stöd för att de ska kunna vinna kriget.
Det finns en allmän uppfattning i Sverige att vi måste gå med i Nato för att tillsammans rädda hela Europa men även oss själva från Ryssland. Den bygger på en logik att vi precis som Ukraina kommer att stå starkare under ett NATO medlemskap. Jag tycker att logiken haltar rätt ordentligt!
Sverige har inte varit hotat av Ryssland. Det bekräftas bland annat av de säkerhetsanalyser som genomfördes av FRA och FOI våren 2022, efter Rysslands invasion av östra Ukraina i februari 2022.
Sveriges säkerhetsläge har däremot försämrats i takt med Natoansökan, vapenleveranser och nu avtal med USA om att upplåta svenskt territorium till den amerikanska Försvarsmakten.
Ryssland och Ukraina däremot har varit i varit i konflikt under många år. Det har funnits allvarliga motsättningar mellan de två länderna alltsedan Ukraina blev självständigt 1991, mellan den ukrainska staten och den ryska staten. Det har varit gräl om olja, gasleveranser, industrisamarbeten, kulturfrågor, religiösa frågor, etniska frågor.
Det har varit allvarliga motsättningar men som inte på något sätt har motiverat ett krig. Det har också varit starka motsättningar inom Ukraina där Ryssland ställt sig bakom den rysk dominerande delen, dvs. östra Ukraina.
Det som gjorde att ett krig till slut bröt ut, att Ryssland invaderade Ukraina, handlar om Putin och Kremls världsbild. Ryssland anklagar Västmakterna för att försöka ta över Ukraina och bygga ut Ukraina till en militär bastion mot Ryssland – detta enligt Ryssland, inte enligt oss, vill västmakterna få in Ukraina i Nato för att kunna göra Ryssland mer sårbart. Historiskt har ju alla de stora invasionerna kommit västerifrån.
Med NATO installationer och amerikanska militära installationer i Ukraina blir Ryssland mer otryggt enligt Ryssland. Det är alltså den story man får om man lyssnar på Ryssland. Det är också mot den bakgrunden som man inte accepterar att Ukraina blir ett Natoland med eventuella kärnvapen riktade mot Ryssland.
Är inte detta ungefär samma logik som när USA starkt motsatte sig ryska kärnvapen på Cuba 1962? Detta såg då USA som ett existentiellt hot. Artikelförfattarna från försvarshögskolan, som jag nyss citerade, tog ett annat exempel när man skriver ”På samma sätt kan vi förvänta oss att USA skulle agera om Kina plötsligt försökte skapa militära allianser med Kanada eller Mexiko.”
Putin framför alltså ofta och gärna att det är Väst som via Ukraina försöker komma åt Ryssland. Detta är Rysslands bild inte vår. Men min poäng här är att Sverige inte har samma konflikt med Ryssland och vi har framförallt inte en stor rysktalande befolkning som känner sig diskriminerade. Därför är det svårt att förstå varför vi måste var med i Nato för att skydda oss från ryska angrepp.
Är det inte i stället NATO medlemskapet som utgör själva krigsfaran tillsammans med USA avtalet om baserna? Och är det inte HÄR som jämförelsen med Ukraina måste komma in?
Det läskiga är att ett krig mellan USA och Ryssland kommer att utspelas i länder som Sverige för att undvika en direkt konfrontation mellan stormakterna. USA och Ryssland kommer i det längsta dra sig för att attackera varandras länder med kärnvapen. Långt innan dess kan taktiska kärnvapen komma att användas mot oss eller i länder där USA har placerat ut sina vapensystem.
Med risk för att bli tjatig – Ryssland ser det som ett existentiellt hot att ha Västmakternas vapen helt inpå knuten, helt oavsett vad vi tycker om saken. Och det är detta som utgör säkerhetshotet mot oss idag, att Ryssland inte accepterar vapen i närheten av den ryska gränsen. Man kommer inte att acceptera amerikanska kärnvapen på svenskt territorium. Det kanske inte är en alltför kvalificerad gissning att det kan få allvarliga konsekvenser för oss i Sverige och det är väl också detta som ÖB nu varnar för när han säger att vi ska förbereda oss för krig.
Man kan naturligtvis precis som Sverige nu gör strunta i vad Ryssland säger, vara kaxig så det förslår, och inte vara rädd för provokationer eller kanske till och med ett krig mot Ryssland. Det är ju bara att rusta och förbereda befolkningen.
MEN man kan också fundera lite på vad det nu är som står på spel och inte minst analysera om det är värt att riskera en hel generation unga män, såsom har skett i Ukraina, för att Nato ska kunna fritt fortsätta sin expansion österut. Många av oss som har barn eller kanske barnbarn resonerar nog lite annorlunda.
- Hur viktig är egentligen NATO utvidgningen för Svenska folket när insatsen nu plötsligt är våra egna söner och döttrar och med risk för kärnvapenkrig? F
ör mig är analysen enkel. Jag tycker att mina barns liv är viktigare än ett Nato medlemskap eller att tillåta amerikanska vapen på svenskt territorium. Helt krasst sätter jag deras liv högre än att manifestera vår rätt till ett Nato medlemskap.
Det är självklart att vi är många som kan tänka oss att dö för att försvara vårt land men inte dö för att tillgodose USAs militärstrategiska intressen. Är det vara jag som ser skillnaden? Om USA så gärna vill kriga mot Ryssland, fine… men lämna oss utanför precis som Österrike och Schweiz har valt att stå utanför.
Jag anser att våra beslutsfattare, med Ulf Kristersson i spetsen, begår ett stort misstag och spelar rysk roulett med svenska liv som insats. Han spelar med mina barns liv och drar sig tydligen inte det minsta för att kasta in dem i krigs brasan.
Därför har jag idag tagit beslutet att gå med i ett helt nybildat parti som jag tror och hoppas har potential att växa snabbt. Ett parti som tydligt motsätter sig alla inskränkningar av vår suveränitet.
Jag ska snart berätta vilket parti men först vill jag gärna nämna vilka frågor jag ser som de helt existentiella för Sverige just nu och bakom vilka alla andra frågor hamnar i skuggan. Visst finns det många stora och viktiga frågor som måste finna sin lösning och där Tidöpartierna försöker så gott det kan och i vissa stycken gör ett bra jobb.
Men det allvarliga är att samma partier plus de övriga 4 partierna på vänsterkanten med Socialdemokraterna i spetsen, helt struntar i de två frågor som utmanar Sveriges suveränitet och därmed befolkningens säkerhet. Jag skulle vilja gå så långt att dessa partier inte längre står upp för mänskliga rättigheter och demokrati.
Man låter sig istället styra av globalistiska agendor som inte gynnar vårt land och vår befolkning. Jag pratar om de agendor som drivs av FN och World Economic Forum och WHO som nu är på god väg att undergräva svensk suveränitet och mänskliga rättigheter. Så som förslagen ser ut idag ska WHO tillåtas utropa pandemier och med legala medel kunna tvinga oss till åtgärder under och mellan pandemier.
Förslagen går så långt som till obligatorisk vaccinering och medicinska undersökningar med otestade och snabbframtagna vacciner. Detta är helt på tvärs med våra mänskliga rättigheter. Regeringen gör ingenting för att stoppa utvecklingen. Jag tror inte ens att man har bemödat sig med att läsa förslagen, än mindre gjort en juridisk tolkning av desamma.
Den andra frågan handlar om det jag pratar om här och nu, dvs. hur Regeringen ger USA tillgång till 17 militäranläggningar med rätt att disponera hamnar, flygbaser, flottbaser, armébaser och transportsystem och rätt att lagra vapen, vilket gör oss till ett prioriterat mål för fienden i öst. Det borde vem som helst kunna förstå.
Dessa två viktiga frågor har fått mig att tänka om kring partitillhörighet.
Jag har idag tagit beslutet att bli medlem i det nystartade partiet MoD, som står för Mänskliga rättigheter och demokrati.
Ett stort MOD är också exakt vad som krävs idag och det behövs många modiga människor.
Jag hoppas att ni som delar min starka oro och som varken vill bli tvingade att ta ett oprövat vaccin eller vill se krigshoten mot Sverige öka ytterligare, funderar på om inte ett medlemskap i partiet MOD kan var ett alternativ.
Om vi blir många som lämnar de etablerade partierna och i stället ansluter oss till MOD så kommer det också att ge mig en större legitimitet att driva dessa frågor i kammaren och visa att regeringen inte har folket med sig i sitt krigs hetsande.
Jag hoppas att vi kan samla människor från höger till vänster. Det börjar bli bråttom och vi måste bli många som står upp för Sveriges suveränitet, fred och mänskliga rättigheter för att kunna få till en förändring.
Regeringens agerande och även den förra regeringen drar krigshotet över oss helt självsvåldigt. Vi hade kunnat göra som Schweiz och Österrike, förblivit neutrala.
ÖB:s uttalanden att vi nu måste förbereda oss på krig är själva kvittot på ett nationellt säkerhetspolitiskt haveri. Men det är inte för sent att byta kurs.
Text: Elsa Widding