Lars Drake skriver att det militära avtalet mellan USA och Sverige handlar om att göra Sverige till en uppfartsramp för USA:s krig mot Ryssland. Varför skriver Pål Jonson något som äventyrar vår säkerhet? Svaret finns i Jonsons bakgrund.
Text: Lars Drake, NATO-motståndare. Artikeln har tidigare publicerats i Parabol och den återpubliceras med Drakes tillstånd
En central fråga när det gäller försvarsavtalet mellan USA och Sverige, som just nu diskuteras i vårt land, är varför det tillkommit – vilket land har mest nytta av avtalet? Försvarsministern påstår för att det handlar om att stärka svenskt försvar. Jag menar snarare att det handlar om att stärka USA militärt i relation till Ryssland.
Sveriges försvarsminister Pål Jonson har undertecknat ett samarbetsavtal med USA, Defence Cooperation Agreement (DCA), om att ge USA tillgång till svenska militära områden där de kan placera trupp och vapen. Det stadgas om obehindrad tillgång till 17 svenska militära områden.
USA ska meddela vilka vapen de för in och lagrar, men det ska inte godkännas eller inspekteras av någon svensk myndighet. Avtalet ger också USA:s militära fordon, flyg och fartyg rätt att färdas fritt i Sverige utan att Sverige har rätt att kontrollera dem.
USA:s aktiviteter kommer att vara skattebefriade och de slipper betala lotsavgifter, hamnavgifter och flygtrafikavgifter. Skattebefrielsen gäller även för medföljande familjemedlemmar.
Militär personal från USA kan komma in i Sverige utan pass – det räcker med ett militärt identitetskort. Även familjemedlemmar kan ta sig in utan hinder, men då krävs ett pass.
Avtalet anger ingen övre gräns för hur mycket personal eller vapen och ammunition som får föras in i Sverige. Det finns inget som uttryckligen reglerar vilka vapen som får tas in, dvs det finns inget hinder för att ta in kärnvapen på svensk mark.
Avtalet är sammantaget ett grovt brott mot svensk suveränitet. Som det ofta sagts i historien: ’varje land har en armé … sin egen eller någon annans’.
Avtalet inleds med en hänvisning till folkrätten och FN-stadgan nämns. Grunden för FN-stadgan är att medlemsländerna är suveräna inom sina territorier och medlemsländerna förbjuds att angripa eller hota andra länder. Allmänna hänvisningar till suveränitet och folkrätt är inte det som styr i praktiken.
- Hur suveränt kommer Sverige att vara om USA:s militär kan röra sig fritt i landet?
- Hur förenligt med folkrätten är det att samarbeta militärt med det land som i särklass anfallit flest länder efter andra världskriget?
Avtalet är ett hån mot svensk suveränitet.
DCA är en logisk fortsättning på några årtiondens utveckling mot alltmer intimt militärt samarbete med USA och Nato. Natostandard har införts inom svensk militär. Sverige har deltagit i flera av Natos militära övningar under senare år. Sverige har bidragit till USA:s och Natos krig.
Det här avtalet går dock betydligt längre än tidigare samarbeten när det gäller vad USA får tillgång till och rätt att göra i Sverige och det hot det innebär för dess fiende Ryssland. Det som pågår nu liknar den inringning och isolering av Sovjetunionen som gjordes perioden efter andra världskriget och som ledde till det kalla kriget som varade fram till 1990.
Ett viktigt steg som förbereddes under en borgerlig regering och genomfördes under en socialdemokratisk är Värdlandsavtalet. Det gav en möjlighet till stationering av Nato-trupp och -materiel i Sverige. I varje enskilt fall skulle det först godkännas av Sveriges regering.
Det nya avtalet går betydligt längre än det nyligen genomförda inträdet i militäralliansen Nato.
Enligt avtalet ansvarar USA för inre disciplin med hjälp av militärpolis och Sverige för skydd av USA:s personal och material i landet. USA militärpolis har enligt avtalet rätt att agera utanför baserna. Hur det blir i praktiken kan man ana, men det framgår inte av avtalstexten.
Detta kommer troligtvis att leda till inskränkningar i demokratiska rättigheter för människor som är kritiska mot USA. Demonstrationer kan förbjudas i områden i närheten USA:s baser med hänvisning till USA:s behov av att skydda sina försvarshemligheter eller dess soldater och annan personal samt för att Sverige ska kunna undvika konfrontation mellan USA:s militärpolis och protestanter.
Brott begångna i Sverige av USA:s personal ska, med vissa undantag, inte dömas enligt svensk lag i svensk domstol utan enligt hemlandets lagar och i dess domstolar. Motsvarande arrangemang har medfört stora problem för människor nära baser i t.ex. Japan och Tyskland gällande främst våldtäkter.
I dokument på Regeringens hemsida om DCA talas det om mantrat om det ’oprovocerade’ och ’fullskaliga’ angreppet på Ukraina och slutsatsen är att det säkerhetspolitiska läget försämrats. Det används som en grundmotivering för ökad satsning på försvar och samarbete med Nato.
Motiveringen för Sverige att skriva på DCA som nämns är att ”Avtalet stärker både Sveriges och våra grannländers regionala säkerhet genom att det signalerar USA:s engagemang och faktiska närvaro och det ger en “tydlig signal om fortsatt amerikanskt engagemang för säkerhet i Europa och i vårt närområde”. 1 Fördelar för Sverige lyfts fram, men varför USA är intresserat får man leta efter i texterna.
Min bedömning är, som redan nämnts, att den viktigaste orsaken till att Sverige och USA ingått detta avtal är att USA därmed stärker sin militära ställning i relation till Ryssland – inte att Sverige stärker sitt försvar.
Som helhet handlar samarbetsavtalet med USA om att göra Sverige till en frontstat för USA i dess konflikt med och eventuellt kommande krig mot Ryssland. Detta är ett hot mot svensk säkerhet snarare än att en förstärkning av vårt militära försvar.
Det finns inget militärt hot mot Sverige i sig, men det skapas ett hot om vi blir indragna i den djupa konflikten mellan USA/Nato och Ryssland. Om vi lierar oss med USA/Nato och låter USA placera offensiva vapen på svensk mark blir vi ett primärt mål för Ryssland.
Påståenden om hot från Ryssland har förekommit under lång tid, men efter den 24/2 2022 har tanken om att Ryssland kommer att fortsätta västerut om de vinner i Ukraina blivit allmänt spridd i många Västländer. Man kan jämföra med den beryktade, men lika grundlösa, dominoteorin som användes som motiv för USA:s krig i Vietnam.
Ingen har kunnat visa att Sverige är hotat militärt av något annat land. Flera svenska offentliga utredningar har kommit fram till att det inte föreligger något militärt hot mot Sverige. Det har talats om att ett militärt angrepp inte kan uteslutas, men det gäller ju i stort sett allt som skulle kunna hända i framtiden.
Det enda land som pekas ut som ett möjligt hot i dagens politiska diskussioner i Sverige är Ryssland. När det gäller bedömning av eventuella hot bör fyra förhållanden analyseras:
- Behov och intresse,
- uttalad avsikt,
- faktiska insatser och
- förmåga.
Ryssland är det ytmässigt största landet i världen och har tillgång till avancerad teknologi. Ryssland har mer naturresurser mätt i pengar än något annat land i världen. Ryssland har idag tillgång till hamnar i Stilla Havet, Norra Ishavet, Östersjön och Svarta havet.
Trots Västländers sanktioner och försök att isolera Ryssland har det landet nära förbindelser med den ekonomiska stormakten Kina och goda relationer med ett flertal andra länder. Det finns inget skäl att tro att Ryssland skulle ha behov eller intresse av att ockupera Sverige.
När det gäller uttalad avsikt bör det handla om vad president eller utrikesminister sagt, inte vad någon programledare i TV hävt ur sig, vilket då och då citeras för att visa onda avsikter från rysk sida. Ryssland har inte uttalat något hot om att angripa Sverige.
Ledande politiker i Ryssland upplever inte något hot från Sverige så länge vi är alliansfria. Det som sagts är att om Sverige blir medlem i Nato kommer en del vapen att riktas mot Sverige. Det handlar då om vapen som är riktas mot ett land i Nato och Nato fungerar ju som USA:s förlängda arm. Det handlar inte om Sverige i sig.
När det gäller handlingar är eller har Ryssland varit aktiv i militära konflikter med nationer som bildades när Sovjetunionen upplöstes och där det funnits lokala majoriteter av etniska grupper som inte ville tillhöra dessa länder.
Kriget i Ukraina är enligt många analytiker ett proxykrig för USA som syftar till att försvaga Ryssland. För Ryssland handlar det i första hand om att se till att Ukraina inte blir en del av Nato och därmed ett hot mot Ryssland och att försvaga Ukraina militärt. Ryssland syftar inte till att ockupera hela Ukraina utan bara de delar som har en stor andel etniska ryssar.
Det finns än mindre önskan om att fortsätta mot andra länder i Europa, även om detta upprepas gång på gång av svenska politiker och journalister.
Slutligen angående förmåga. Det finns flera länder, inklusive Ryssland, som har förmåga att ockupera Sverige i en avgränsad konflikt, men det är i realiteten inte aktuellt eftersom inget av de övriga kriterierna är uppfyllt. Ryssland skulle kunna ockupera några länder i främst Östeuropa, men det skulle bli mycket svårt att behålla kontrollen någon längre tid om befolkningen inte accepterar rysk överhöghet. Det kostar mer än det smakar.
Det kan uteslutas att USA skulle göra en stor satsning på militära baser i Sverige och andra nordiska länder för att skydda dessa länder från militära angrepp från Ryssland. De måste ha ett egenintresse.
Det är svårt att se hur Sverige skulle gynnas av att liera sig med den opålitliga supermakten USA vars kapacitet dessutom minskar över tid?
Det ensidiga ställningstagandet för USA, det land som under flera årtionden anfallit flest andra länder, är slående. En sammanställning om antalet dödade i krig där USA varit drivande efter andra världskriget visar att det rör sig om 20-30 miljoner.2
Ingen av de myndigheter som har ansvar för att förse Regering och Riksdag med beslutsunderlag om säkerhetsläget för Sverige har gjort någon analys av vad USA:s alla krig innebär för svensk säkerhetspolitik.3
Ställningstagandet för USA och Nato verkar handla om en ogrundad och närmast reflexmässig uppslutning bakom den syn som dominerar i flertalet Västländer, men inte i övriga världen.
Globalt finns det ett flertal viktiga konflikter. Mellan USA och en grupp lierade på ena sidan och Kina, Ryssland och några allierade på den andra. Konflikten gäller politiskt inflytande, ekonomiska regler och inflytelsesfärer, tillgång till strategiska resurser och handelsvägar.
Den ekonomiska makten har under senare år förskjutits mot BRICS+. De fem ursprungliga BRICS-länderna har idag en större samlad BNP (PPP, dvs värderat i lokal köpkraft) än de 7 största västerländska ekonomierna (G7).
Spänningen mellan de rika västländerna i G7 och BRICS+ blir alltmer central. De viktigaste militära spänningarna går inte mellan G7 och BRICS+ utan snarare mellan USA/Nato och Ryssland, Kina och några allierade.
Världsopinionen är starkt negativ till USA:s och några andra västländers stöd till Israels folkmord i Gaza. Detta bidrar till att försvaga USA:s politiska inflytande i världen.
USA har förlorat sitt proxykrig i Ukraina. Majoriteten av världens länder ställde inte upp på sanktionerna mot Ryssland och skickade inte vapen till Ukraina. Sanktionerna i sig har dessutom misslyckats med att knäcka rysk ekonomi.
USA:s dominerande ställning i världen hotas och landet kämpar för att behålla sin särställning. USA är dock fortfarande en militär stormakt som i ett trängt läge kan agera desperat. Det är i det omvärldsläget vi bör analysera DCA.
I de nordiska länderna finns eller planeras ett flertal USA-baser. Norge 12, Finland 15 och Danmark 4. USA kommer utan tvekan att samordna sina insatser mellan svenska och övriga nordiska länders baser. Ur USA:s synpunkt måste den här satsningen ses som en helhet även om den genomförs genom fyra separata avtal.
Det finns flera motiv USA kan ha för att välja just den placering baserna i de nordiska länderna som överenskommits. De områden USA är särskilt intresserade av är det resursrika Arktis, militära baser på Kolahalvön särskilt flottbasen i Murmansk inklusive att kunna hindra ryska flottan att nå Atlanten, storstäderna Sankt Petersburg och Moskva, enklaven Kaliningrad och den smala passagen från Östersjön till Atlanten, dvs Öresund.
Insatser mot ryska styrkor i Arktis och basar på Kolahalvön förväntas ske i koordination mellan baserna i norra delarna av Sverige, Norge och Finland. För Sankt Petersburg och Moskva kan man utgå ifrån att det blir koordination mellan USA:s baser i mellersta Sverige och Finland. För Öresund handlar det om baser i södra Sverige och Danmark.
Insatser mot Kaliningrad kommer i första hand att koordineras med baser Litauen, Polen och Tyskland. USA vill naturligtvis hänvisa till att det ska underlätta försvaret av de tre baltiska länderna, men frågan är hur avgörande det är.
Transitering av vapen från bergrum nära Trondheim till hamnar vid Östersjön ska skyddas av redan existerande regementen i mellersta Sverige, men även av kommande USA-baser i Östersund och Härnösand.
Av kartan över Arktis framgår att Ryssland har närmare hälften av de ekonomiska zonerna i Norra Ishavet. När det gäller tillgängliga energiresurser är det betydligt mer än hälften pga dessa resursers ojämna geografiska fördelning.
Isen runt Nordpolen och norr om Grönland och Kanada kommer dessutom att ligga kvar året om under lång tid och det bidrar också till en ojämn fördelning mellan länderna.
Om något land vill kapa åt sig mer är det knappast Ryssland eller Norge som är väl gynnade av sina länders placering. Möjligheten att färdas med fartyg mellan Atlanten och Stilla Havet är en ekonomiskt intressant fråga. Sträckningen norr om Ryssland är isfri längre tid än den norr om Kanadas fastland.
Det kan vara intressant att notera att Regeringen har presenterat en lista på 34 ändringar i svensk lag som behöver göras för att DCA ska bli förenlig med svensk lag. Trots 34 exempel på författningsändringar står det i Ds 2024:2, sid 31:
”DCA-avtalets bestämmelser om tillträde till svenskt territorium för amerikanska luftfartyg, fartyg och fordon kräver ingen författningsändring. Inte heller bestämmelserna om att luftfartygen, fartygen och fordonen inte får bordas eller kontrolleras utan amerikanskt samtycke kräver någon författningsändring.”
Denna viktiga del av avtalet är en inskränkning av svensk suveränitet, men anses inte kräva någon författningsändring. Avtalet innebär så allvarliga inskränkningar av suveränitet att det inte är förenligt med svensk grundlag, men det verkar Regeringen ignorera.
Världsläget, maktförskjutning, hyckleri
En analys baserad på data från 2016 av summan av militär utrustning och antal soldater i Nato jämfört med Ryssland visade att Nato hade några gånger så stor militär kapacitet inom flertalet olika vapenslag. Om Kina lades till Ryssland blev det betydligt mera jämnt, men Nato hade fortfarande ett övertag4.
En analys idag av USA och ytterligare 6 starka allierade länder i jämförelse med Ryssland och Kina med ytterligare 5 allierade länder visar att det senare blocket är betydligt starkare inom flertalet vapenslag. Den största skillnaden sedan 2016 är Kinas upprustning.
Det finns en djup spricka i Nato. Turkiet har visat stor självständighet när det gäller Ukraina. Natoländerna är djupt splittrade när det gäller synen på Israels folkmord i Gaza. Gamla USA-allierade som Saudiarabien har stärkt sina förbindelser med Ryssland.
Pål Jonson – en lobbyist för NATO
Ansvaret för DCA ligger på den svenska regeringen, men försvarsminister Pål Jonson har ett särskilt ansvar. Hans utbildning och yrkesverksamhet är väldigt talande. Kopplingen till USA, Nato och Moderaterna går som en röd tråd genom hans vuxna liv.
Pål Jonsons eftergymnasiala utbildning började vid Georgetown University i Washington DC som ligger på gångavstånd från Vita Huset. Han doktorerade senare vid Kings College i London på avdelningen War Studies. De har nära förbindelser med brittiska utrikesdepartementet och underrättelsetjänsten MI6, vilket motsvarar CIA. Detta kröntes med en period på Natos Defence College i Rom.5
Utöver tjänster inom Moderaterna, och svensk försvarsförvaltning har han varit kommunikationsdirektör för vapenindustrin. Han har även varit generalsekreterare för Natolobbyisten Svenska Atlantkommittén. Pål Jonson är nog mer lierad med USA och Nato än Carl Bildt och Peter Hultqvist tillsammans.
Samarbetsavtalet med USA, DCA, grundas på USA:s intresse av att stärka sin militära ställning i relation till Ryssland. Sverige ställer frivilligt upp som vasall åt USA. Det kan inte förklaras av Sveriges behov att stärka sitt försvar. DCA medför ökad spänning och ökad risk för krig mellan USA och Ryssland. Sverige blir ett primärt militärt mål för Ryssland i eventuellt kommande krig.
Text: Lars Drake, NATO-motståndare, miljöekonom och före detta adjungerad professor vid SLU
Referenser
- Försvarsdepartementet, “Avtal om försvarssamarbete med USA undertecknat”, 6 december 2023 och Försvarsdepartementet, “Sverige och USA har påbörjat förhandlingar om avtal om fördjupat försvarssamarbete”, 9 januari 2023[↩]
- Lucas, James A., “U.S. Regime Has Killed 20-30 Million People Since World War II”, Global Research, August 12, 2023.[↩]
- Drake, Lars, ”FOI – forskning eller propaganda?”, 21 februari 2022, Synapze[↩]
- Drake, Lars och Kayzer, Jake, ”Hur är det militära styrkeförhållandet mellan NATO och Ryssland?” 2017, Synapze[↩]
- CV Pål Jonson – Regeringen.se[↩]
Relaterat
- Riksdagen: Beslutsprocessen kring DCA-avtalet