För att förstå situationen med Ukrainas intrång i den ryska Kurskregionen måste vi ta hänsyn till att de två staterna, bortom de kraftigt befästa frontlinjerna där intensiva strider har pågått i tre år, delar över 1000 kilometer internationellt erkänd gräns.
Text: Sergey Polataev, informationsanalytiker, medgrundare och redaktör för Vatfor Project. Översättning: NewsVoice. Artikeln har tidigare publicerats av RT.
Större delen av denna sträcka är relativt fredlig, med låg trupptäthet på båda sidor – mestadels gränsvakter och förstärkt säkerhet – och regelbunden ekonomisk aktivitet fortsätter.
Den 6 augusti kom rapporter om att ukrainska styrkor gått in i Kursk nära staden Sudzha. Inledningsvis verkade detta vara ännu en rutinmässig gränsskiljaktighet. I slutet av den första dagen stod det dock klart att något större var på gång. Det fanns inga iscensatta TikTok-videor eller massdesinformation och Kiev förblev tyst i två dagar, med ukrainska Telegram-kanaler som främst återpostade ryska källor.
Det första officiella uttalandet från Kiev kom på morgonen den 8 augusti. Mikhail Podoliak, en rådgivare till den ukrainska presidentens kansli, bekräftade att reguljära trupper hade gått in i Kurskregionen. Vid det laget hade ryska förstärkningar skickats till Sudzha, först med specialstyrkor för att eliminera isolerade fiendegrupper, därefter med reguljära enheter för att förstärka området.
Den 8 augusti var krisen under kontroll. Ukraina kunde inte etablera en kontinuerlig frontlinje i Kurskregionen, Sudzha intogs inte och om inga överraskningar inträffar kan vi förvänta oss en upprensningsoperation för att avlägsna ukrainska styrkor samtidigt som sporadiska räder över gränsen fortsätter.
Den ukrainska strategin liknade 2022 års höstoffensiv i Charkovregionen: Skapa ett numerärt övertag i en smal sektor, tränga in i fiendens territorium med lätta pansarfordon, sprida sig snabbt och tvinga försvarspositioner att retirera utan strid.
Västerländska källor har gett en inblick i operationens omfattning. Enligt The Times är 6.000-10.000 ukrainska soldater inblandade. Forbes har identifierat deltagande enheter, inklusive 22:a och 88:e mekaniserade brigaderna och 80:e luftangreppsbrigaden, som beskrivs som en av Ukrainas mest elitistiska och smidiga grupperingar.
Annan information avslöjade att omkring 1.000 till 1.500 ukrainska soldater, flera dussin pansarfordon och några stridsvagnar ursprungligen korsade gränsen till Ryssland, med stöd av artillerield från den ukrainska sidan av gränsen, som kraftigt besköt Sudzha bara 10 km bort.
Dessa siffror stämmer överens med västerländska rapporter. I militära termer utgör spjutspetsen i ett angrepp vanligtvis 15-20% av den totala styrkan, medan resten följer upp, säkrar flanker och tillhandahåller logistik, artilleristöd och drönaroperationer. Eftersom framryckningen misslyckades är de flesta ukrainska trupper kvar i Sumy-regionen och fortsätter sina gränsöverskridande intrång.
Det är värt att notera att bensinstationen i Sudzha fortsatte (och fortsätter) att vara i drift under hela oroligheterna, vilket underlättar flödet från Ryssland genom Ukraina till Europa.
I västmedia spekuleras det flitigt om varför Ukrainas ledare Vladimir Zelenskyj väljer att gå denna väg. Att inta ett relativt okänt distriktscentrum verkar knappast vara värt att förbruka de mest stridsklara enheterna i den ukrainska armén. Det viktigaste sker i Donbass, där den ryska armén, även om den avancerar långsamt, verkar ostoppbar och där det finns ett desperat behov av nya, ivriga ukrainska brigader.
Förra sommarens erfarenheter visade att Ukrainas förmåga att bryta igenom frontlinjen är betydligt sämre än den ryska militärens. Operationen i Azovskasjön (den olycksaliga motoffensiven) slutade i ett misslyckande och nu kan den ukrainska armén bara retirera och täppa till luckor i försvaret här och där.
Detta scenario innebär ett nederlag och följaktligen Zelenskijs regims fall. I väst har det blivit vanligt att föreslå att Ukraina måste acceptera att förlora territorium och i huvudsak acceptera nederlag.
I Kiev försöker man hitta kreativa lösningar för att vända utvecklingen. Den ukrainska armén har några prejudikat, särskilt operationen i Charkov hösten 2022. Vid sidan av Kherson var detta en av Kievs enda verkliga militära framgångar. Det verkar logiskt att försöka replikera den, vilket kräver att man hittar lämpliga förhållanden på slagfältet. Dessa saknas dock vid fronten (med tät infanterinärvaro överallt), vilket omöjliggör genombrott av lätta, rörliga enheter.
Nu kommer vi fram till den spännande delen.
Det relativa lugnet längs den 1000 kilometer långa gränsen under två och ett halvt år var sannolikt inte en tillfällighet. Vi kan anta att det fanns överenskommelser mellan Moskva och Washington, särskilt med den amerikanske presidenten Joe Bidens administration. Vita huset motsatte sig öppet ukrainska handlingar på territorium som av Väst erkänts som en del av Ryssland (vilket inkluderar de gränsområden vi diskuterar).
Således genomfördes ett stort antal inbrytningar över den gemensamma gränsen till Belgorod-, Brjansk- och Kurskregionerna under falsk flagg av särskilt skapade enheter som ”Ryska frivilligkåren”, ”Rysslands frihetslegion” och andra nynazistiska grupper.
Kiev försökte upprepade gånger med alla medel kringgå västs röda linjer och hävdade att det inte finns någon anledning att frukta en eskalering eftersom Ryssland har begränsad kapacitet för vedergällning, och så vidare.
Med en förändring i Vita huset ser Kiev en möjlighet. Läckor tyder på att Kievs representanter sedan en tid tillbaka har kommunicerat med rådgivare till den demokratiska presidentkandidaten Kamala Harris snarare än Biden. Detta är ett lämpligt tillfälle att höja insatserna och ställa det nya teamet inför fullbordat faktum: Se, vi kan framgångsrikt avancera på ryskt territorium; det ligger i ert intresse att stödja oss.
Även en partiell framgång, att bara säkra en stad, skulle göra det möjligt för Kiev att kräva mer av Washington, och sedan ännu mer. Det spelar ingen roll att Ryssland oundvikligen kommer att svara med att förstärka sitt försvar även här. Mediapåverkan, som Kiev tänker sig, kommer att vara så länge som frontlinjen skär genom vad som kanoniskt är ryskt territorium. Till och med ett nollsummespel, om räden måste avbrytas, kan framställas som en seger.
Ur Kievs perspektiv är en sådan chansning värd de stridsklara brigader som annars skulle gå förlorade i ännu en obskyr Donetsk-by. Det finns mer logik här än i det sex månader långa blodbadet i Krynki (med över 1000 dödsoffer) eller i de otaliga misslyckade försöken att landsätta en flagga på Krim eller ett sandspett vid Dneprs mynning.
Vad kommer Kremls svar att bli?
Det andra syftet med försöket att invadera Kurskregionen är att väcka missnöje i Ryssland, framställa president Vladimir Putin som svag och provocera fram förhastade beslut.
Vad är det som står på spel här? Det är välkänt att konflikten mellan Moskva och Kiev har utvecklats till ett utnötningskrig. Nyckeln till seger är att utarmas i långsammare takt än motståndaren. Vilken stad som är under kontroll spelar inte så stor roll; allt kommer att avgöras av vem som först tömmer sina resurser.
Efter att ha återhämtat sig från de första motgångarna har Ryssland integrerat konflikten i sin nationella ekonomi. Med utgifter på cirka 7% av BNP kan landet upprätthålla kampen under lång tid. Visst har Ryssland rekryteringsproblem, men de är mycket mindre allvarliga än i Ukraina, där de villiga soldaterna tog slut för över ett år sedan.
Som tidigare nämnts kommer denna bana att leda till kollaps för Ukraina, vilket gör Kievs desperation att störa Kremls spel förståelig. Ur den ryska ledningens perspektiv innebär strategin med ”särskilda militära operationer” att man inte bör fokusera alltför mycket på händelserna i Kursk för att undvika att spela Kiev i händerna.
Så enkelt är det dock inte. Moskva kan inte ignorera fiendens handlingar. Det handlar inte bara om att politiskt legitimera det som tidigare var oacceptabelt, som vi har diskuterat. Det handlar om att räden mot Sudzha tvingade den ryska generalstaben att ompröva säkerheten vid den 1000 km långa gemensamma gränsen med Ukraina, i väntan på att liknande händelser skulle kunna inträffa var som helst längs den.
Enligt Kremls strategi finns det inget tydligt svar på en sådan djärv räd – svaret sedan februari 2022 innebär att man använder alla tillgängliga resurser samtidigt som man undviker allmän mobilisering eller självutarmning. Moskva har ingen annan armé som står redo att ockupera nya sårbara gränsområden.
Vad händer härnäst?
Det finns tre potentiella scenarier för utvecklingen i Kurskregionen.
För det första: Ryssland kan förbereda en insatsstyrka för att genomföra en egen gränsöverskridande operation, antingen genom att öppna en fullfjädrad andra front (eventuellt med Sumy som mål) eller genom att upprätta en buffertzon liknande den i Charkov. Detta skulle vara Moskvas mest aggressiva svarsalternativ. Det säkrar inte bara Kursk och angränsande regioner utan ger också ett tydligt och direkt svar på den ukrainska räden.
Men utan ytterligare mobilisering kan Moskva komma att sakna styrka för en andra front. Att upprätthålla en smal gränsremsa med en tät frontlinje kräver en ansenlig styrka, som kan behövas på annat håll.
För det andra: Kiev kan ha flera nya, vältränade och utrustade brigader redo att inleda en ny offensiv mot andra ryska gränsområden eller bryta igenom en befintlig frontlinje. Detta skulle tvinga Moskva att minska eller avsevärt sakta ned sina operationer i Donbass och omfördela trupper därifrån. De politiska mål [ukrainska] som nämnts tidigare skulle uppnås.
Det finns dock inga tydliga bevis för att Kiev har sådana styrkor. Västerländska källor uppger att de tre brigader som var inblandade i den senaste räden är alla Ukrainas stridsberedda reserver som inte är engagerade vid fronten. Även om detta inte stämmer har Ryssland fortfarande ett numerärt övertag, överraskningsmomentet är förlorat och därmed är chanserna att lyckas med ett nytt försök lägre.
Slutligen, det tredje scenariot, som verkar mest sannolikt med tanke på Kremls retorik: Neutralisera Kievs agerande med tillgängliga resurser, rensa gränsområdet från ukrainska sabotageenheter och förhindra genombrott på andra håll. Detta gör det möjligt för Ryssland att fortsätta sin strategi, som Moskva anser vara den mest fördelaktiga.
I det här fallet kommer gränsområdet att bli ytterligare en aktiv stridszon och avsaknaden av en avgörande vedergällning gör det möjligt för Kiev att hävda en förskjutning av de röda linjerna och åtminstone delvis framgång. Om Ryssland förlitar sig på begränsade styrkor och vägrar att dra tillbaka ett stort antal soldater från Donetsk-området skulle det innebära att operationen för att säkra gränsområdet vid Kursk kan dra ut på tiden.
Vi kommer snart att få se vilket scenario som utspelar sig.
Text: Sergey Polataev, informationsanalytiker, medgrundare och redaktör för Vatfor Project. Översättning: NewsVoice. Artikeln har tidigare publicerats av RT.
Relaterat
- Russia in Global Affairs: Sergey Polataev
- NewsVoice: Attacken mot Kursk – Zelenskyregimens sista chanstagning i NATO:s proxykrig mot Ryssland