Fernando Munoz Bernal kommer ursprungligen från Colombia. Han har bott i Kina i över 20 år och arbetar som företagare och språkexpert i Dongguan. I denna artikel ger han sin bild av hur myndigheterna hanterar separatism och terrorism i Xinjiang.
Text: Fernando Munoz Bernal (Youtube-kanal), artikeln har tidigare publicerats på Johnmenadue.com
Jag skriver detta efter att ha tagit del av en artikel skriven av två högt respekterade tyska sinologer, Thomas Herberer, professor i kinesisk politik vid Duisburg-Essen University, och Helwig Schmidt-Glintzer, professor i kinesiska studier och chef för China Centrum Tubingen.
En viktig punkt i artikeln är att man erkänner förekomsten av ”massiv islamisk terrorism” i Xinjiang mellan åren 2010 och 2016, som utförts av tolv separatistiska islamistiska rörelser som verkar där.
Till och med USA erkände då att det fanns terroristgrupper i Xinjiang och dess grannländer, även om vi i dag ser icke-statliga organisationer baserade i Washington DC hävda att så inte var fallet.
Man bör komma ihåg att den tidigare utrikesministern Pompeo, under Trumpadministrationen, som en av sina sista handlingar som minister, beslutade att ta bort en av dessa grupper från CIA:s terroristlista.
Faktum är att regionen befann sig på randen till kaos och att det var nödvändigt för centralregeringen att vidta snabba åtgärder.
Till skillnad från USA:s krig mot terrorismen, som kännetecknades av att amerikanska trupper invaderade fel länder, förstörde infrastruktur, plundrade resurser, terroriserade lokalbefolkningen och genomförde drönarattacker som dödade civila och journalister, vilket Julian Assange modigt avslöjade på WikiLeaks, var Kinas strategi för att bekämpa terroriststyrkor annorlunda.
Säkerheten återupprättades med folkligt stöd
Den kanske mest angelägna åtgärden var att återupprätta säkerheten. Detta innebar utplacering av en militär och säkerhetsmässig närvaro, införande av strängare gränskontroller och insamling av underrättelser
Arbetet inkluderade alla samhällsmedborgare, lokala brottsbekämpande organ och religiösa institutioner, med tanke på att radikala islamister spred hatinspirerade budskap från sina predikstolar.
Under dessa år har regeringar, politiker och experter i västvärlden beskrivit centralregeringens åtgärder som överdrivna och riktade mot både uigurer och islam. Även om det finns anledning att diskutera vad som anses vara överdrivet eller systematiskt mitt under Kinas inhemska ”krig mot terrorismen”, måste resten av uttalandet korrigeras.
Centralregeringens åtgärder var inriktade på att avveckla terroristnätverk, nätverk som utan tvekan till stor del bestod av uigurer och muslimer som bor i Xinjiang och utomlands.
Det är viktigt att erkänna två fakta: i Xinjiang är inte alla uigurer muslimer och alla muslimer är inte uigurer.
Enligt den senaste folkräkningen uppgår den uiguriska befolkningen i Xinjiang till 12 miljoner, medan antalet muslimer uppskattas till 15 miljoner. Många medlemmar av de 40 andra minoriteterna i Xinjiang praktiserar islam, till exempel hui-folket, kazakerna och kirgizerna, för att nämna några.
Det andra är att dessa terroristgrupper inte bara riktade in sig på hankineser utan även på moderata muslimska medborgare.
Det stod klart att ingen gick säker för dessa extremister och att något måste göras för att fånga in och upplösa dessa organisationer.
Kanske var det detta som ledde till att granatäpplet blev en symbol för Xinjiangfolkets enighet. Denna rikliga lokala frukt kan ses på skyltar, väggmålningar, skulpturer och mycket mer i hela Xinjiang. Den fungerar som en påminnelse om vikten av att hålla ihop som kinesiska medborgare, precis som granatäpplets frön.
Fattigdomsbekämpning minskar separatismen
De flesta experter är överens om att radikalisering och separatism frodas bland en befolkning som präglas av fattigdom och missnöje med regeringen.
Trots Xinjiangs hårda väder och terräng var regionen under århundraden en viktig del av Sidenvägen. De flesta av de största städerna var välmående knutpunkter för handel och kommers och centrum för utbyte av idéer, traditioner och kunskap, men när moderniseringen och globaliseringen gynnade maritima handelsvägar påverkades Xinjiangs välstånd och utveckling negativt.
Det är viktigt att undersöka hur denna fråga hanterades och att det inte var något som regeringen påtvingade regionen.
Under de senaste 20 åren, när grannländerna kämpade med efterdyningarna av USA:s krig mot terrorismen och den fattigdom som följde [av det amerikanska kriget mot terrorism], avsatte Kina ofattbara resurser för att utveckla logistiken, transportinfrastrukturen och produktionsmedlen i Xinjiang.
Även om Kinas fattigdomsbekämpning är den största humanitära kampanjen i historien, stod genomförandet i Xinjiang inför unika utmaningar som regionens storlek, den ojämna terrängen, dåligt väder och en utspridd befolkning som bor i avlägsna landsbygdsområden.
Ett av de främsta målen var att koppla samman städer och prefekturer med vägar, motorvägar, järnvägar och internet [infrastrukturuteckling]. Dessutom var målet att locka investeringar och företag till regionen för att öka hushållens inkomstnivåer genom att tillhandahålla alternativa försörjningskällor utöver jordbruk och boskapsskötsel.
Uppgiften krävde att människors anställningsbarhet förbättrades genom bättre utbildning och yrkesutbildning, vilket ofta innebar att studenter och kvalificerad arbetskraft mobiliserades till områden där tjänster erbjöds och där deras talanger behövdes, eftersom regionen kännetecknas av låg befolkningstäthet och utspridda landsbygdssamhällen.
Under dessa omständigheter är det mest kostnadseffektiva sättet att uppnå målen att använda sig av institutioner som erbjuder kost och logi. Satellitbilder av många av dessa utbildnings- och produktionsanläggningar, liksom av vissa kriminalvårdsanstalter, har av utländska tankesmedjor felaktigt betecknats som ”koncentrationsläger”.
Det räcker med att säga att alla som besöker produktions- eller utbildningsanläggningar någonstans i Kina kan bekräfta att användningen av sovsalar och mobilisering av talanger är nyckeln till Kinas ekonomiska mirakel, som inleddes med reformen och öppnandet 1979.
Västerländska regeringar, politiker, experter och USA-finansierade icke-statliga organisationer har felaktigt, men ihärdigt, framställt ovanstående utvecklingsstrategi för Kina som bevis på kränkningar av de mänskliga rättigheterna, tvångsarbete och separation av familjer.
Det är viktigt att komma ihåg att variationer av detta tillvägagångssätt följs i de flesta länder runt om i världen; människor flyttar för att hitta bättre utbildnings- och sysselsättningsmöjligheter.
När det gäller individer som visade tecken på tidig indoktrinering eller begynnande separatistiska ideologier erbjöds patriotisk utbildning och yrkesfärdigheter i stället för straff; regeringen ansåg att det var nödvändigt att tillhandahålla icke-bestraffande alternativ och i stället införliva dem i vanliga program för fattigdomsbekämpning.
Slutligen fanns det också terrorister, deras mentorer, finansiärer, medhjälpare och medbrottslingar som fångades och fängslades. Det är avslöjande att se hur icke-statliga organisationer, experter och andra regelbundet i sociala medier kräver att dessa brottslingar ska friges.
Övervakning mot terrorister
Xinjiangs läge, storlek och topografi gör det svårt att kontrollera de långa gränserna till åtta länder, varav några har varit grogrunder för terrorism i årtionden. Individer som indoktrinerats och tränats av terroristorganisationer utomlands kunde tidigare relativt enkelt ta sig in i regionen och gömma sig på landsbygden.
För att komma till rätta med problemet inrättades polisstationer i varje by och stad, liksom kontrollstationer längs varje väg som förbinder dem. Än idag har varje gatlykta ett unikt nummer för att identifikation. Detta system gör det möjligt för invånarna att korrekt informera myndigheterna om var en säkerhetsincident inträffar. För att underlätta polisens responstid installerades kameror vid varje hörn, korsning, ingång och plats av intresse.
Trots detta är det mestadels ett reaktivt system. Dess effektivitet är som störst när invånarna initierar en insats efter att ha ringt polisen.
Biometri och ansiktsigenkänning
Biometri och teknik för ansiktsigenkänning har spelat en avgörande roll för införandet av effektiv passiv övervakning. När invånarnas och besökarnas ansiktsdrag har registrerats i en databas kan dessa system i förebyggande syfte varna myndigheterna för icke registrerade personer och på ett intelligent sätt börja spåra var de befinner sig.
De företag som är ansvariga för att utveckla dessa genombrott inom passiv övervakning kritiseras och till och med sanktioneras av regeringar, enheter och individer som har åtagit sig att förhindra ett fredligt, harmoniskt och välmående samhälle i Xinjiang.
För att utveckla en punkt som tas upp i den artikel, som de två tyska forskarna publicerat, är att dessa företag är direkt ansvariga för den markanta minskningen av antalet utplacerade poliser, säkerhetskontroller och vägkontroller som rapporterats.
De har också snabbat upp säkerhetskontrollerna, som nu kan göras på några sekunder genom att helt enkelt dra ett ID-kort och matcha det med databasen med hjälp av ansiktsigenkänning. Förare och passagerare behöver inte gå ur fordonet, det räcker med att rulla ner fönstren.
När min fem månader långa och 15.000 kilometer långa resa i Xinjiang avslutas i augusti [2023], och efter att ha besökt mer än 40 platser i varje hörn av den autonoma regionen, kan jag bekräfta de förändringar som nämns ovan, jämfört med min erfarenhet av att resa i regionen för tre år sedan.
Det har gått nästan sju år sedan den senaste terrorattacken i Xinjiang 2017. Även om centralregeringens genomförande av dessa strikta säkerhetsåtgärder till en början möttes av motvilja, är det obestridligt att både fattigdomsbekämpningsprojekt och intelligent övervakning framgångsrikt har hanterat terrorismen i Xinjiang.
Ännu viktigare är att åtgärderna har vunnit Xinjiang-invånarnas hjärtan, som numera åtnjuter fred, harmoni och välstånd.
Text: Fernando Munoz Bernal, besök hans Youtube-kanal
