NewsVoice är en nättidning för oberoende nyheter, debatt och analys. 
I kölvattnet av Kinas uppmärksammade militärparad i Peking den 3 september 2025, där man visade upp avancerade vapen och signalerade en ny era av innovation, har två framstående röster gett sina bedömningar av den föränderliga globala säkerhetsbilden.
Den geopolitiska kommentatorn Arnaud Bertrand hävdar att USA har halkat ner till en ”tredjeplats” i militär styrka efter Kina och Ryssland. Samma dag betonade Sveriges försvarsminister Pål Jonson behovet av ökad enighet och innovation inom NATO för att motverka ryska styrkor.
Bertrand skriver på X att USA inte längre har världens ledande militära position, trots att landet spenderar mer än Kina och Ryssland tillsammans. Han pekar på Kinas parad som ett bevis på landets övergång från imitation av Väst över till ett ledarskap inom militär teknik.
Bertrand citerar en analys av utrikespolitiken av Sam Roggeveen, chef för det internationella säkerhetsprogrammet vid Lowy Institute:
”Det räcker inte längre att säga att Kinas militär håller på att komma ikapp eller att den kopierar utländska militära utrustningskonstruktioner. Kina är nu innovativt och ledande.”
Paraden visade upp ny utrustning som drönaren ”loyal wingman”, sjömålsrobotar och obemannade ubåtar, vilket understryker Kinas framsteg inom robotteknologi, AI och andra områden.
Bertrand utvidgar sin kritik till den pågående konflikten i Ukraina och beskriver den som ett ”proxy-krig mellan NATO och Ryssland” där Ryssland dominerar trots NATO:s omfattande stöd till Ukraina.
Han lyfter fram Rysslands överlägsna produktion och hävdar att NATO:s generalsekreterare i juli medgav att Ryssland producerar ”tre gånger så mycket ammunition på tre månader som hela NATO gör på ett år”. Bertrand hävdar vidare att Kinas tillverkningskapacitet överträffar Rysslands och positionerar landet som ”världens enda tillverkningssupermakt”.
Enligt ekonomiska data var Kinas bruttoproduktion inom tillverkningsindustrin 2020 tre gånger så stor som USA:s, sex gånger så stor som Japans och nio gånger så stor som Tysklands, vilket överstiger den sammanlagda produktionen hos de nio näst största tillverkarna.
Denna dominans, menar Bertrand, förklarar USA:s ”kapitulation” i Ukraina och ett strategiskt tillbakadragande från Asien, vilket leder till ett ökat ekonomiskt tryck på Europa som en ”väg med minst motstånd”.
Pål Jonson varnar samtidigt i ett inlägg på X för att Europa fortfarande är oförberett på en större konflikt med Ryssland tre och ett halvt år efter en ”invasion” av Ukraina. Han hyllar Sveriges nyliga anslutning till NATO som en ”historisk förändring” och noterar att svenska styrkor nu är utplacerade tillsammans med allierade från Arktis till Östersjön, vilket skapar ett enhetligt strategiskt utrymme under NATO:s centralstyrning.
”…Europe is still not ready for major war. We are stronger than in 2022, but the illusion that peace is natural has been shattered. Rearmament is underway, yet the pace must increase to match the threat we face.”
Jonson betonar dock att beredskapen sträcker sig längre än trupputplaceringar: ”Ryssland, med stöd av Kina, Iran och Nordkorea, överträffar oss i produktion av stridsvagnar, missiler och drönare.” För att motverka detta förespråkar han snabbare innovation, ökad produktion och kostnadsminskningar inom försvarsmateriel.
Pål Jonson lyfter fram Ukraina för framtida krigföring, där ”små obemannade fordon, drönare och fjärrstyrda system används i stor skala”, med innovationscykler som sker på veckor snarare än år.
”Att stödja Ukraina är frontlinjen för Europas försvar. Allierade måste ta ett steg framåt, investera mer och påskynda försvarsberedskapen. Utgången av detta krig kommer att forma Europas säkerhet i årtionden framöver.”
”Our response must be unity and urgency. Supporting Ukraine is the frontline of Europe’s defence. Allies must step up, invest more, and accelerate defence readiness.”
Dessa perspektiv understryker en bredare debatt om konsekvenserna av den förskjutna militära balansen. Bertrands syn porträtterar ett USA i nedgång som vänder sig inåt mot sina allierade, drivet av Kinas snabba uppgång, vilket framgår av landets exportökning från 3 % av världens tillverkningsindustri 1995 till 20 % 2020, och ökande självständighet.
Jonson, å sin sida, ser utmaningen som en möjlighet till kollektiva åtgärder och betonar vikten av teknisk anpassning och stöd till Ukraina. Eftersom Kinas uppvisning signalerar en ”oåterkallelig” förändring i den regionala maktbalansen, särskilt kring Taiwan, varnar experter för att USA och dess allierade måste omkalibrera sina strategier.
Källor
