”Det är gudomligt att förlåta” säger ordspråket. Snarast är det begåvat. Det förflutna kan du ändå inte göra något åt. Det du kan göra något åt är nuet och framtiden och det fylls bättre med nya intryck.
Dagens Nyheter har nyligen veckan publicerat tre kulturartiklar om förlåtelse. Ann Heberlein började den 17 juni med anledning av Desmond Tutus förlåtelsekampanj i Sydafrika. Johanna Mannergren Selimovic fortsatte med artikeln ”Förlåtelse kan bara ges – aldrig tas” som bl.a. menar att förlåtelse är ett för enkelt sätt att dra ett streck över oförrätter. Anita Goldman är författare till den tredje artikeln som diskuterar förlåtelse ur offrets hälsosynpunkt och även förlåtelsen som en nödvändig och ständigt pågående process.
Begrepp som synd, skuld, förlåtelse och straff är knepiga termer som förföljt oss sedan urminnes tider. Varför skall man då förlåta? Ur andligt perspektiv är förlåtelse en process som skapar frihet. Och alla människor vill vara just fria. Logiken är att den som utsatts för en orättfärdighet är inte fri om man under lång tid fortsätter att vidmakthålla plågsamma mentala band till det förflutna. Personer som förlåtit har lättare att leva i nuet och att se framåt.
Att du som person förlåter en begången orättfärdighet innebär dock inte frånvaro av konsekvenser för förövaren. Nu kommer något som kan vara svårt för den moderna människan att förstå. Jag menar att den karmiska processen sköter om följderna för förövaren. Negativa handlingar får alltid följder som återspeglas på förövaren. Du behöver själv varken oroa dig för vare sig rättvisa eller hämnd. Straffet – eller konsekvensen – kommer ändå. Annars skulle människorna aldrig lära sig något, och det karmiska hjulet stanna. Den vanligaste konsekvensen är man själv drabbas av sådant man utsatt andra för. Det sker förr eller senare, kanske till och med i nästa liv.
I samhället har vi dessutom rättsväsende som innebär att att grova övergrepp uppfattas som ett brott mot staten. Här kommer en straffrättslig påföljd i mer konkret anslutning till att ett övergrepp begåtts. Inte heller där spelar det någon roll om man personligen förlåtit förövaren eller inte. Straffet utdöms ändå. Så – varför inte ta chansen och bli fri?
Nu kommer vi in en annan knepigt fenomen, nämligen syndernas förlåtelse som ges i kyrkan. Det karmiskt enda möjliga sättet att mildra konsekvenserna av negativa handlingar är att inse felstegen, ångra sig och ärligt försöka bättra sig. Att seriöst fundera över sina felsteg och inse vad man kunde gjort bättre är alltså en nödvändig startpunkt för denna process.
Som ung tyckte jag att syndernas förlåtelse i kyrkan var rätt fjantigt och suspekt, men i mer mogen ålder kan jag förstå bakgrunden och syftet. Att göra förlåtelsen till en ritual är ett smart sätt att göra den personliga rannsakelsen till en återkommande och viktigt aktivitet. Insikten om felstegen minskar risken för återupprepning. Karmiskt sett har man då gjort det bästa av situationen.
Följderna av allvarliga felsteg går dock aldrig går att slippa helt och hållet. Om så vore fallet skulle ju en Hitler ha kunnat dra ett streck över alla sina oförrätter bara genom att säga ”förlåt” i eller utanför kyrkan. Det är inte möjligt. Däremot skulle alla människor som direkt eller indirekt utsattes för Hitlers oförrätter bli mer fria i nuet och i framtiden om de drar ett streck över vad som hänt. Om man har förmåga till det eller inte är bör inte skuldbeläggas. Vissa kan och andra kan inte förlåta. Det är inte syndigt att inte förlåta. Men det gynnar helt klart den personliga utveckligen och välmågan att lägga gammalt groll och oförrätter bakom sig.
Förlåtelse stater emellan är ett knepigt kapitel. Men här håller jag med Anita Goldman – vad är alternativet? Starta krig? Ett problem med krig är att man aldrig vet hur det slutar.
Samma sak med hämnd i största allmänhet. Det kan påbörja våldsspiraler som fortsätter i generationer där ingen till slut helt tydligt minns vad som startade konflikten. När man börjar fundera i termer av hämnd så är det säkrast att gräva ner stridsyxan på direkten.
Att vara en person som förlåter bör inte förväxlas med mesighet. Vi behöver exempelvis inte umgås med människor som behandlar oss illa därför att vi intalar oss att vi ständigt måste förlåta dem. Gå en annan väg istället. Det är ett konkret sätt att lära andra hur vi vill bli behandlade. Vi bör välja att umgås med de människor som vi mår bra av.