I maj hade TV en serie om avfolkningen i inre Norrland. För en styv vecka sedan gick Ewa Back, ordförande i Norrlandsförbund gick ut med en debattartikel i DN där hon krävde en nationell samordnare för att koordinera insatserna för att stoppa den. Annars får man ett sammanbrott i servicen om 10-15 år.
Text: Hans Sternlycke, Miljömagasinet | Foto: Wikimedia Commons
Enligt TV är det 25 kommuner som tappat halva sin befolkning sedan 1950-talet. Värst utsatt är Åsele, som minskat 64 procent till 2.958 invånare. Om 50 år är det kanske tomt. Av 45 levande byar är det bara 13 kvar. I Fredrika bor 200 kvar av tio gånger så många tidigare.
Var tionde är över 80 år. De som skall ta vård om dem är också gamla och skall snart pensioneras. Men de äldre blir allt fler. Bara hälften är i yrkesverksam ålder, försörjningskvoten är ett. En persons skatter skall räcka för att betala service för också en människa till. Kostnaden för barnomsorg och socialtjänst har ökat kraftigt. Långa avstånd och få på varje plats gör den dyr. Men läggs en skola ner slår det mot byns överlevnad.
Skillnaden i skattekraft och kostnader skulle kompenserats av den kommunala skatteutjämningen. Nu slår den i motsatt riktning så att rika storstäder och förortskommuner gynnas. Till nästa år till slut kanske dock skatteutjämningsutredningens förslag genomförs.
Föreställningen att storstäderna betalar för glesbygden är falsk. Den har råvarorna, men vinsterna av dem stannar inte kvar. Där finns inte förädlingen, och huvudkontoren finns i Stockholm. Glesbygden får inte del av vattenkraftens vinster som i Norge, men väl förstörd natur. Offentlig förvaltning koncentreras också alltmer till Stockholm. Det är inte längre modernt att flytta ut myndigheter till regionerna. På samma sätt centraliserar regionerna sin verksamhet.
Förslagen att slå ihop kommuner för att göra dem starkare är knappast rimligt. Avstånden är redan stora, och grannkommunerna är lika illa ställda. Det kommer fortfarande att vara lika långt till sjukvård, affärer och bensinstationer.
Så lönsamt, som det vore för samhället att utjämna ekonomiska olikheter genom att återuppbygga välfärdssamhället, skulle det vara att utjämna de geografiska olikheterna genom att garantera en minsta standard på service och kommunikationer.
Det är något som är fel, när prima hus rivs i avfolkningskommunerna, men produktionsbortfallet i Stockholm kan bli 30 miljarder kronor om året enligt WSP, därför att det byggs för lite bostäder. Enligt länsstyrelsen behövs 300.000 bostäder och 187 miljarder kronor i infrastrukturinvesteringar eftersom Stockholms län vuxit med 200.000 invånare på sex år, och befolkningen ökar till tre miljoner på 20 år. Att Sverigevillan, ett hus från 1980 på 140 kvadratmeter av samma standard, kostar 375.000 kronor i Hällefors men över sex miljoner för de flesta lägen i Stockholm, en årslön i räntor, visar också på orimligheterna.
Det vore mer ekonomiskt rationellt att återbefolka landsorten och satsa de pengarna på att bygga upp glesbygden igen. Att 40 procent av tillväxten skulle komma från Stockholms två miljoner invånare är bara ett mått på utsugningen manifesterat i tjänstekoncentration, skattegynnande av välbeställda, ökande löneskillnader, och ett ekonomiskt system som när som helst kan kollapsa. Då är det realiteter för livsuppehälle som gäller. De finns inte i Stockholm.
Text: Hans Sternlycke, Miljömagasinet
