NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
I lördags var jag på ett stort party. Jag har kohydratintolerans, sa jag när jag såg de ”utsökta” och ”välsmakande” blandningarna av tonfisk och pastakringlor. Hur yttrar sig det, frågade en liten tjock kille i 50-årsålern.
Text: Rolf Bergdahl | Foto: YouTube, jlgottfrid
Jo, man blir tjock och fet och sjuk, alla här runt bordet som har lite övervikt har kolhydratintolerans. Om man inte bryr sig så mycket, utan tycker det är fint, när man står framför spegeln och speglar sig, så vände jag sidan till, så att man skulle se riktigt ordentligt hur tjock man blivit och tog mig för magen, en 15-20 cm utanför min nuvarande mage och sa ”Ojdå va tjock och fin jag är nu.”
Då kom det fram 2 st brieostar, alltid något, men det var konstigt att jag inte fick någon tonfisk till. Hon skulle kunna ha tagit 2 burkar och låtit bli att blanda ihop det med pasta. Och sätta fram det, så jag kunde ha fått lite kött till, utan de utsökta pastakringlorna. Nu fick jag nöja mig med brieost.
50-åringen tittade sig nervöst omkring och man såg på honom hur han funderade ”Jag kanske skulle tänka på att inte äta så mycket kolhydrater”. Även ett par andra.
Det är verkligen underligt att inte samhället och sjukvården hjälper till och talar lite sanning. Talar om att man har kolhydratintolerans och berättar hur det yttrar sig och hur det hänger ihop i ett lite större sammanhang, din kosthållning.
Istället utbildar de dietister som på fullt allvar sitter och talar om för sådana som redan har blivit sjuka att de ska äta enligt tallriksmodellen, lite fett och mycket kolhydrater 60-80 %. När det rätta vore att ändra på tallriksmodellen och säga att fett, mättat fett är det bästa och du skall absolut se till kolhydraterna inte överstiger 30 %. (Om du är frisk)
Har man ätit enligt tallriksmodellen och blivit sjuk, som jag, får man gå ner till maximalt 5 % kolhydrater. När jag var 28 år skulle jag definitivt ha fått reda på detta, istället fick jag vänta i 26 år tills jag blev 54, innan jag kunde börja med att äta max 5 % kolhydrater och mycket fett, mättat fett. Jag hade fått en hjärtinfarkt och 2 strokes och hade antagligen varit död nu, om inte en kompis sa till mig, köp en bok, Skaldeman, ”Hur man äter sig ner i vikt”.
Det gjorde jag och beslutade att, det måste jag prova. Jag började den 17:e juli 2008 den andra dagen var jag tvungen att slänga insulinsprutorna. Jag tänkte att det är nog bäst att dra ner lite på insulinet, jag drog ner med hälften, men fick en ordentlig insulinkänning och fick vräka i mig 2-3 tallrikar med sockrade frukostflingor för att bli av med insulinet, då hade jag bara tagit hälften så mycket som jag brukade ”Usch då”
Den andra dagen tog jag inget från insulinsprutorna och slapp vräka i mig sockrade frukostflingor. Jag har inte haft någon insulinkänning eller för högt sockervärde allt sedan dess, det är 5½ år sedan nu.
Efter 2 veckor gick vattnet ur kroppen, jag märkte det när jag tappade en ring. Efter 5 månader fick jag tillbaks mitt blodtryck, det sjönk och blev normalt. Vikten gick ner till 100 efter 1½ månad. Efter 7 månader hade den gått ner till det normala 80-83 kilo, jag är rätt lång.
Jag tillhör väl dom som blivit ovanligt sjuk, tidigt. Men är inte alls ensam, om detta har t.ex. Lars-Erik Litsfeldt skrivet en bok ”Det är underligt hur samhället inte talar om för sådana som fått diabetes typ 2 att inte äta kolhydrater.” Är ett utdrag ur hans första bok.
Nu säger socialstyrelsen att lågkolhydratkost är att föredra om man har fått diabetes typ 2. Varför vänta så länge, de flesta får lite övervikt innan. Och fortfarande så säger inte samhället att du har kolhydratintolerans, när du har det.
Rolf Bergdahl,
