Tidningen 2000-talets Vetenskap ordnade tillsammans med några andra organisationer och med ekonomiskt stöd av tre hälsokostföretag en föreläsningsturné för cancerläkaren Tullio Simoncini runt om i Sverige, Giro di Svezia. Föreläsningarna blev överfulla.
Text: Hans Sternlycke
Tyvärr vågade Simoncini inte komma personligen. Han var rädd för att bli arresterad efter den förföljelsekampanj Expressen och radioprogrammet Kropp och själ drog igång med inför seminarieserien med vinklade reportage och dold kamera. I stället fick man se och lyssna på honom via Skype. Erik Enby, som likaledes förlorat sin läkarlegitimation för flera års sedan på samma åsikt, att svamp är orsak till cancer, inte cancerogener, blev en stor behållning under seminariet.
Tullio Simoncini är är åtalad för dråp. Orsaken är bakpulver, natriumbikarbonat, eller snarare ena delen av det bikarbonat HCO3. Han penslade en lösning med det på hudcancer och den försvann. Kunde det verka på huden kanske det också kan verka på inre organ? Han började injicera lösningen i blodet. Det verkade. Han säger sig ha räddat 500 cancerpatienter med metoden. Bikarbonat är helt ofarligt i motsats till cellgifterna, som har kratiga biverkningar, och som sätter ner kroppens eget immunförsvar. Operationer riskerar sprida cancern. Bikarbonat i ett glas vatten är en gammal kur att dricka mot förkylning eller för att pensla på huden mot eksem och psoriasis.
Bikarbonatet verkar genom att den försämrar livsmiljön för candida-svamparna, som även om de inte ger utbrott finns hos alla, genom att höja PH-värdet till att bli mer basiskt och genom att tillföra syre. Svamparna lever parasitiskt, och får de växa till skapar de sin egen miljö, så att levande celler runt om dör.
Behandlingen är kostsam, eftersom den kräver sjukhusinläggning, men billigare än dagens cancervård som kräver dyra cellgifter, strålning och operationer trots tveksam överlevnad. Men skolmedicin betalas av samhället, inte alternativen. Och de som dör anses ha dött av sjukdomen, inte av behandlingen. Men dör en långt gången patient som skolmedicinen gett upp, och som kanske inte ens hunnit behandlas i alternativvården, rubriceras det som dråp.
Erik Enby, som sin cancerbehandling använde sig av vitaminer och hälsokostpreparat för att stärka immunförsvaret. har i sin bok Blod, mod och envishet, skrivit om varför den etablerade forskningen inte hittar svamp i sina cancerprover. Man snittar dem i tunna skivor och avdödar dem med formalin. Då går det inte att hitta de levande organismer, han kunde se i sitt eget mikroskop. Man är också så fackspecialiserad att man inte tar in kunskap från andra forskningsområden, som mykologi, läran om svampar.
Överhuvudtaget är skolmedicinen ointresserad av att pröva nya infallsvinklar. Den har ingen definition av vad som vetenskap och beprövad erfarenhet, utan begreppet används mer som maktspråk och förföljelse av dem som har annan mening. Då blir forskningen improduktiv, och inga verkliga framsteg görs. 2000-talets vetenskap har gjort en genomgång av Erik Enbys behandlingar, och de tyder på bättre på bättre resultat än för skolmedicinen, trots att han fått komma in först som sista utvägen. Bättre statistisk bearbetning skulle behövas och mer forskning. Man kan inte göra experiment på människor, men kanske kan djurförsök ge bättre underlag. Kanske har Simoncini och Enby kommit på något om cancerns natur?
Text: Hans Sternlycke
