Är Sverige den rättsliga Bananrepublik som många hävdar? – ”Haveristerna” – Kapitel 32

Svenskt rättsväsende domineras av nätverken HILDA, IDA och RUBEN. Kan man verkligen få en opartisk rättegång när personliga kontakter är viktigare än rättvisan, när viktiga funktionärer sitter på flera stolar och när rättsväsendets olika parter (polis, åklagare, försvarare och domare) är nära vänner via sina nätverk?

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

KAPITEL 32

Fredagen den 4 november 2011

Denna fredag var en dag som ingen på Riksmord skulle glömma, allra minst intendent Nyman. Det började redan på morgonen då han hade ännu en dvd-film på sitt skrivbord. Denna film hade hittats av hans eget team av brottsplatsutredare. Den hade legat på en stol i gruvan. Sedan teknikerna hade undersökt den beträffande fingeravtryck och knäckt den relativt enkla kod, som hittills hade hindrat Nyman från att titta på filmen, låg den, eller rättare sagt en kopia, nu alltså på hans skrivbord. Originalet hade skickats till SKL i Linköping för vidare undersökningar. Som väntat var dvd:n med tillhörande fodral kliniskt ren från alla fingeravtryck och antagligen gällde samma sak för eventuella DNA-spår, men det hade han inte fått något svar på än.

Den här filmen innehöll i stort sett samma sak som filmerna med Sjöberg och Mastbergh, dvs. en bekännelse över moraliska och juridiska brott som hon gjort sig skyldig till i sin yrkesutövning. Precis som Sjöberg och Mastbergh, hade läkaren Susanne Karlsson angett sina uppdragsgivare och dessutom fört bok över de tillfällen när hennes uppdragsgivare förväntat sig ett visst utslag. Dessa anteckningar fanns med på dvd-skivan som pdf-filer, och innehöll all information med patientnamn, datum och förväntade utslag, ett skrämmande bevismaterial, i första hand beträffande Susanne Karlssons uppdragsgivare.

Han hade genast rapporterat till sin närmaste chef Thomas Olsson, eller Hövdingen som han kallades rent allmänt av sin personal, men i smyg. Olsson började nu visa tecken på att vara verkligt oroad över vart detta var på väg. När de sett filmen tillsammans, var det en domedagsstämning i rummet, men eftersom klockan strax skulle visa på 09.00, så sa Olsson, kanske mest för att få ett avbrott:

”Du Nyman, slå på morgonnyheterna.” En order som Nyman lätt verkställde, genom att trycka på en knapp på den fjärrkontroll han redan hade i handen.

”Välkomna till Rapport”, sa den välbekanta mannen som var nyhetsankare för dagens morgonsändningar.

”Dagens stora och allt överskuggande nyhet är att många tidningar har rapporterat om att de två offren i Värmladsmorden, har gjort uttalanden eller bekännelser strax innan de mördats. Detta skulle ha skett inför en dvd-kamera. Det är således dessa filmer, som nu morgontidningarna rapporterar om. Det som flertalet tidningar lämnar samstämmiga uppgifter om, kan sammanfattas som bekännelse över moraliska och juridiska överträdelser som de, dvs. offren, gjort sig skyldiga till i sin yrkesutövning. Det mest anmärkningsvärda är dock, att såväl Mårten Sjöberg som Anton Mastbergh, har angivit många av sina uppdragsgivare. Uppdragsgivarna har därmed i vissa fall sannolikt gjort sig skyldiga till stämpling till brott, vilket i sin tur blir en juridisk nöt att knäcka för de domstolar, där åtminstone vissa, särskilt grova stämplingar torde hamna.” Nyhetsankaret tystnade och redaktionen visade tidningsbilder på offren, som antogs vara från dvd-filmen, men som inte var det.

”Det juridiska värdet av dessa filmer är omtvistat, beträffande stämpling till brott, men det går inte att bortse ifrån att det moraliska värdet kan vara nog så betungande för många av de angivna personerna, som idag återfinns både i styrelserum och i riksdag.”

”Utöver detta”, fortsatte nyhetsankaret, ”kan filmerna sannolikt mycket väl kunna användas som bevismaterial mot förövarna, som otvivelaktigt är de som spelat in dessa filmer och även gjort dem tillgängliga för allmänheten. Enlig uppgift, så innehåller filmerna också material, som kan vara mycket besvärande angående andra brott, för de nu anhållna och häktade personerna i den östeuropeiska ligan. Detta förefaller onekligen aningen märkligt i sammanhanget. Vi följer givetvis händelseutvecklingen i våra kommande nyhetssändningar.”

”Jahapp”, sa Nyman och stängde av tv:n. ”Då har vi hela skiten i fläkten, det vi allra minst behövde. Då är det väl bara att vänta sig, att det snart är en ny film ute hos allmänheten. Det är ju så mönstret har sett ut hittills. Först släpper man nyheten om ett spektakulärt utfört mord, för att senare presentera en film om hur usla människor de mördade människorna har varit. Det enda som är speciellt med mord nr tre, är att vi för en gångs skull har fått något material först, det är vi ju inte vana vid.”

Thomas Olsson såg ut som om han sett ett spöke. Han var alldeles kritvit i ansiktet.

”Nej verkligen inte”, svarade Olsson med en suck. ”Det som inte är irriterande här uppe, där det mesta i övrigt känns mycket irriterat”, Olsson pekade på sitt eget huvud, ”är att jag får ihop det bra med våra misstänkta personer, i alla fall då det gäller redogörelserna från Sjöberg och Mastbergh. Vi borde väl ha så mycket på dem nu, att vi skulle kunna köra det i domstolen. När det gäller läkaren så har vi väl inte den bevisning som önskas, annat än målet där Mastbergh stått på ena sidan och Susanne Karlsson stått på den andra, men jag anser att det nästan är tvunget att vi snabbt dömer dem för Sjöberg och Mastbergh. Skulle vi låta detta rinna oss ur händerna, så har vi en stor förtroendekris för vårt rättsväsende på gång. Så här mellan skål och vägg, kan det vara bättre att vi bara åtalar dem för morden på Sjöberg och Mastbergh. Skulle vi dra in Susanne Karlsson också, kan vi få en jobbigare bevisbörda, om du förstår vad jag menar. Risken är också uppenbar, att det skulle dra ut på tiden och att försvaret skulle hävda att vi har ett pussel som inte går att lägga.”

Olsson tittade på Nyman som nickade bekräftande.

”Jag tror att vår arbetshypotes måste vara att de två vi nu har häktade, mördade Sjöberg och Mastbergh. Susanne Karlsson kan ha mördats av några andra inom samma liga, det vet vi inget om idag. Vi måste först få klargjort om våra misstänkta kunde utföra mordet och inte hade det bästa av alla alibin, nämligen finkade på Rikskrim.” De två poliserna stirrade tomt framför sig utan att säga något på en stund.

”Det som jag ser som det värsta”, fortsatte Olsson, ”är inte själva morden. Mord har vi haft förut. Det värsta av allt är dessa jäkla dvd-filmer. Hur många desperata höjdare kommer vi att få utav detta? Hur många liv kommer att slås i spillror? De skyddsnät som de är vana att ha, kommer förmodligen inte att räcka. Fasen, det här kommer att bli tufft för många. Många som jag dessutom känner väldigt bra, så bra att jag egentligen inte är förvånad.”

”Vad fan är det karln säger?” tänkte Nyman. ”Han sitter ju för fasen och säger att han kände till vissa av dessa oegentligheter. Är han själv inblandad?”

”OK”, sa Nyman jag tar det med chefsåklagare Hjort, idag på eftermiddagen.

”Bra”, sa Olsson. ”Kom bara ihåg, ingen jävla Palmeutredning. Jag vill att vi har två dömda för morden på Sjöberg och Mastbergh, med det snaraste.”

”Det var en lite mjukare formulering än tidigare”, tänkte Nyman, ”då skulle de vara dömda i december”, högt sa han:

”Jag ska låta Hjort förstå detta budskap, med en lätt antydan att det är ett önskemål från högre ort utan att uttala det, – eller hur? Åklagare brukar kunna bli lite kinkiga, om man talar om för dem vad det ska göra.”

Olsson nickade lugnt och stilla samtidigt som han tänkte. ”Nyman artar sig bra bara jag fick sätta lite fart pån.” Sedan sa han:

”Jag tror att vi förstår varandra ganska bra. Om inget radikalt inträffar så ses vi i morgon vid samma tid.” Han reste sig därefter och gick som vanligt utan ett ord.

Nyman försökte omedelbart få tag på chefsåklagare Bo Hjort, men denne satt i sammanträde och skulle inte komma tillbaka förrän klockan 11. ”Skit också” tänkte Nyman. ”Det finns ju en risk att han blir bjuden på lunch av någon annan och då missar jag väl möjligheten att få träffa honom idag. Inget att göra åt, använd tiden till att förbereda samtalet med Hjort och hoppas att lunchtricket fungerar även idag.”

Nyman tog fram sin inbundna anteckningsbok med hårda pärmar i A4 format och började sätta upp stolpar på vad de hade, som kunde binda de båda häktade vid morden. Förresten måste de snart omhäktas eller släppas. Det var viktigt att kvickt kunna binda dem vid de aktuella morden. Vid en omhäktning, var det ju nästan praxis att åklagaren hade tillräckligt för en rättegång, eller så sattes de misstänkta på fri fot.

Nyman ringde Bo Hjort kl 10.55 i hopp om att han redan hade kommit tillbaka. Det hade han inte, men han fick å andra sidan Hjorts sekreterare att ge ett löfte om, att se till att Nymans enträgna önskan om ett snabbt lunchmöte framfördes så snart han visade sig.

11.10 ringde Hjort.

”Min sekreterare framförde att du var mycket angelägen om att få ett lunchmöte till stånd.”

”Ja, det är väldigt angeläget. Jag tänkte att vi tar bilen ut till Ulriksdals Wärdshus, då har jag möjlighet att prata med dig i bilen och under lunchen. Var kan jag hämta upp dig, – det vanliga stället?”

”Ja, det blir bra, om 10 minuter?”

”Taget”, sa Nyman, lade på luren, grabbade tag i sin anteckningsbok, hängde rocken över armen och gick ner i garaget där han hade sin tjänstebil väntande.

Några minuter senare satt chefsåklagare Bo Hjort bredvid Nyman i bilen på väg mot till Ulriksdals Wärdshus och den väntande lunchen.

”Jaha”, började Hjort. ”Vadan denna plötsliga inbjudan?”

”Du kan ju knappast ha undgått att all Stockholms skit nu formligen har slukats in i den berömda fläkten.”

”Nej”, sa Hjort med ett torrt skratt, ”Det skulle sannerligen vara en överdrift att säga. Telefonen har gått varm hos mig och nu på förmiddagen har jag blivit kallad till ett möte för att redogöra för var vi står och vad vi gör för att stå emot detta angrepp på det svenska rättsmaskineriet.”

”Vad sa du då?” frågade Nyman.

”Jag berättade vad nästan alla vet, vilket sannerligen inte gjorde dem nöjda. Jag fick ett dygn på mig att redovisa en plan för hur vi, de menade säkert du och jag, skulle agera för att lösa krisen. Hade inte du ringt, så hade jag gjort det.”

”Jag kan ge mig fan på att Olsson ligger bakom detta”, tänkte han. Han har väl pratat med sina vänner och vips är Hjort som ett fromt lam.” Sedan sa han:

”OK, vi har ett jobb att göra du och jag. Medan du var på möte gjorde jag ett utkast till en plan, som jag tänkte inviga dig i. Man väntar sig resultat även från mitt håll, och det jag fått påskrivet mer än annat är: Ingen jävla Palmeutredning.” Nyman lät detta sjunka in medan de närmade sig Norrtull.

”Vad det hela handlar om är att vi måste visa handlingskraft och få till, i första hand ett åtal mot de två häktade ryssarna, och i andra hand en fällande dom. Som jag ser det så har vi ett ganska bra läge. Det nya mordet på läkaren Susanne Karlsson, stökar onekligen till det hela en aning, då man inte behöver vara speciellt skärpt för att se ett samband. Vi har inte fått något utlåtande från SKL om när hon blivit mördad, men i värsta fall har våra båda ryssar världens bästa alibi, – finkade hos Rikskriminalpolisen. OK, det rör sig sannolikt om en och samma liga och det kan ha varit någon helt annan som fixade Susanne Karlsson.” Nyman gjorde en paus så att det han sagt kunde sjunka in.

”Jag är med”, sa Hjort. ”Fortsätt.”

”Jag föreslår att du snarast väcker åtal mot de båda häktade ryssarna för morden på Sjöberg och Mastbergh. Vi har motiv, vi har mordvapen, vi vet att de haft olika skumma uppgörelser med Mastbergh, vi vet att ryssarna ljuger om sitt senaste möte med Mastbergh, strax före mordet. Vi vet att de hotat Sjöberg och vi vet att de är våldsverkare. I dagens opinionsläge, samverkar allt till vårt bästa och jag kan inte tänka mig en domstol som skulle frikänna dem. Får vi en snabb dom tystar vi våra belackare, som just nu mer eller mindre vill ha våra huvuden på ett fat. Efter detta kan vi i lugn och ro ta itu med mordet på Susanne Karlsson. Det är i korthet min plan.”

Båda männen satt tysta ända tills Nyman svängde upp på parkeringen till restaurangen.

”Kan kanske funka”, sa Hjort. ”Givetvis kommer de att överklaga till Hovrätten.”

”Alldeles säkert”, sa Nyman medan han låste bilen och drog på sig rocken. Men det blir en annan historia ”och framför allt så räddar vi skinnet på oss själva.”

”Ja, det blir en annan historia, men då har vi skyfflat undan det glödande kolet från våra knän. Gör så här, snabba på med förundersökningen, så att jag har den om två dagar, vilket betyder måndag. Skit i helger och sånt, kör hårt bara. Jag behöver något bra att hålla mig i när jag väcker åtal.”

Lunchen blev som väntat ingen överraskning, den var bra och det hade de båda räknat med. Det blev a la carte på rikskriminalens bekostnad. På väg tillbaka till Kungsholmen tog diskussionen fart igen.

Samtalet förlöpte dock inte som vanligt dvs. inte så lätt och ledigt som det brukade. De båda rättsskiparna var långt ifrån nöjda med situationen. Båda hade sina tvivel om vad de nu var på väg att göra, därför ville ingen prata om just den saken. De hade fått klara direktiv från de som satt på makten och då var det synnerligen olämpligt att föra sina tvivel på tal. Ett oförsiktigt ord, kunde lätt spoliera deras karriärer, vilket de båda var väl medvetna om och som ingen av dem ville uppleva.

”Det finns en fråga som vi inte har berört”, sa Nyman bistert. ”Jag tror att vi båda tänker på den, men ingen vill föra den på tal.”

Hjort satt tyst ett tag, men förstod att Nyman skulle vänta ut honom.

”Jo, jag vet vad du tänker, men så fort någon av oss tar upp det, så har vi visat vår svaghet och det kan lätt tolkas som ens egen personliga svaghet. Det påminner faktiskt om tiden som ung vänsterradikal. Man gillade inte allt som sades på mötena, men ju mer man misstyckte, ju mer fick man applådera, så ingen skulle få för sig att man var svag i sin övertygelse.”

”Mmm”, sa Nyman och spelade åter tillbaka bollen till Hjort.

”Faan”, tänkte Hjort. ”Han ger sig inte förrän det kommer från mig.”

”Jag antar att du menar att det som visas på dvd-filmerna, har det uppenbara gemensamt, att morden kan framstå som ett straff från några självutnämnda moralens väktare. Det var väl det du tänkte på antar jag. Enligt det resonemanget känns det ju ganska avlägset, att misstänka en grovt brottsbelastad Östeuropeisk liga som moralens väktare i Sverige.”

”Mmm”, sa Nyman igen. ”Inte nog med det. Vi har i dag fått ännu en dvd, som likt ett under, inte har nått pressen ännu, men det är väl bara en tidsfråga, antar jag.”

”Du menar att den innehåller Susanne Karlssons bekännelser, vad nu en läkare kan tänkas bekänna?”

”Om jag säger att hon har en liten udda fritidssysselsättning, så gissar du säkert på att hon var prostituerad i kinkybranschen. Ack nej värre än så. Hon var förtroendeläkare på sidan om.”

”Helvete”, sa Hjort. ”Hon bekänner förstås en massa oegentligheter. Vad gör vi nu?”

”Ja, hon bekänner en hel del och pekar samtidigt ut en massa kända och mindre kända personer som uppdragsgivare. Vad vi gör nu vet jag inte. Jag är dock inte dummare än att jag kan räkna ut att försvaret i en kommande rättegång kommer att utnyttja det fullt ut.”

”Pressen vet inte om det, säger du? – I alla fall vad det gäller Karlsson?”

”Det är så jag uppfattar det hela. De vet om filmerna på Sjöberg och Mastbergh, med den på Karlsson tror vi inte de har. Vi hittade filmen på brottsplatsen. Har vi tur så kommer inte detta ut.”

”Det är för jävligt helt enkelt, att vi som försöker få fast grova brottslingar, ska behöva gå omkring och hoppas att viss information inte ska nå pressen, för då kommer vi inte att få någon dom. Vad fan är det vi pysslar med egentligen”, sa Hjort, samtidigt som Nyman stannade bilen utanför tingsrätten.

”Vi sitter lika illa till både du och jag, så här vill det till att vi stöttar varandra och håller varann om ryggen”, sa Hjort halvviskande in i bilen innan han stängde dörren och gick in i Tingshuset.

”Jag undrar jag hur det här kommer att avlöpa”, Tänke Nyman halvt uppgivet. ”Vi har kravet på oss från högsta ledningen att få någon dömd för brotten. Är det verkligen det vi ska jobba för, eller ska vi satsa på att få fast de riktiga mördarna? Jag tror inte att Hjort vill bli ihågkommen för eftervärlden som en ny van der Kvast¹³⁾, som fick till åtta felaktiga morddomar mot Thomas Quick, medan han lät åtta mördare löpa. Nåja, Quick är inte friad för alla morden, men det är jag 100% säker på att han kommer att bli. Vill jag medverka till detta, till att någon döms bara för att visa resultat? Vad händer om jag hävdar min åsikt och vill fortsätta att jaga de riktiga mördarna? Jag blir antagligen omplacerad, för sparken får man inte från polisen. Fan också, jag tror att vi kan hitta de riktiga mördarna, men vi måste ju för fasen leta på rätt ställe.”

När Nyman kom upp på sitt kontor tog han fram sin anteckningsbok med hårda pärmar och skrev in.

Vi ska fånga rätt mördare och döma dem som lagen föreskriver.

Sedan tog han upp sin rödpenna och strök under ordet rätt, med tredubbla röda sträck.

Läs den spännande fortsättningen i nästa bok ”Bödlarna” i serien om Folkbödlarna.

Se information på www.markurell.com