NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Christina Lejman är en person som kämpar för en bättre värld. Man märker det nästan på henne, då hon lyser upp varje rum hon går in i. Personer som Christina behövs i dagar som dessa. För många flyktingar är hon det första ansiktet och det första intrycket av det Europa dem flyr till. Ett Europa som står för en öppenhet och säkerhet som inte längre finns i deras hemländer.
Text: Anton Brandberg | Foton: MOAS, Moas.eu | Anton har även sin egen sida www.usaportalen.se som skriver om amerikanska nyheter
Christina jobbar för Migrant Offshore Aid Station, även kallad MOAS, en organisation som åker runt med båtar för att plocka upp och hjälpa dem som desperat satsar allt på en resa genom medelhavet. Hon berättar om banbrytande räddningsuppdrag, avgörande donationer och hur ett foto förändrade världen.
Det var inte förrän de senaste månaderna som världen på riktigt fick upp ögonen för den livsfarliga flyktvägen som tusentals familjer tar över medelhavet. Långt innan nyhetsexplosionen där vi verkligen fick ta del av allt från de drabbade länderna så hade familjerna sett sina hemländer förvandlas till krigszoner.
Men det finns vägar ur det helvete som många lever i. En kostsam och riskfylld väg som inte många hade tagit frivilligt, kanske inte ens velat erbjuda sin värsta fiende. Men när människan stirrar döden i vitögat så tar en stark livsinstinkt över. Den instinkten gör att du satsar allt på en dyr resa med gummibåt över medelhavet. När du ställs inför ett vägskäl på det sättet så måste det vara en otrolig lättnad att få en hjälpande hand på vägen. Detta är vad MOAS erbjuder.
Historien om organisationen börjar hösten 2013 när Regina Catrambone såg en jacka flyta runt på vattnets vågor utanför Italiens kust. Hon var på ett kryssningsfartyg när hon såg jackan och undrade om någon hade tappat den eller ännu värre ramlat i. Kaptenen som stod nära till hands berättade att det inte är något att oroa sig för då jackan antagligen tillhört en flykting som hade drunknat i ett försök att ta nå en säkrare plats.
För Regina var det som en uppenbarelse att se detta med egna ögon och själv uppleva den katastrof som hon hört så mycket om. Med detsamma insåg Regina att hon måste hjälpa till. Till skillnad från många människor hade hon också resurserna för att göra någonting stort.
Tillsammans med hennes man Christopher så skapade dem och investerade i vad som skulle komma att bli den första självförsörjande organisationen av sitt slag – Migrant Offshore Aid Station. Snabbt inhandlades en båt som fick ett team för att åka ut på vattnet och rädda flyktingar i medelhavet. Succén var omedelbar – man lyckades rädda 3000 liv under de första 60 dagarna till havs. Det dröjde inte länge innan MOAS uppmärksammades av media världen över.
Knappa två år senare så har man vart ute och lyckats rädda snart 12 000 män, kvinnor och barn på vattnet. Den största båten ”Phoenix” är över 40 meter lång och den håller vanligtvis till i Vallettas hamn på Malta. Den lilla önationens sydliga position i medelhavet gör att många räddningsaktioner startas från huvudstaden Valletta.
”I början hade vi ingen vidare koll på hur vi skulle strukturera våra aktioner. Men när den nuvarande chefen kom in så såg han över våra rutiner och organiserade uppdragen. Det gjorde att allt gick från en stor vilja och idé till faktiskt handling”.
Detta har Christina Lejman, MOAS donationsansvarige, tidigare berättat om. Chefen hon pratar om är ingen mindre än Maltas tidigare försvarsminister, Martin Xuereb. Med examina inom försvarsstudier, samhällsrätt och internationella relationer så har Xuereb hjälpt organisationen att utvecklas till sin fulla potential.
”MOAS är inte speciellt stora, men kompetensen bland våra medarbetare är mycket hög”, säger Lejman.
Förutom de tjugo personer som jobbar i räddningsteamet har man ett litet kontor på Malta där några personer jobbar med administrativt arbete som behövs göras bakom kulisserna.
”Att vara en mindre organisation har självklart sina fördelar. Vi jobbar kvickare och mer effektivt, kan ta snabba beslut osv. Allting styrs centralt här från Malta.”
Det händer att de är med på olika stora event för att sprida MOAS ytterligare. Christina berättar att det är viktigt att vara på plats, visa upp sig och ge folk chansen att prata med dem.
Räddningsaktionerna går till som så att när en flyktingbåt upptäcks så avvaktar MOAS tills de får klartecken från Rescue Coordination Centre innan de beger sig ut på sitt uppdrag. Flera faktorer spelar in för att man ska få åka iväg:
”Vi kan inte ta emot samtal från vem som helst, inte heller kan vi agera utan att RCC eller en annat statlig verksamhet godkänner det”, förklarar Lejman.
Om de får tillåtelse att åka så får de oftast instruktioner att plocka upp flyktingar i vattnet eller från osäkra båtar, samtidigt som de hjälper till med mat och eventuell sjukvård. Vart landstigningen sker bestäms av Maritime Rescue Coordination Procedure, men det sker vanligtvis i Italien:
”När vi når vår destination och flyktingarna går i land så förser vi myndigheterna med relevant statistik och information. Ländernas Socialdepartement står alltid redo och möter oss när vi når hamnen.”
Tack vare Martin Xuereb så är organisationens ståndpunkt rak och tydlig – ingen förtjänar att dö till havs. MOAS saknar politisk tillhörighet och försöker hålla politik utanför området, tanken har alltid varit att alla liv är värda att rädda, oavsett religion eller etnicitet. Det enda man vill förmedla är att medmänsklighet och en moralisk värdegrund står bakom det MOAS tror på:
”Det finns ingen politisk ideologi som styr oss – allt handlar helt enkelt om liv eller död. Det är så pass svart på vitt”.
När flyktingarna man räddat säkert kan gå i land så upphör också MOAS ansvar över dem då myndigheterna man jobbar med istället tar över:
Vi har varken resurserna eller rättigheterna att involvera oss i efterarbetet med flyktingarna. Vi åker ut för att göra det vi kan – rädda dem som behövs räddas”.
Christina Lejman betonar flera gånger under vårt möte hur stor och betydande roll media spelar när det kommer till att rädda liv. Hon beskriver samarbetet mellan MOAS och pressen som ”överväldigande positiv”. Vidare berättar hon hur flera journalister har vart på plats och åkt med dem ut på räddningsuppdragen. Även om MOAS jobb ibland kommer i skymundan när det kommer till den stora debatten, så är det ändå väldigt bra all publicitet som tillkommer:
”Att folk dör i medelhavet är ingen stor nyhet. Men det är hur media beskriver händelser och verkliga handlingar som sätter avtryck hos människor. Det har verkligen förändrat saker och ting, jag tror folk kan relatera mycket bättre till problemen nu. Sociala medier har verkligen vuxit ut till ett fenomen för att sprida budskap och bilder, det har hjälpt oss på vägen”, berättar hon.
Ingen kunde väl ha förutsett vilken otrolig effekt som bilden på treårige Aylan skulle fått. Det lilla barnet spolades upp med ansiktet ned i sanden vid Turkiets kust och bilden på honom spreds som en löpeld i sociala medier världen över. Politiker och kändisar gav sig in i diskussionen med tydligare åsikter – för dem, precis som för många andra, var det ett wake-up call. Pojkens bror och mamma drunknade även dem i sitt desperata försök att ta sig till den grekiska ön Kos. Historien sticker ut för att bilden gör att folk kan greppa hela konceptet, det förskräckliga i att familjer splittras och dör ut på vägen mot säkerhet, någonting som händer dagligen för många flyktingar.
Beroende av donationer
Trots att mediestormen har ökat intresset och supporten som MOAS fått så är hela projektets framtid stort beroende av välgörenhet och donationer. Lejman berättar att den ovisshet som kommer med att vara en icke-statlig organisation kan vara väldigt frustrerande:
”Pengar är utan tvekan vår allra största utmaning. Att hålla vår budget och samtidigt utöka den är direkt avgörande för att kunna expandera MOAS och på så sätt hjälpa fler människor. Efter bilden på Aylan kom det in donationer på ett vis vi inte sett tidigare, folk ville att vi skulle hjälpa till även på andra platser”.
Förhoppningsvis blir det verklighet redan i februari nästa år. MOAS har hittills väntat med att utöka då man inte vill riskera någonting innan man kan sätta ihop ett bra team med en tydlig idé för att hjälpa Grekland på bästa möjliga sätt; ”Vi behöver vara 100 % säkra på att den höga standarden som vi använder oss av idag också kan tillämpas i de nya länderna innan vi kan börja utföra räddningsaktioner även där”.
MOAS har varit en uppskattad organisation på Malta, men det är inte någonting de räknar med att bli på andra platser. I länder som exempelvis Turkiet och Grekland som de skulle vilja jobba i längre fram så har man ett redan högt antal mottagna flyktingar och är inte lika öppna för ännu fler. Eftersom att lagarna politiskt sett är annorlunda så behöver man också ta ställning till hur man ska jobba i varje enskilt land. Christina hävdar att:
”…även om vi inte alltid håller med om reglerna så är det väldigt nödvändigt att alltid följa dem till punkt och pricka för att få fortsätta med våra räddningsaktioner.”
Det är också detta som gör att MOAS håller sig till att vara neutrala när det kommer till politik.
Ingen vet de exakta siffrorna på hur många som har dött i medelhavet, men man räknar med att för ungefär 75 % av alla flyktingar så slutar resan redan här. På grund av omständigheterna i deras hemländer så har flyktingar från Syrien, Eritrea och Afghanistan möjlighet att få asyl. Över 60 % av alla som kommer till Europa för asyl kommer från dessa länder. Om vi ska prata mer siffror kan man också se att fram till augusti så hade Europa tagit emot 200,000 flyktingar. Detta står för så lite som 0.027 % av Europas befolkning.
Förutom att rädda liv så spelar MOAS en viktig, banbrytande roll för andra organisationer som börjat göra samma sak:
”Vi har visat att det på ett lagligt och effektivt sätt är möjligt att hjälpa till, att vara på plats och verkligen göra skillnad. Vi har redan jobbat i över två år samtidigt som vi bara fortsätter att utvecklas och bidra för att vissa människor ska få en andra chans. Människor som förtjänar en andra chans.”
För personer som inte kan vara med och bidra på plats, uppmanas man att donera pengar via MOAS hemsida och visa support genom sociala medier. Varje dag ges organisationen nya möjligheter och fördelar genom sättet folk sluter upp bakom dem på. Till sist frågar vi Christina Lejman vad hon främst kommer ta med sig från sitt arbete med MOAS. Hennes svar är optimistiskt:
”Varje dag lär du dig någonting nytt. Från varje nytt uppdrag du är ute på, av varje person som räddas, så växer man. Men någonting som verkligen har öppnat mina ögon är hur viktig varje individs insats kan vara. Det är tack vare dessa passionerade individer som vi kan vara med och påverka världen på riktigt. Och det ska inte underskattas.”
Text: Anton Brandberg | Anton har även sin egen sida www.usaportalen.se som skriver om amerikanska nyheter
