”Den 11 mars 2011 förändrades min familjs liv för alltid. Min fru Maiko och jag hade ett lyckligt liv med två små barn: Nina, fyra år och Neo, ett. Den här dagen för fem år sedan slogs Fukushima Daiichi-verkets kylsystem ut efter en massiv tsunami. Konsekvenserna var katastrofala”. Det skriver Toru Bové, född och uppvuxen i Japan i sin artikel översatt av Peter Fällmar Andersson på Helsingsborgs Dagblad.
Text: Toru Bové. Översättning: Peter Fällmar Andersson. Artikeln har tidigare publicerats i Helsingborgs Dagblad. Bild: Osakas flygplats en vecka efter Fukushima. Toru Bové skickar sin familj till Skandinavien, bort från Japan. Foto: Toru Bové
Den 11 mars 2011 förändrades min familjs liv för alltid. Min fru Maiko och jag hade ett lyckligt liv med två små barn: Nina, fyra år och Neo, ett. Den här dagen för fem år sedan slogs Fukushima Daiichi-verkets kylsystem ut efter en massiv tsunami.
Konsekvenserna var katastrofala. Tre reaktorer exploderade och genomgick en härdsmälta. Hälften av Honshu täcktes av radioaktivitet. Det värsta var att vår regering inte sa sanningen. Vi bestämde oss för att lämna vårt land för ett land vi aldrig tidigare hade varit i, Sverige.
Vi hade precis cyklat och hämtat Nina på förskolan när vi kände jordbävningen. Den var kraftig och varade länge. Vi hade tur som var tillsammans. Vårt hus vette mot en kanal som mynnade ut i en vik. Vi såg hur vattnet flöt på ett märkligt sätt och antog att det var ett tidigt tecken på en tsunami.
Tillsammans med våra grannar flydde vi till en högre plats. Jag såg hur flodvattnet försvann mycket snabbt och hur båtar sköljdes bort. Panikslagna fiskar hoppade ovanför vattenytan. Jag har aldrig sett något liknande.
När vi kom hem insåg vi att Fukushimas kärnkraftverk var utsatt. Vi bodde 250 kilometer från verket, en kort sträcka om vinden skulle blåsa åt vårt håll. Klockan började ticka.
Jag var vid den här tiden involverad i Greenpeaces kampanj mot Japans ökända valfiske. Jag var en av två aktivister som hade gripits för mitt arbete. Under vår treåriga kamp i rätten jobbade jag med några av de bästa advokaterna för mänskliga rättigheter i Japan.
Kort efter jordbävningen skickade en av dem ett mejl till mig: “Tsunamin spolade bort Fukushimas kylsystem. Det ser ut att gå mot en härdsmälta. Lita inte på vad regeringen säger. Stanna inomhus och samla så mycket information som möjligt”.
Tsunamin tog 15 000 liv. Trots det fokuserade medierna framförallt på kärnkraftsverket. Och regeringen fortsatte säga att det inte fanns ”någon omedelbar hälsoeffekt”. Nu fem år senare vet vi. Före Fukushima var sköldkörtelcancer mycket ovanligt. Man hittade ett eller två fall på en miljon japaner. De senaste siffrorna visar att 168 barn i Fukushima har fått diagnosen.
Det är en på 2215 invånare under 18 år i Fukushima. Men regeringen erkänner fortfarande inte kopplingen till kärnkraftshaveriet. Många barn har fått sin sköldkörtel bortopererad och får nu leva på hormontabletter. Utan dessa skulle de dö. Det tog två månader innan bolaget TEPCO, som äger och driver verken, erkände att härdsmältorna hade ägt rum.
Från Sverige fick vi ett mejl från en av min fru Maikos (hon är danskjapanska) farbröder: ”Vi är oroliga för er. Ni kan fly hit, vi kan hjälpa er”. Då bestämde vi oss. Två timmar senare lämnade vi vårt hem, där vi hade sett våra barn växa upp.
Vi bestämde att Maiko och barnen skulle lämna Japan så fort som möjligt. Hon ville inte lämna mig, så jag tvingades övertala henne: ”Om vi är tillsammans kan vi bara rädda oss själva. Om du kan ta barnen till ett säkert ställe, så kan jag hjälpa andra familjer här”. När jag hade sagt adjö till min familj på Osakas flygplats tänkte jag att jag kanske aldrig skulle få se dem igen. Jag satte mig ner och grät.
Hiroshima, Nagasaki, Harrisburg, Tjernobyl… Jag trodde att vi människor hade lärt oss något av vår historia. Nu vet jag att vi var offer för en massiv propaganda. Och jag vet också att det krävs kunskap och erfarenhet för att förstå riskerna. Du kan inte se, lukta eller känna radioaktivitet.
När du väl börjar känna något i din kropp kan det vara för sent. I en episod i filmen ”Akira Kurosawas drömmar” från 1990 lät Kurosawa färga de radioaktiva molnen från ett exploderande kärnkraftverk bakom berget Fuji röda. Så att folk skulle se.
Före kärnkraftsolyckan i Fukushima fanns det 54 reaktorer i Japan. Det är tio procent av världens reaktorer, i ett land som vilar på fyra tektoniska plattor och har 110 aktiva vulkaner. Jag visste inte förut att mitt eget land äger 47 000 kg plutonium. Det skulle räcka till 5000 kärnvapenbestyckade bomber.
Många japanska politiker på högerkanten säger nu öppet att Japan borde skaffa kärnvapen. Efter 20 år i ett ekonomiskt mörker hoppas Japan kunna bli en stor vapentillverkare. 2015 startades ATLA, en myndighet som nu har 1800 anställda. Dess mål är att utveckla, köpa in och exportera vapen. Många japaner börjar inse att de lever i förkrigstider.
Från härdsmältorna till den dag jag lämnade Japan var maten en daglig utmaning. Vi drack buteljerat vatten och åt importerad mat – eller inhemsk mat producerad före Fukushima. Fisk som fångats nära Fukushima såldes under förespeglingen att den fiskats på annan plats.
Att vi inte kunde lita på maten var utöver all annan oro huvudskälet till att vi lämnade vårt land. Den japanska regeringen höjde snart nivåerna för vad som ansågs vara hälsosamt. Man uppmanade folket att hålla tyst och äta. I dag kan du äta radioaktivt avfall utan att veta om det.
När jag har föreläst i Europa har min öppningsmening ofta varit: ”Vet ni att Fukushima är mycket värre än Tjernobyl?” Vi hade tre reaktorer som fick härdsmälta. En av dem innehöll MOX-bränsle, en blandning av plutonium och uran. Det var den första olyckan någonsin i en MOX-reaktor.
Än idag vet ingen var de smälta bränslestavarna finns. När premiärminister Shinzo Abe 2013 sålde in Japan som olympisk värdnation ljög han för världen och sa att Fukushima är under kontroll.
I själva verket är situationen helt utom kontroll. Men till sommar-OS i Tokyo 2020 gör Japan sitt bästa för att gömma sanningen. Shinzo Abe återstartar – utan att bry sig om folkliga protester – nu den ena reaktorn efter den andra. Men en olycka kan hända i Japan igen. Och det kan hända i Europa. Sveriges reaktorer är alla gamla nog för att få stora problem idag eller imorgon.
Hur många svenskar är redo att fatta samma tuffa beslut som vi om det händer här? En kärnkraftsolycka krossar ditt liv på en dag.
Världen var upptagen med våldet i Libyen och Syrien i mars 2011. Man hörde talas om Fukushima i några få dagar och glömde sedan. Jag hoppades att Fukushima skulle bli en ”sista varning” för mänskligheten. Tyskland och några andra länder tog den till sig. Krävs det nu fler olyckor, kanske i Europa, för att alla ska vakna?
Det positiva är att många kärnkraftsbolag idag är i djup ekonomisk kris. Det ena landet efter det andra ställer om till förnyelsebar energi. Kärnkraftsbolagen är zombies. De är döda, men vandrar fortfarande omkring. Och därmed kan de fortfarande döda dig.
En dag 2014 körde vi till Kullaberg. På vägen passerade vi en liten stad som vi genast tyckte om; den hette Höganäs. Snart köpte vi en lägenhet där.
Fem år har gått. Mycket har hänt. Gradvis blir min familj svensk. Det finns bara en sak jag inte älskar med Sverige: kärnkraften.
Översättning från engelska: Peter Fällmar Andersson
Läs mer av Toru Bové i NewsVoice