Rockefeller och Klimathotet – Del 5: One World

Under 80-talet handlade Rockefellerfamiljens ansträngningar om att på allvar få in hotet om klimatförändringar på den internationella politiska arenan. De hade redan lagt grunden genom sitt institutionsbyggande och finansiella stöd till forskarsamfundet.

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen

Artikelserien:
Del 1: Rockefeller och spelet om klimatet
Del 2: Rockefeller och Sverige – Det militära projektet
Del 3: Kontrollera människan, naturen och den globala politiken
Del 4: Romklubben och miljörörelsen
Del 5: One World

“When the Fund began making grants to address climate change issues in 1985 it was difficult to persuade citizens and policy makers of the significance of this threat to life on the planet. Today, the knowledge base as well as perceptions of the problems that could result from global warming are dramatically different from what they were just five years ago.”¹

Från 1985 började Rockefeller Brothers Fund (RBF) öppet finansiera organisationer och forskare som ville göra klimatet till en politisk angelägenhet. I bakgrunden hade detta skett betydligt längre. Deras mål fram till 1992 var att: a) Skapa konsensus om klimatförändringarnas orsaker samt b) flytta diskussionerna från forskarsamfundet in på den politiska arenan.^[i]

Ambitionerna implementerades inom ramarna för RBFs nya One World-program, som hade utvecklats av den nya generationens ledare, David Rockefeller Jr. One World befäste den miljöorienterade profilen som hade utvecklats under tidigare år. Där fastslogs att nationerna hade blivit mer ekonomiskt och ekologiskt beroende av varandra och att problemen med resursförbrukning, miljöförstöring och internationell säkerhet bara kunde lösas genom samarbete på regional eller global nivå.^[ii] Detta var samma mål som uttrycktes av David Rockefellers Trilaterala Kommissionen. Världen behövde enas för att möta hoten från de olika fronterna.

Redan hade den brittiska diplomaten och neomalthusianen Crispin Tickell väckt klimatfrågan i både den Europeiska gemenskapen och på G7-mötet 1979.^[1] Tickell (kusin till UNESCOs chefJulian Huxley) väckte även frågan politiskt under G7 mötet 1984 som rådgivare till Margret Thatcher.^[iii] Tickell var precis som familjen Rockefeller djupt förankrad i överbefolkningsproblematiken och blev senare engagerad i brittiska Population Matters.^[2]

Klimatkonferenserna i Geneve och Villach

Under ”World Climate Conference” som anordnades i Geneve 1979 hade det uttryckts ett behov av globalt samarbete för att kunna förutse och förhindra potentiella människoframkallade klimatförändringar. Det vetenskapliga underlaget inför konferensen baserades till stora delar på Carrol Louis Wilsons klimatrapport ”Study of Mankind’s Impact on Climate” från 1971 medan konferensen förbereddes av William W. Kellogg från Aspen Institute och National Center for Atmospheric Research.

Året efter påbörjades en serie konferenser i den lilla staden Villach i Österrike. Dessa möten skapade grundförutsättningarna till bildandet av IPCC. Målet var, enligt UNEPs chef Mostafa Tolba, att ge nationerna vägledning i klimatfrågan. Bert Bolin agerade ordförande med sponsorskap från UNEP, ICSU och WMO. Eftersom den vetenskapliga osäkerheten under det första mötet ännu var för stor så bestämdes att en grundlig analys av orsaker och konsekvenser skulle förberedas av Bert Bolin på det Internationella Meteorologiska Institutet (IMI) i Stockholm.

Resultatet presenterades i Villach 1985 under ett möte som arrangerades av IMI och det Stockholmsbaserade Beijerinstitutet. Institutet, som leddes av den brittiska professorn Gordon Goodman (1926-2008), kom under de följande åren att spela en viktig roll med att göra klimatfrågan politisk. RBF utgjorde den huvudsakliga finansiären till Beijerinstitutets arbete inom detta område. Goodman blev 1989 chef för Stockholm Environmental Institute och var även kopplad till Rockefellerfinansierade bioteknikinstitutet ISAAA samt Rockefellers ledarskapsorganisation LEAD International.

UNEPs chef Mostafa Tolba (som hade fått sin klimatutbildning på Aspen Institute tillsammans med Maurice Strong) rekommenderade i sitt inledningsanförande etablerandet av en internationell koordinerande kommitté om växthusgaser samt att det skulle diskuteras vilka vägval världens ledare stod inför. Kort efter Villachmötet sattes rådgivargruppen The Advisory Group of Greenhouse Gases (AGGG) ihop av UNEP, ICSU och WMO. AGGGs aktiviteter betalades av Beijerinstitutet som hade samlat in resurser från Rockefeller Brothers Fund,Rockefeller Foundation och German Marshall Fund. Både Bolin och Goodman ingick i AGGG.

Växthuseffekten och kärnkraften

Efter konferensen i Villach 1985 började Europeiska Kommissionen på större allvar ta upp frågan om klimatet. Det fanns i denna kontext strävanden att stärka kärnkraftens position och att saluföra den som en koldioxidfri energikälla. I detta spelade Tyskland en avgörande roll som initierare. I Tyskland hade en rapport från ansedda Deutsche Physikalische Gesellschaft kallad “Warnung vor einer drohenden Klimakatastrophe” utgivits den 22 januari 1986. Den globala uppvärmningen hade under längre period använts som argument hos kärnkraftsindustrin.^[iv]Kärnkraftens roll som en miljövänlig energikälla hade fått törnar efter Harrisburgincidenten i USA 1979.

Några månader efter att rapporten släpptes den 26 april 1986 inträffade även Tjernobylolyckan. Istället för att kärnkraften på allvar ifrågasattes sattes det nu i relation till ett miljöhot som utmålades som ännu allvarligare. Kärnkraften bedömdes av förespråkarna som ett måste för att stävja det nya hotet om smältande polarisar och översvämningar. Samma logik gällde i den svenska debatten.^[v]

I en artikelserie i Der Spiegel ett par månader efter Tjernobyl illustrerades detta med en bild på Kölnerdomen dränkt i vattenmassor.^[vi] Världen hotades av en klimatkatastrof. Detta gav ekon och resulterade bland annat i att den tyska förbundskanslern Helmut Kohl året efter deklarerade att klimatet var bland de mest akuta miljöproblemen i världen.^[vii] Tjernobyl utgjorde dock en utlösande händelse som gav miljöfrågorna större allmän exponering och skapade opinion om politiska åtgärder för att hantera gränsöverskridande risker av detta slag. Detta illustrerades också av sociologen Ulrich Becks bok Risikogesellschaft som släpptes samma år.^[viii]

I denna kontext initerades frågan om växthuseffekten i Europaparlamentet. Den 12 september 1986 antogs en resolution som kommit till på förslag av den tyska parlamentariken och kärnkraftsförespråkaren Rolf Linkohr (SDP), som då satt med i parlamentets Energi, Research och Teknologikommitté, om att vidta åtgärder för att stävja de ökade koncentrationerna av CO2 i atmosfären. EU-kommissionen samlade därefter 3-5 November 1986, på initiativ av kommissionens tyska energikommissionär, Dr. K.H. Narjes (1924-2015), 60 ledande klimatforskare från Europa och USA för att utvärdera konsekvenserna av utsläpp av koldioxid och andra gaser. Narjes hade varit medlem av Trilaterala Kommissionens exekutiva kommitté.

Klimatkonferenserna i Bellagio

Under Villachmötet 1985 ansåg Graham Goodman att forskarna var tvungna att ha en mer politiskt aktiv roll för att väcka internationell respons i klimatfrågan. Dessa synpunkter delades av astrofysikern Michael Oppenheimer från Environmental Defence Fund (och medlem av Council on Foreign Relations) och George Woodwell från World Resources Institute ochWoods Hole Research Center som nu kom att ansluta sig för att spela viktiga roller. Woodwell och Oppenheimer kontaktade Goodman med ett förslag om att genomföra två workshops om regionala konsekvenser av klimatförändringar och där till kopplade policyrekommendationer.

Finansiering hade redan ordnats från Rockefeller Brothers Fund, Rockefeller Foundation,German Marshall Fund och W. Alton Jones Foundation. Förslaget togs emot väl och dessa två workshops kom att arrangeras året efter i Villach samt i Rockefeller Foundations konferensanläggning Bellagio i Italien. Woodwell och Oppenheimer hade i juni 1986, tillsammans med NASA-forskaren James Hansen, varnat för klimatförändringarna under enhearing i den amerikanska senaten initierad av den republikanska senatorn John H. Chafee (1922-1999). Den senare sågs som lärjunge till Nelson Rockefeller, hade haft ett tätt samröre med honom och var även medlem av Council on Foreign Relations.

Med i Bellagio fanns nu även representanter från Europeiska kommissionen, det svenska regeringskansliet, tyska parlamentet, Storbritanniens Samväldessekretariat samt NGO:s och tankesmedjor som Environmental Defence Fund (EDF) och World Resources Institute (WRI).^[3] Agendan och initiativet var tydligt sammanvävd med Rockefellers intressen och var tillkomna i samspel med dem.

I slutdokumentet^[ix] som skrevs av Jill Jäger från Beijerinstitutet (med hjälp från Goodman, Oppenheimer och Woodwell) gavs rekommendationer till regeringarna, att omedelbart ompröva sina långsiktiga energistrategier för att möta utsläppskraven. Utöver detta så efterlystes en institutionell förändring av världens styrelseskick för att hantera klimatproblemet.  Detta efterlystes av de mäktiga sponsorerna.

Workshopen beskrevs av flera deltagare som ett sätt att transformera vetenskapliga fakta till politiska sanningar.  Bellagioslutsatserna kom sedan att tjäna som bas inför det följande årets klimatkonferens i Toronto och kom att refereras till i Brundtlandrapporten, Our Common Future, som utkom i juni 1987.

Gordon Goodman som ingick i rådgivargruppen skrev de delar i Brundtlandrapporten som handlade om klimatförändringar.^[x] RBF finansierade Brundtlandkommissionens analys av den globala uppvärmningens orsaker och troliga inverkan samt policyåtgärder.^[xi] I Bellagio deltog också Brundtlandrapportens huvudförfattare Jim MacNeill från tankesmedjan Institute for Research on Public Policy i Kanada. Han medverkade senare som författare till Trilaterala Kommissionens bok Beyond Interdependence.

Brundtlandrapporten

“World Commission on Environment and Development” leddes av trilateralen och f.d. norske statsministern Gro Harlem Brundtland och här ingick även Maurice Strong, Giovanni Agnellis syster Susanna Agnelli samt den amerikanska representanten William D. Ruckelshaus(Trilateral Commission, Council on Foreign Relations, World Resources Institute,Monsanto). Västtysklands förre förbundskansler Willy Brandt hade 1977 fått uppdraget av Världsbankschefen och trilateralen Robert McNamara.

Brundtlandrapporten, som påbörjades efter ett beslut i FN 1983 med UNEP som initiativtagare, var en fortsättning på det arbete som hade inletts i Stockholm. Arbetet var den sista i en serie på tre rapporter och hade föregåtts av Brandtkommissionens Programme for Survival and Common Crisis 1980 och Palmekommissionens rapport Common Security 1983. I rapporten gavs riktlinjer om hur den framtida politiken behövde förändras för att uppnå de visioner om en “hållbar utveckling” som hade börjat utarbetas efter Stockholmskonferensen.^[xii]

“En hållbar utveckling kan definieras som en utveckling som tillfredställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredställa sina behov.” (Världskommissionen för miljö och utveckling 1988:7)

Det var ingen tvekan om vem som höll i trådarna för den gemensamma framtiden. Inom ett par decennier skulle den hållbara utvecklingen göras till en doktrin för mänskligheten med klimatet som sammanhållande religion. Allt för att förverkliga drömmen om One World.

Klimatkonferensen i Toronto 1988

”De klimatiska katastrofer som hotar jorden kan endast jämföras med ett världsomfattande kärnvapenkrig.” (Folkpartiets ledare Bengt Westerberg citerar Torontokonferensens slutsatser)

Vid 1988 års ”Conference of the Atmosphere” i Toronto hade klimatet utvecklats till en miljondollarföreteelse. Konferensen leddes av kanadensaren Howard Ferguson (deltog även i Bellagio och Villach) och samlade en rad med toppolitiker och statsöverhuvuden. Som hjälp hade Ferguson Gro Harlem Brundtland och i styrkommittén fanns bland annat Jill Jäger frånIIASA/Beijer, Graham Goodman från Beijer och Michael Oppenheimer från EDF. Vid konferensen föreslogs att utsläppen av koldioxid behövde minska med 20 % fram till 2005 jämfört med 1988.

Med på konferensen fanns också den amerikanske senatorn Timothy Wirth (medlem avTrilaterala Kommissionen, CFR och United Nations Foundation)som en vecka innan hade anordnat en uppmärksammad hearing i senaten med NASA-forskaren och kärnkraftsförespråkaren James Hansen. Under denna deklarerade Hansen att han var 99 % säker på att de höga sommartemperaturerna som hade uppmätts i USA 1988 berodde på växthuseffekten.^[xiii] Vädrets makter blev därmed, precis som under Kissingers framträdande i FN:s generalförsamling 14 år tidigare, en viktig retorisk stöttepelare. Få av klimatforskarna höll med Hansen om att det gick att dra några slutsatser av det slaget.^[xiv] Det hela gav dock ekon och klimatet fick med detta sitt politiska genombrott.^[xv]

Några månader senare höll den brittiska konservativa premiärministern Margret Thatcher ett tal inför Royal Society där hon varnade för växthuseffekten.^[xvi] Talet hade skrivits av hennes vetenskapliga rådgivare Crispin Tickell. I Sverige gav detta ekon i riksdagens debatt 19 oktober 1988 där moderatledaren Carl Bildt omfamnade klimathotets allvar:

”Vi måste klara de nya miljöhoten ovanpå de gamla. Jag tycker att svensk miljödebatt i långa stycken verkar leva kvar i 1970-talets kärnkraftsdebatts ibland ganska förlegade föreställningar. Det riskerar att föra politiken fel. Nu är det globalt ofta andra och långt allvarligare problem som tränger sig på. Runt om i världen diskuterar man nu hotet om klimatförändringar, som följer bl. a. av användningen av fossila bränslen. Det talar man om – såväl Gro Harlem Brundtland från sin politiska utgångspunkt som Margaret Thatcher från en helt annan politisk utgångspunkt – som det sannolikt största globala miljöhotet under resten av detta sekel.” ”I våras drev vi på den borgerliga sidan – mot socialdemokraternas röster! – faktiskt igenom ett beslut om att koldioxidutsläppen inte skall få öka.” (Carl Bildt)

IPCC bildas

Samma år antog FN:s generalförsamling en resolution där klimatförändringarna betecknades som en gemensam angelägenhet för mänskligheten. De samlade ansträngningarna ledde fram till att Intergovernmental Panel of Climate Change (IPCC) skapades av WMO och UNEP 1988. Stöd till detta hämtades av Mostafa Tolba från den republikanska amerikanska presidentadministrationen (Ronald Reagan) och dess utrikesminister George Schultz (1920-). Klimatfrågan adresserades under 80-talet till stora delar politiskt från höger.

Bert Bolin blev ordförande, på Mostafa Tolbas inrådan. Det fanns nu en organisation som kunde ge en mer auktoritativ analys och rådgivning i frågan om klimatet till regeringar och NGOs.^[xvii] IPCC skulle nu leta efter bevis som kunde styrka människans skuld. Rockefellers och Henry Kissingers långsiktiga plan hade gått i lås. Det var nu dags för nästa steg i policycykeln.

De följande åren ökade deras finansiering av forskning som stödde hypotesen om koldioxidens inverkan på klimatet och policyresponser på detta. Rockefeller Brothers Fund skrev 2010 själva om sina insatser att:

“A review of correspondence between then-RBF president Bill Dietel and program staff clearly indicates that the Rio negotiation and treaty, and the creation of the Intergovernmental Panel on Climate Change, were specific aspirations of the RBF program at the time.”

Deras investeringar i klimatfrågan (1 000 000 USD) var betydligt större än vad som satsades av de få andra stiftelser som engagerade sig i frågan under denna tid. Men jämfört med det som skulle komma handlade det ändå om småpengar.^[xviii]

Klimathotet blir en fråga för miljörörelsen

Inom miljörörelsen hade det funnits en skepticism till koldioxidteorin på grund av att den var sammankopplad med forskare och politiker som ansåg att ett utvecklande av kärnkraft var lösningen på “klimatproblematiken”, men inställningen ändrades när pengar började kanaliseras till deras kampanjer och aktioner från stora stiftelser och regeringar. Brundtlandrapporten hade gett klara riktlinjer. Nu skulle massorna “upp-lysas”.

1987 samlade Friends of the Earths “Pollution Campaigner” Adam Markham den dåvarande vetenskapliga medvetenheten om klimatförändringar i rapporten The Heat Trap. Denna släpptes under IPCC:s startår 1988 och blev starten på FoEs engagemang i klimatfrågan (FoE drog samma år i Storbritannien igång den första kampanjen som diskuterade konsekvenser av klimatförändringar).

Greenpeace påbörjade i sin tur sitt klimatlobbyarbete 1989 genom australiska diplomaten Paul Hohnen och oljegeologen Jeremy Legget. Hohnen blev senare kopplad till brittiska elittankesmedjan Chatham House (systerinstitut till Council on Foreign Relations) energi- och miljöprogram. Samma år bildade Michael Oppenheimer från Environmental Defence Fundparaplyorganisationen Climate Action Network som sedan dess samlar miljöorganisationer för att påbörja påtryckningar i klimatfrågan. Idag ingår drygt 900 organisationer.

Samtidigt bildades lobbyorganisationen Global Climate Coalition (1989-2002) av ett antal oljeproducenter, petrokemiföretag och biltillverkare. Ordförande var William O’Keefe från den konservativa tankesmedjan George C. Marshall Insitute. Dessa motsatte sig regleringar för att begränsa klimatförändringarna och utmanade forskningen bakom teorin om den globala uppvärmningen.

Rockefellers kronjuvel Exxon hade en ledarposition i organisationen där även företag somFord, BP, GM, Dupont och Royal Dutch Shell ingick. Ordförandena under tiden som koalitionen existerade, Lawrence Rawl och Lee Raymond, var båda medlemmar i Rockefellerdominerade Council on Foreign Relations. Raymond var dessutom tätt sammanlänkad med Rockefellerfamiljen genom sitt medlemsskap i Trilaterala Kommissionenoch sin styrelsepost i Rockefellers Chase Manhattan Bank. Efter Kyotoavtalet 1997 började oljebolagen lämna Global Climate Coalition för att istället börja stödja koldioxidteorin.

George C. Marshall Institute beskrevs under 90-talet som den ledande klimatskeptiska tankesmedjan i USA. Den grundades 1984 av Frederick Seitz, Robert Jastrow (1925-2008) ochWilliam Nierenberg (1919-2000). Kopplingarna till det mer klimatalarmistiska lägret var omfattande. Jastrow grundade och ledde från 1961 Goddard Institute for Space Studies(GISS). Hans position togs över av James Hansen 1981. Nierenberg efterträdde Roger Revellesom chef för Scripps Institution of Oceanography 1965. Seitz, som tog rollen som USAs främsta klimatskeptiker tillsammans med Fred Singer, hade under flera decennier haft ett nära samarbete med Rockefellerfamiljen. Seitz hade 1968 efterträtt Detlev Bronk som rektor förRockefeller University och suttit i den exekutiva styrelsen för Rockefeller Foundation mellan 1967-1977 (i styrelsen ingick under denna tid även Maurice Strong). Han var också medlem avCouncil on Foreign Relations. Trots sin skepticism belönades han år 2000 med David Rockefeller Award for Extraordinary Service to The Rockefeller University.

Både de ledande motståndarna mot och förespråkarna för koldioxidteorin tillhörde sålunda Rockefellers omfattande nätverk.

Stockholm Environmental Institute

1989 grundades Stockholm Environmental Institute (SEI) med Gordon Goodman som föreståndare. SEI skapades formellt av den svenska regeringen genom Birgitta Dahl och med den ideologiska brodern Bert Bolin som medgrundare.

I själva verket utvecklades det ur det privata Beijerinstitutet (etablerat genom Beijerstiftelsen och finansmannen Anders Wall) och stora delar av Beijerinstitutets personal följde med.

Institutets uttalade syfte är att föra samman politik med vetenskap och på detta sätt genomföra målen för en hållbar utveckling. Syftet var därmed direkt politiskt och vetenskapen kom att utgöra påtryckningsverktyg för att kunna genomföra de politiska ambitionerna som önskades. SEI har främst finansierats av SIDA, multilaterala och bilaterala organisationer samt stiftelser. Bidragsgivare som har funnits med sedan starten är Rockefeller Foundation och Rockefeller Brothers Fund.

SEI, Gordon Goodman och det amerikanska Tellus Institute skulle det närmaste decenniet, med stöd från Rockefellers stiftelser och Steven Rockefeller (son till Nelson), arbeta med att ta fram önskvärda scenarier för det framtida idealsamhällets funktion och gestaltning. Syftet var att skapa en planetär civilisation med ett globalt medvetande. One World!

“The Age of Nations is past. The task before us now, if we would not perish, is to build the Earth.” (Pierre Teilhard de Chardin)

Artikelserien:
Del 1: Rockefeller och spelet om klimatet
Del 2: Rockefeller och Sverige – Det militära projektet
Del 3: Kontrollera människan, naturen och den globala politiken
Del 4: Romklubben och miljörörelsen
Del 5: One World

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen.se (fortsättning följer)

Stiftelsen Pharos

Stöd byggandet av stiftelsen Pharos. Akademin och samhället av idag präglas av likformighet, åsiktskorridorer och en alltför utbredd strävan efter politisk (och annan) korrekthet. Vi vill bidra till att öka utrymmet för fritt tänkande och en öppen och levande debatt. Detta ska göras genom egen forskning, utgivning av rapporter, böcker, filmer och anordnande av konferenser. En självständig röst i denna värld av papegojor.

Vi behöver medel för att bygga en organisation som kan höras och synas. En hemsida ska skapas för att samla och sprida mer information. Artikelserien ska översättas och publiceras i Bulletin of the Mad Doctor samt som bok. Ambitionen är också att göra en film där budskapet på ett enkelt sätt kan göras tillgängligt till en större och även yngre publik. Det är viktigt att detta sprids!

Denna artikelserie är en del i kampanjen för att få fyrtornet att lysa. Om du gillar det du läser och vill veta mer så får du gärna visa din uppskattning. Små som stora donationer är välkomna. Redan nu har vi fått ett antal månadsdonatorer (100:-/mån). För dem som blir månadsdonatorer eller ger en engångsdonation över 300:- ingår ett exemplar av den färdiga boken.

För mer information och för att skicka adressuppgifter: jacob@wardenclyffe.se eller inger@wardenclyffe.se 

Ge ditt bidrag till grundläggandet av stiftelsen Pharos. Plusgiro: 74 40 98-5 eller Swish: 0705930936

Referenser

^[1] I både Sverige och Tyskland hade klimatfrågan väckts politiskt på 1970-talet. I Sverige genom en utredning från 1975 skriven av Bert Bolin. Detta inspirerade även tyskarna som tillsatte en utredning 1979 (Nordangård, Jacob (2012), Ordo Ab Chao, Linköpings Universitet)

^[2] Denna organisation propagerar för en kraftig befolkningsminskning i syfte att rädda planeten och dess resurser (http://www.populationmatters.org/about/people/patrons/)

[3] EDF hade tillkommit genom Ford Foundations initiativ och finansiering 1967 medan WRI bildades 1982 med bidrag från The John D. and Catherine T. MacArthur Foundation, Mellon Foundation samt Rockefeller Foundation.

^[i] http://www.rbf.org/sites/default/files/sustainabledevelopmentprogramreview.pdf

^[ii] http://75.rbf.org/#!trigger=one-world-program

[iii] Pearce, Fred (1992), “The Green Diplomat”, artikel i New Scientist 3/21/92, Vol. 133 Issue 1813, s. 38

[iv] Clark, William (2001), Learning to Manage Global Environment Risks, Volym 1, MIT Press, s. 69

[v] Anshelm, Jonas (1999), Mellan frälsning och domedag, Om kärnkraftens politiska idéhistoria i Sverige 1945-1999. Symposion: Stockholm, s. 382-383

[vi]  Die Klima-Katastrophe, artikel i Der Spiegel. 35, s. 7-14

[vii] Weidner, Helmut och Mez, Lutz (2008), s.362

[viii] Beck, Ulrich (1986), Risikogesellschaft – Auf dem Weg in eine andere Moderne, Suhrkamp, Frankfurt a.M.

^[ix] https://www.princeton.edu/step/people/faculty/michael-oppenheimer/Villach-Bellagio-WMO-report.pdf

[x] Ronald Bruce Mitchell (2006), Global Environmental Assessments: Information and Influence, MIT Press

[xi] http://www.rbf.org/sites/default/files/1985-AR-web-optimized.pdf

^[xii] Batterbury, Simon (2004), The International Institute for Environment and Development:

Notes on a small office, Global Environmental Change 14 (2004) 367–371

[xiii] United States Senate (1988), Committee on Energy and Natural Resources, Statement of Dr. James Hansen, Director, NASA Goddard Institute for space studies, June 23 1988

[xiv] Bolin (2007), s. 49

[xv] Anderberg, Stefan (2006), “Klimatfrågans utveckling ur ett svenskt perspektiv” i Miljöhistoria över gränser, Skrifter med miljöhistoriska perspektiv, Malmö högskola, ss. 160 – 178

[xvi] http://www.margaretthatcher.org/document/107346

^[xvii] Agrawala (1999), s. 612

^[xviii] http://www.rbf.org/sites/default/files/sustainabledevelopmentprogramreview.pdf