NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Oliver Stone släppte nyligen en fyra timmar lång dokumentärintervju med Vladimir Putin. ”Han är alltid 100% närvarande, även när han ser uttråkad ut. Han är alltid villig att förklara komplexa ting på makronivå och mikronivå, för vem som helst”, skriver Per J. som har sett filmen och här ger sin analys av innehållet.
Text: Per J. | Artikeln är återpublicerad med tillstånd | Källa: Perraj.com
Detta är en unik skildring från det inre av Kreml, som jag hoppas folk tar till sig, om inte annat för att balansera den ytterst ensidiga bild som västliga media har tillhandahållit oss. Och framför allt kanske för att få en inblick i vad som faktiskt pågår. Jag skulle kunna säga att om tillräckligt många ser denna intervju, kanske vi kan undvika ett storkrig, som kan bli det sista på jorden. Men du avgör.
Detta är också ett hett ämne, och jag vet att risken för svartvit-tolkning är stor. Jag är ingen Putinist, och det har jag sagt förr. Det enda jag vill poängtera är att en ökad kunskap aldrig kan skada. Det är upp till var och en att ha sin tolkning. Vi har fri vilja. Men när vi eventuellt står inför ett världskrig borde någon reagera, medan det ännu finns möjlighet att säga något. Nu till ämnet.
Boken ”NATO – ett monster på katastrofkurs” finns även på Bokus och Adlibris
Vladimir Putin ser inte mycket ut för världen, rent fysiskt. Han liknar mest en engelsk butler. Eller en privatchaufför. Nån passopp. Men skenet bedrar. Detta är troligen en av världens mest insatta och intelligenta statsmän genom tiderna. Han är alltid 100% närvarande, även när han ser uttråkad ut. Han är alltid villig att förklara komplexa ting på makronivå och mikronivå, för vem som helst.
Putin är inte som en svensk politiker, som uttrycker sig svepande och schablonmässigt, och som avfärdar detaljfrågorna med ”kan inte gå in på enskilda fall, men den övergripande målsättningen är…”
Putin tar sig an vad som helst, även det man inte skulle ”våga” fråga honom om, och han har inget färdigt manus som han kommer ihåg, utan tycks vara DÄR i ögonblicket, som en tänkande närvaro. Och han verkar ha en utvecklad förmåga att direkt finna det väsentliga, själva anatomin i problemet. Det nästan så man kommer att tänka på Sokrates, eller Marcus Aurelius.
Visst, jag vet ju inte om Stone sände alla frågorna i förväg till Putin, och att han således var förberedd. Men jag tror inte det. Jag har sett Putin i andra sammanhang där han sitter i timmar och besvarar de mest särartade frågor från publiken. Valdai-konferensen 2014 är ett exempel.
Det är vad jag ser, till en början. Jag ser dock andra saker så småningom, som att det finns en gräns, som Stone tangerar ett par gånger, varvid Putin säger att han ogärna vill gå in på ämnet framför kameror då det är konfidentiell information. Eller när han – kryptiskt – säger att byråkratin i USA är mycket stark, och att ”byråkrati styr världen”. Mystiskt, men med detta låter Stone sig nöja.
Och det måste vi också göra, åtminstone för tillfället. Trots allt håller sig Putin inom ramarna. Vi lämnar aldrig det officiella scenariot, där 9/11 gick till som det har sagts, och där terrorism är det stora hotet. Och där vi troligen står inför en annalkande klimatkatastrof.
Detta säger dock inte att intervjun inte har något nytt att tillföra. Tvärtom finns här – såvitt man bara ger det en chans och gör sig öppen för ett alternativt scenario – inte alternative news – fakta nog för att inse vad som håller på att hända med världen.
Oliver Stone måste också han ha känt detta. Att det finns ett märkligt svart hål där det borde finnas faktakunskap. Och att detta svarta hål rentav fyllts med krigshetsarpropaganda, som vi tror blint på.
Denna intervju skulle aldrig ha gjorts. Det har redan höjts kritiska röster mot Stone, som menar att hans karriär i och med detta är över, men Stone själv säger på slutet av denna märkliga dokumentär att ”det var det värt”.
Stone framför inför Putin den gängse bilden som amerikansk allmänhet matats med, och där Putin är den klassiske diktatorn som inte tillåter någon opposition och som drastiskt skurit ner TV och andra media till att vara obetydligt mera än ett evinnerligt förhärligande av diktatorn själv. Samt att Putin vill återupprätta det gamla Sovjet och att han dyrkar Stalin. Att Putin är OND, helt enkelt.
Detta stämmer inte. Att Ryssland har i stort sett samma TV-utbud som i Väst vet jag redan själv då jag känner en del ryssar, och Putin säger det också. Vad det övriga anbelangar, är det så att det finns ett kommunistparti i Ryssland, som ligger i opposition med Putin, och som har sin partiledare Gennadij Ziuganov, och som stämmer mera in på den bilden. Men om vi inte ens tror att Putin tillåter opposition överhuvudtaget, hur ska vi se detta?
Icke desto mindre FINNS det alltså en fara. Absolut. Om Ziuganov skulle ta makten i Ryssland, går utvecklingen troligen mot ett nytt Sovjet. Eller, möjligen ännu värre: om Zjirinovskij skulle ta makten. Han har gjort sig ökänd sedan länge för sin aggressiva och expansiva politik, och han ses mer eller mindre som en galning. Det finns dock ingen anledning att redan nu se situationen som om någon av nämnda herrar satt vid makten. På något märkligt vis verkar världen se Ziuganov, och inte Putin.
I sammanhanget ska betonas att Putin inte är kommunist. Som han själv säger, uppstod ett vacuum när kommunismen försvann ur bilden, som bara kan fyllas med religion. Så Putin är nu ortodox kristen. Stone få vara med på en gudstjänst.
Putin har anklagats för att ha sagt att han beklagar Sovjetuniones fall. Han tar nu tillfället i akt att förklara närmare vad han menade med det. Det han sa ursprungligen var att han ser Sovjets fall som en av 1900-talets största geopolitiska katastrofer. Och det var det också, eftersom 25 miljoner människor (ryssar i de baltiska länderna och de övriga länderna under Sovjet förutom Ryssland), blev statslösa över en natt. ALLT i Sovjet tvärstannade. Hela samhällsapparaten med banker, industrier, sjukvård… allting kollapsade.
Dessa människor sattes på ruinens brant, kastades i princip ut på gatan och blev paria i sina respektive länder, som nu ville bli självständiga, befria sig från det ryska oket. Gud vet vilket lidande som har ägt rum här. Vi kan på sin höjd ana oss till det. Om vi ens bryr oss?
Ett ord som Putin ständigt återkommer till är dialog
Han vill lösa problem medelst dialog, naturligt nog främst med USA. Men han tar USA på orden, och USA får ta konsekvenserna av sina egna argument.
En höjdpunkt är när han föreslog inför Bill Clinton med sin delegation, att Ryssland skulle gå med i NATO. Bill Clinton hade spontant svarat ”why not?”, men resten av den amerikanska delegationen blev påtagligt nervösa.
Varför? Antagligen därför att då skulle ju allting rasa, eftersom hela NATO bygger på en spänning mellan USA och Ryssland – en gång Sovjet. Det måste finnas något att vara rädd för. Och kanske är det därför ett slags Sovjetfixering ännu lever kvar, men att den kommer från USA? Är det i själva verket USA – och inte Putin – som vill återskapa Sovjet? Samtidigt som vi har dubbelmoralen som kommer i uttryck i:
”Kalla kriget är slut. Ryssland är inte längre vår fiende” (citat G.W Bush).
Nu har vi andra problem, såsom terrorismen.
Men återigen: vad ska vi då med NATO till? För VEM finns NATO där och spänner sina muskler, och hotar och anklagar? Den frågan ställer Putin. Han har också antytt att de behöver en fiende, för att ha fortsatt existensberättigande. Är det så?
Incidenten i Svarta havet
Incidenten med Donald Cook berörs. Det var namnet på den amerikanska jagare som antastades av ryskt flyg i Svarta Havet, till synes helt oprovocerat. Inte mindre än tolv gånger överflögs båten av en rysk SU-27, på så nära håll att det höll på att smälla. Detta skedde kort efter annekteringen av Krim 2014.
I mainstream media slogs händelsen upp stort, som ett klart tecken på ytterligare rysk aggression. Men media berättar inte något om det faktum att båten befann sig så nära rysk mark (Krim), att ryssarna måste reagera. Vem provocerar vem?, frågar sig Putin.
Det är händelsen, sedd från ett ryskt perspektiv.
Läs mer: Ryskt SU-24 slog elektroniskt ut amerikanskt krigsfartyg och CNN bekräftar att Iran stal drönare
Oavsett om det är mera eller mindre sant än det amerikanska perspektivet, tror du att det missgynnar världsfreden om vi får inblick i bägge sidor? Mycket tydligt är i varje fall att den amerikanska sidan INTE vill att vi ska se det ryska perspektivet. Självklart har det också varit vice versa.
Intervjun gick igenom Krim och Ukraina i detalj
Krims annektering skedde efter en folkomröstning, där 97% av befolkningen röstade för att tillhöra Ryssland. Och Krim ÄR från början en rysk halvö. Annekteringen skedde utan att ett liv spilldes enligt Putin och 6 liv enligt Wikipedia.
Ryssarna på Krim var säkert mycket tacksamma. Värre gick det sannolikt för de ryssar som bodde på Ukrainas fastland.
Jag har läst någonstans att det under sådana omständigheter politiskt sett t o m är legalt att annektera. Kan någon verifiera detta närmare? Klart är att – som jag tidigare nämnt – Sverige var på väg att annektera Åland (militär landsattes), också efter en folkomröstning som mycket liknade den på Krim, i början av förra seklet.
Faktum är att reaktionen på Krim-övertagandet, i alla fall i Sverige, till en början var tämligen modest: ”Så sprids fördomar om krisen på Krim – Svenska medier har noll koll på läget i Ukraina”. Behövdes något mera? För att få fart på brasan?
Malaysian Airlines-planet MH17
Om jag hade varit Oliver Stone hade jag definitivt frågat Putin om Malaysian Airlines-planet MH17 som på ytterst märkliga vägar (uppenbarligen via flygledartornet i Kiev) dirigerades in över värsta oroshärden, i Donetsk juli 2014 och sköts ner, varvid Barack Obama bara timmar efteråt gick ut i världsmedia och påstod det bevisat att Ryssland låg bakom. Innan någon haveriundersökning ens startat!
Putin insisterade på att man skulle invänta undersökningen och inte politisera händelsen, men Obama var oresonlig. Jag vet inte om det rentav är obligatoriskt att alltid invänta teknisk analys innan någon får yttra sig överhuvudtaget, i alla fall i betydligt mindre viktiga rättsfall än detta? Någon får gärna besvara den frågan.
Nästa dag slogs vi till marken av kolsvarta rubriker: ”PUTIN KILLED MY SON!”, och vi gick över en natt från ”svenska medier har noll koll på läget i Ukraina” (citat ur AB-artiken ovan), till att veta ALLT om Ukraina. Svenska media har plötsligt Ukraina-experter, som Stig Fredrikson. Som vi vet tog Erik Johansson [Fabian Fjälling] reda på hur mycket koll han hade.
På något vis har denna tragiska krasch glömts bort. Ingen nämner den längre. Det har redan pumpats ut i det kollektiva medvetandet att Putin är OND. Få ser att det var i och med MH17 som hela ”drevet” mot Putin startade.
Ändå ser Putin Obama som en tänkande person, som han har nästan daglig kontakt med (iaf vid tiden för intervjun). Han tror på att Obama hade gott uppsåt, och att han verkligen ville avveckla Guantanamo, om han kunnat. Så det finns något jag inte riktigt får ihop. Samtidigt tonar bilden fram av en ledare som kan spelet, och som vet att det ÄR ett spel. Han säger själv: ”jag vet hur världen fungerar”. Och även det här med den mystiska ”byråkratin” som styr världen. Jag skrev själv om byråkrati här.
ABM-avtalet
En av följderna av 9/11 är att USA drog sig ur ABM-avtalet (mao SALT I och SALT II-avtalen) som skrevs på av Nixon och Brezjnev i Vladivostok 1972, samt Jimmy Carter och Brezjnev 1974.
Avtalet begränsade användningen av Anti-Ballistiska Missiler (ABM). Det var ett välkommet beslut, troligen på USA:s initiativ, då det skapade balans (det blev i princip meningslöst att starta ett kärnvapenkrig, då bägge parter ändå skulle utplånas). ABM är defensiva missiler som ska neutralisera inkommande (offensiva) kärnvapenmissiler i luften. Men deras avskjutningsramper kan också användas till att avskjuta offensiva missiler. Och det var haken.
Tendensen gick mot att sätta upp sådana här ABM-ramper helst så nära fiendens gränser som möjligt, för att få maximal tid på sig att neutralisera en avskjuten missil mot det egna landet. Men SALT-avtalen gjorde att ABM endast fick användas till att skydda den egna huvudstaden. Vilket i praktiken gjorde dem rätt meningslösa, och därmed hela kärnvapenkriget rätt meningslöst. Detta lugnade ner kapprustningen.
I och med terrorattacken 9/11 blev det dock angeläget för USA att skydda sig mot s.k. skurkstater. Nu drog sig USA ur ABM-avtalet, vilket Putin kritiserar hårt i intervjun.
Därför att nu har vi ett scenario där USA/NATO har fritt fram att placera ABM-ramper i alla NATO-länder, varav en del gränsar direkt mot Ryssland. Och ABM-paketen kan alltså på några minuter modifieras till att avskjuta offensiva missiler, som skulle nå vilket mål som helst i Ryssland på några få sekunder.
Närapå helt omöjligt att gardera sig emot. Ryssland kommer inte att hinna skjuta något tillbaka mot USA. USA, på andra sidan jorden, har hela fördelen av ett kärnvapenkrig. Och USA har i praktiken redan omringat hela Ryssland med ABM-ramper. Från de baltiska staterna, från båtar i Norra Ishavet, och från Alaska.
En förutsättning för att göra allt detta är förstås att Ryssland är en skurkstat.
Sådant skapar man medelst propaganda. Nu skapar propagandan en bild där vi förväntas tro på att Putin är så otroligt imbecillt korkad att han provocerar USA inför helt öppen ridå, i den sits han befinner sig i, som jag just beskrivit. Eller för den delen: att skjuta ner ett passagerarplan med nära 300 oskyldiga civila inför samma öppna ridå.
Och för den delen igen, vad gör USA annars med ”skurkstaterna”? Bombar dem till grus, bara. Jag vet inte ens om någon av dem någonsin haft någon enda missil att rikta mot USA. Vilket var då det egentliga syftet med att riva upp avtalet? Det tål att tänka på. Och det finns fler frågor.
Bekämpandet av ISIS
Och Putin står där och räcker ut sin hand, erbjuder sin hjälp att bekämpa terrorismen. ISIS kallas de. ISIS är officiellt terroristerna, enligt USA. Putin bombar ISIS, och låter återigen USA ta konsekvenserna av sina egna argument. Och det är uppenbarligen inte vad USA hade tänkt sig. De (NATO?) vill att Putin själv ska vara en terrorist. Liksom de vill att Assad ska vara en.
ISIS’ uppkomst kan spåras tillbaka till Afghanistan-kriget, där USA försåg Mujahedin med vapen och medel, och Sovjet gjorde detsamma gentemot Afghanistans kommunistiska regering.
”Operation Cyclone was the code name for the United States Central Intelligence Agency (CIA) program to arm and finance the Jihadi warriors, mujahideen, in Afghanistan from 1979 to 1989, prior to and during the military intervention by the USSR in support of its client, the Democratic Republic of Afghanistan.” – Wikipedia
Utåt sett var det ett internt krig inom Afghanistan. Egentligen var det ett s.k. proxykrig mellan supermakterna.
Det vanns uppenbarligen av USA, eftersom Sovjet brakade samman vid denna tid. Hur blev det sedan? Afghanistan demokratiserades, eller?
Putin säger i intervjun att han inte vill att det ska gå med Syrien som med Afghanistan, Libyen, och Irak. Någon måste sätta stopp för vansinnet. Det är andra tider nu. Nu är det War on Terror. Men vem som helst kan vara en terrorist, eller hur? Så länge det finns minst två människor kvar på jorden kan detta krig vara. Det är ingen ände på det. Kain kanske såg Abel som en terrorist?
Det är ren bullshit, eftersom det är ju helt enkelt ett krig mot oss alla, mot folket. Mot dig. Mot mig. Från vem? Vem har förklarat krig mot oss? När alla ”diktatorer” på jorden är döda och grus återstår av alla nationer, vad händer då?
Rädsla som drivkraft
Krigets krafter bygger helt och hållet på rädsla. USA:s president Franklin D. Roosevelt sa en gång en väldigt bra sak: ”The only thing we have to fear is fear itself.”
All rädsla är i grunden rädsla för något som inte är känt. Men endast så länge man inte tittar efter vad det egentligen är, får rädslan ny näring. Rädslan blir ett slags rekursiv loop. Och den växer sig allt starkare.
På det kollektiva planet får rädslan till slut ett eget liv, med ett slags egen överlevnadsdrift. Dessa krafter är mycket starka, och kan ta kontroll över individer och hela samhällen.
Och det är också dessa kollektiva demoner, skulle man kunna säga, som skapar krig. Dessa demoner VILL INTE att man ser efter, vad det ÄR. Men om du bara ser demonen rakt på, dör den.
Och Ryssland är förvisso mera än Putin. Putin kan dö idag eller i morgon. I det läget är jag inte heller så förtjust i tanken att här finns kärnvapen nog för att radera hela jorden. Faktum är dock att han sitter där nu, redo att gå med i NATO, så att vi kan skrota dem. NATO med Ryssland skulle annars bli så mäktigt att det inte längre finns nåt att vara rädd för, och Kina och alla andra länder skulle också kunna skrota sina. Vi kunde slänga hela det Militärindustriella Komplexet i soptunnan, som Sverker Olofsson. Vad har du för kommentar på detta? Varför skulle detta inte gå? Skulle det kanske bli en av 2000-talets största geopolitiska katastrofer?
Text: Per J. | Källa: Perraj.com
Relaterat
Putinintervjuerna:
Del 1: https://vimeo.com/221593290
Del 2: https://vimeo.com/222421624
Del 3: https://vimeo.com/222016191
Del 4: https://vimeo.com/221866758
