Tidigare åklagare: För den som med stigande förvåning iakttar vad som sker i landet [2013] blir den ständiga frågan: vad kommer härnäst? Behöver vi överhuvudtaget ha någon migrationsbyråkrati om fattade beslut inte behöver följas?
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare | Artikeln publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2013-02-28 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice.
Att läsa debattartiklar kan stundom vara lärorikt. Den 25 februari fick jag exempelvis lära mig ett nytt ord, nämligen rasprofilering. För detta bidrag till ordförrådet tackar jag Mariam Osman Sherifay, Centrum mot rasism, som i en artikel på Newsmill använder det hela elva gånger. Repetition är kunskapens moder. Visserligen har hon inte definierat ordet på ett begripligt sätt men hon har väckt mitt intresse för självstudier i ämnet. Hon har heller inte glömt att några gånger använda det numera inarbetade och flitigt missbrukade ordet rasism i olika former.
Mariam Osman Sherifay är en av alla i en lång rad som kritiserat det så kallade Reva-projektet som polisen börjat använda för att finna illegala invandrare, i media benämnda ”papperslösa”, som vägrar lämna landet frivilligt. Författaren ömmar för människor som har goda skäl att gömma sig i landet för att undgå tortyr eller dödsstraff som de påstås riskera om myndigheterna verkställer fattade beslut. Hennes misstro mot svenska myndigheter förefaller total.
Ett genomgående tema hos många som kritiserat polisens arbete (t ex Mattias Svensson, NEO Blogg 23/2) är att de ”papperslösa” står utanför möjligheten till rättvisa samt att de i stort sett står utanför tillgången till våra välfärdssystem. Man tar sig för pannan. Den som inte förstår för vilka landets välfärdssystem är uppbyggt har en del att lära.
På SvD Brännpunkt (21/2) skriver vänsterpartisten Ann-Margrethe Livh att polisens metoder är konsekvensen av en hänsynslös flyktingpolitik.
Och på DN kultur (23/2) [22/2] upplyser Ann Heberlein om att de ”papperslösa” inte är farliga samt beskriver polisens metoder som konsekvensen av en omänsklig och ovärdig flyktingpolitik. Där fick alla som brukar hävda att Sverige tar emot flest invandrare av alla i förhållande till folkmängden.
Samma dag konstaterar DN:s ledarsida att asylprocessen inte är perfekt och att ”många som gömmer sig har välgrundade skäl för sin rädsla”. DN uttrycker även förståelse för den enskilde polismannen och antar att det finns poliser som skäms över att behöva ägna sig åt denna verksamhet. Här uppstår osökt frågan: när hände det senast att en journalist skämdes över någon yrkesåtgärd?
Häromkvällen kunde man i SVT Rapport se en kvinna som påstods ha varit papperslös för ca 20 år sedan, men nu var framgångsrik företagare i Sverige. Den kritiske tittaren misstänker lätt att något fattas i berättelsen. Fri television i all ära, men rapporteringen är knappast fri från osakligheter eller utelämnande av väsentlig information.
Bland alla ”papperslösa” som utan tvekan uppgår till några tusen kan säkert finnas enstaka fall som är ömmande. Jag har därför stor förståelse för privatpersoner som med egna uppoffringar är beredda att av ideella skäl bistå dessa om det sker med omdöme och urskillning. Sådan idealitet brukar också vara förenad med en beredskap att ta konsekvenserna av det egna handlandet om det skulle visa sig vara lagstridigt. Men att huvuddelen av alla fattade utvisningsbeslut samt att individer som inte ens varit i kontakt med någon myndighet skulle tillhöra kategorin ömmande fall och avse personer som riskerar tortyr, avrättning eller andra hemskheter förefaller mindre troligt.
Därför saknar jag förståelse för politiskt aktiva personer och opinionsbildare som uttrycker sympati för eller rentav uppmanar till obstruktion mot beslut som fattats av myndigheter med stöd av landets lagar. Dessa personer utgör en grupp som definitivt inte är beredda att inse konsekvenserna av vart deras bristande verklighetsuppfattning kan leda. Däremot har de funnit en perfekt metod för hur man förbrukar det förtroende man eventuellt kan ha vunnit i något annat sammanhang.
Som medborgare vill och bör man gärna förstå landets lagar. Detta blir dock allt svårare vartefter de bisarra inslagen ökar. Å ena sidan har vi en gigantisk byråkrati för att avgöra vilka som ska få vistas i landet eller inte. Å andra sidan har vi sedan företrädare för den lagstiftande makten som fattar beslut som går stick i stäv mot fattade beslut. Jag tänker här på den rättighet som skapats för ”papperslösa” att få tillgång till skolgång och sjukvård. Hur rimmar dessa förmåner med skyldigheten att lämna landet? Jag skulle vilja se den pedagog som kan förklara detta.
För den som med stigande förvåning iakttar vad som sker i landet blir den ständiga frågan: vad kommer härnäst? Behöver vi överhuvudtaget ha någon migrationsbyråkrati om fattade beslut inte behöver följas? Frågan kan förefalla ironisk men är fullständigt berättigad i den situation som råder. Det minsta man kan begära tills vidare är att det åtminstone ges ut någon samhällsinformation om vilka myndighetsbeslut och lagar som ska följas och vilka som kan ignoreras. Så illa är det.
På SvD Brännpunkt skriver kanslirådet Henrik Bergquist (26/2) att polisens kontroller i tunnelbanan kan vara oförenliga med folkrätten. Jag är inte främmande för att han kan ha rätt. Till skillnad från det mesta som hittills skrivits i ämnet är Bergquists artikel saklig. Det jag vänder mig mot hos övriga debattörer är det oreflekterade tonläge och den bristande förståelsen för polisens arbete som ofta förekommer. Ett arbete som den ålagts att utföra av landets politiker. Därtill kommer den obefintliga insikten om att myndighetsbeslut ska följas.
Den bild som ges i debatten och rapporteringen i media är att majoriteten av de ”papperslösa” drabbats av felaktiga myndighetsbeslut, varefter de utsätts för allvarliga övergrepp från polisens sida. Om polisens metoder är olagliga ska de naturligtvis upphöra, men det är viktigt att skilja på allvarliga polisövergrepp och en identitetskontroll som sker utan onda avsikter.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
