Genom att registrera Alliansen som ett parti inför 2014 kan det borgerliga samarbetet utvecklas. Taktikröstandet blir obehövligt, fyraprocentsspärren förlorar sin betydelse och den rödgröna oppositionens splittring ter sig ännu större. Det skriver Krister Thelin, alliansväljare och lagman.
Text: Krister Thelin, jurist (Twitter) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill den 2011-07-09 | NewsVoice fick tillstånd av Thelin att återpublicera artikeln.
Partiledarparaden i Almedalen reser frågor om Alliansens framtid. De mindre partierna markerar – i ljuset av vikande opinionssiffror – ibland trotsig självständighet, medan (m) i upphöjt majestät nådigt tiger. Valet 2014 blir en vattendelare. Överlever Alliansen eller bryts den sönder ? För den som vill se blockens upplösning och nya borgerliga äktenskap med (s) eller (mp) är saken klar: Avveckla Alliansen! För de många allmänborgerliga väljarna är alternativet lika tydligt: Utveckla Alliansen!
Frågan om att formalisera Allianssamarbetet är i grunden mycket enkel: Alliansen registreras som ett parti enligt vallagen. Vår – av (s) dikterade – valordning medger inte att de borgerliga partierna bildar en ”valkartell”, men väl att ett nytt parti i vallagens mening bildas. Och här kommer de vanliga missförstånden in. Alliansen som eget parti innebär inte (!) att de fyra partierna behöver slås samman. Bildandet är en enkel registreringsåtgärd; avsaknaden av en lag om ideella föreningar – något (s) och facket alltid motsatt sig – blir här till stor hjälp. Samtidigt kan Allianspartierna var och en gå fram med sina egna listor – och väljarpreferenser med personkryss markeras på dessa. Några gemensamma eller ”varvade” listor behövs inte (!).
På de olika valsedelarna kan det alltså stå exempelvis ”Alliansen, Fredrik Reinfeldt, moderat statsminister” eller ”Annie Johansson, centerordförande”. Och väljarna kan plocka lista efter behag och därmed markera var tyndpunkten i Alliansen skall ligga. Fördelarna är många: Taktikröstandet blir obehövligt, något som borde glädja imperiebyggande moderater; fyraprocentsspärren förlorar sin betydelse, till fromma för de mindre partier som nu med varierande grad av desperation låter sin politik styras av den; den betydande gemensamma borgerliga värdegrunden markeras och den rödgröna oppositionens splittring ter sig ännu större.
Vilka är nackdelarna? Egentligen bara två: det statliga partistödet i riksdagen påverkas genom att ”grundstödet” till skillnad från det mandatrelaterade stödet förloras; i riksdagen reduceras ju partierna från fyra till ett, men de lever utanför riksdagen vidare i orförändrad form. Och alla partiaktiva känner ett visst obehag, eftersom det är ett nytänk som i en dimmig framtid skulle kunna förebåda en formlig partifusionering; det tycker inte ombudsmän om, eftersom antalet avlönade uppdrag då kan gå förlorat.
Inget av dessa nackdelar uppväger fördelarna. Och de Allianspartiledare som inte vill gå utvecklingsvägen har en tung pedagogisk uppgift att förklara för de borgerliga väljarna varför statliga nålpengar eller ombudsmannahänsyn är viktigare än en valseger 2014. Så, vad väntar ni på? Utveckla Alliansen!
Text: Krister Thelin (Twitter)
Hans Krister Thelin (1947-) är en svensk jurist. Thelin har varit verksam som domare, utnämnd till lagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge 1998, samt som statssekreterare i justitiedepartementet under Regeringen Carl Bildt. 2003 till 2008 var han domare vid FN:s Krigsförbrytartribunal för forna Jugoslavien i Haag.