NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
”Det är inte lätt att föreställa sig att knivöverfallet de första femton timmarna hade skötts på samma dåliga sätt av de ansvariga cheferna om utrikesministern varit en man. Det vill säga: Hade bedömts som grov misshandel fast det tidigt stod klart att hon var dödligt skadad”. Det skriver förre polisintendenten vid polismyndigheten i Stockholm, Eric Rönnegård.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-09-10 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
I morgon är det sex år sedan mordet på Anna Lindh. Polisen saknar fortfarande beredskap och förmåga att värna landets inre säkerhet. Det beror på att de högsta polischeferna saknar kompetens att hantera de allvarligaste händelser som kan drabba landet i fredstid. Terroristangrepp, systemhotande brott, katastrofer och extraordinära våldsbrott är exempel på sådana händelser. Polischeferna är administratörer, inte operativa chefer. Därför blir det när sådant händer antingen kaos i polisledningen eller att cheferna håller sig undan. Utredningar visar att problemet är strukturellt.
Mordet på utrikesminister Anna Lindh var inget undantag. Bristerna då var lika allvarliga som efter Palmemordet 1986. Men missgreppen har mörkats med påståenden att cheferna skött sig bra denna gång. Anna Lindhs ministerkollega Thomas Bodström ansåg tidigt att det inte behövdes någon granskning av chefernas arbete. Mordet på Anna Lindh har därför blivit en av regeringen i praktiken sanktionerad norm för hur de högsta cheferna kan undvika och ta sitt ansvar när det i framtiden inträffar krisartade händelser.
Jag har sedan Palmemordet arbetat för att polisen ska lära av sina misstag. Men bristerna vid allvarliga händelser har tyvärr upprepats gång på gång. Det beror på att chefsproblemet kräver förändringar på strukturell nivå. Förändringar som forskarna Dan Hansen och Ahn-Za Hagström i boken I krisen prövas ordningsmakten anser ovillkorligen kräver initiativ, engagemang och självrannsakan också från regeringen. Något som hittills saknats.
Jag har med boken ”Kris i ledningen för svensk polis – mordet på Anna Lindh inget undantag” (2008) försökt att skapa debatt om problemet.
Länspolismästare Gunno Gunnmo skriver på bokens baksida att den är högst angelägen och bör bli föremål för diskussion ”som leder till allvarligt menade insatser”.
Idag har vi svaret. Problemet förtigs eller förnekas av dem som justitiekansler Göran Lambertz i ett mejl till mig menar ”bör lägga sina pannor i djupa veck”, nämligen ”regeringen och polisledningen”.
En tidigare minister skriver i ett mejl till mig att ”frågan behöver belysas både inom administrationen och politiska systemet, i form av seminarier dit man inbjuder särskilt berörda”. Visst! Det vore ett sätt att initiera frågan. Men det kommer inte att ske.
Thomas Bodström förnekar bristerna. Det gjorde han i en tv-debatt med mig redan på morgonen 11 november 2008. Han hade då inte hunnit läsa boken.
Anna Lindh överfölls på varuhuset NK 10 september 2003 klockan 16:14. I boken beskrivs hur mordet på Anna Lindh blev lika misskött det första dygnet som mordet på Olof Palme. Beredskapsplanen för grövre våldsbrott utlöstes inte. Personalförstärkningar kallades inte in. Poliser förbjöds att arbeta längre än fjorton timmar. Knivöverfallet på utrikesministern klassades av de högsta polischeferna som grov misshandel. Som en konsekvens lämnade de ansvariga polischeferna en efter en polishuset. Det kom att helt saknas kommenderingschef i polishuset från klockan 22:00.
Men Thomas Bodström framhöll att bristerna inte var allvarliga då mördaren senare blev gripen.
Av polisens beslutsprotokoll från polisinsatsen efter mordet framgår att redan klockan 17:58, när gärningsmannen och hans motiv var helt okända, tog kommenderingschefen ett beslut som uteslöt fara för rikets säkerhet.
Ändå avvisade Thomas Bodström kategoriskt att man uteslutit fara för rikets säkerhet. Han förklarade: ”Helt fel. Jag själv blev till exempel informerad omedelbart. Där fungerade det.”
Polischeferna hade tidigt uppfattningen att överfallet på utrikesministern var grov misshandel. Det kom att styra polisarbetet de första femton timmarna. Det blev en nedprioritering av ministermordet.
Den bedömningen ansåg Thomas Bodström var korrekt, trots att det gällde utrikesministern. Han förklarade: ”Man trodde det var misshandel. Det var det ju också. Det som rapporterades från början.”
Det var ett allvarligt fel att stämpla ministeröverfallet som grov misshandel. Hade en polis överfallits på samma sätt och aggressivt knivhuggits i buken hade det lett till uppror i kåren om brottet endast bedömts som grov misshandel. Här gällde det utrikesministern. Men Bodström ansåg att utredningen skötts bra. Därför behövdes ingen granskning. Polisen hade inget att lära efter ministermordet.
Det strukturella chefsproblemet har gett upphov till uttrycket att ”poliserna är duktigare än sina chefer”. I beslutsprotokollet från morddagen står att länsvakthavande kommissarien redan en halvtimme efter överfallet på utrikesministern hade fattat ett korrekt beslut: ”16:46 Förundersökning inledd på mordförsök”.
Vakthavande befälet hade gjort det hon blivit lärd. Men sedan hanterade polischeferna ändå mordförsöket som grov misshandel, ända tills de fick informationen på morgonen dagen efter mordet att Anna Lindh avlidit.
Första dygnet leddes arbetet inte som ett mordförsök på en utrikesminister. Anna Lindh blev sämre behandlad i ett viktigt avseende än om hon varit en kvinna vilken som helst. Då hade utredningen sannolikt skötts enligt vakthavande befälets beslut som ett försök till mord, inte som ett misshandelsärende. En fråga är om samma nedprioritering av överfallet och avsaknaden av livvakter varit en realitet också om det rört sig om en manlig utrikesminister?
Det är inte lätt att föreställa sig att knivöverfallet de första femton timmarna hade skötts på samma dåliga sätt av de ansvariga cheferna om utrikesministern varit en man. Det vill säga: Hade bedömts som grov misshandel fast det tidigt stod klart att hon var dödligt skadad. Hade sagt nej till personalförstärkningar. Hade förbjudit poliser att arbeta mer än fjorton timmarna. Hade underlåtit att utlösa planen för grövre våldsbrott. De högsta cheferna hade lämnat polishuset för att få sin nattsömn. Det är svårt att tro att det också då skett utan kraftiga protester. Kvinnor diskrimineras på så många andra områden. Ett ministermord kan vara ett till sådant.
Anna Lindh sade en gång 2001 till en manlig medarbetare när de diskuterade hoten mot henne att:
”det verkar enklare för manliga statsråd att få skydd”.
Hon kan ha haft rätt. Det kan ha varit så att kvinnliga statsråd kom att, om än omedvetet, missgynnas när Säkerhetspolisens uppenbart alltför få livvakter inte räckte till för alla statsråd som egentligen behövde sådana.
Thomas Bodström påstod att vi ”har blivit bättre och bättre” sedan det ”katastrofala” Palmemordet.
Mordet på Anna Lindh visar att vi ingenting lärt av mordet på Olof Palme rörande bristerna i livvaktskyddet och polisarbetet det första dygnet. Tyvärr har det, som Gunno Gunnmo efterlyste, inte blivit någon diskussion som kan leda till ”insatser”.
Inte heller Beatrice Ask tycks vara beredd att ta initiativ i strukturfrågan. Kanske måste det dröja tills vi råkar ut för ett terroristattentat, liknande Madrid- och Londonattackerna. Kaos i polisledningen vid en sådan händelse kan möjligen bli droppen som kan få en svensk justitieminister att börja agera. En genomgång i boken av senare års extraordinära särskilda händelser visar att problemet består och har förvärrats efter mordet på Anna Lindh.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.
