”Den misstänkte seriemördaren i Malmö har idag häktats för ytterligare två mord och fem mordförsök på invandrare. De två ”nya” morden ägde rum så tidigt som 2003. De begicks på samma gata med en och en halv månads mellanrum. Det ena mordoffret hade kvar sin plånbok med en större summa pengar. De två var av allt att döma skjutna med samma vapen. Hatbrottsmotiv borde ha lyst som neonljus för utredarna. Det var sådant vi utbildade poliserna i innan hatbrotten successivt började prioriteras ner efter den 11 september 2001.”
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2010-12-21 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”
Kunskapsbristen inom polisen rörande extrema hatbrott är idag ett stort problem. Den visar sig nu när vi så här långt kan följa hantering av skotten i Malmö. Det är obegripligt att Skånepolisen inte långt tidigare börjat utreda om det kan vara rasistiska motiv bakom skjutningarna i Malmö.
Den misstänkte seriemördaren i Malmö har idag häktats för ytterligare två mord och fem mordförsök på invandrare. De två ”nya” morden ägde rum så tidigt som 2003. De begicks på samma gata med en och en halv månads mellanrum. Det ena mordoffret hade kvar sin plånbok med en större summa pengar. De två var av allt att döma skjutna med samma vapen. Hatbrottsmotiv borde ha lyst som neonljus för utredarna. Det var sådant vi utbildade poliserna i innan hatbrotten successivt började prioriteras ner efter den 11 september 2001. Han är således idag misstänkt för sammanlagt tre mord och tio mordförsök.
Mannens agerande under åren han har hållit och skjutit mot invandrare är rationellt utifrån ett hatbrottsperspektiv. Det visar också idag facit, hur han kan ha hållit på med rasistiska mord och mordförsök i troligen minst sju år. Det förhållandet är något som talar emot att han skulle vara allvarligt psykiskt störd.
Inom vit maktrörelsen finns en gren som anser sig bedriva ett raskrig. Den rörelsen är en blandning av antisemitism, rasism och våldsromantik. Färgade betraktas som själlösa djur utan rättigheter. Raskriget beskrivs i olika kultböcker, som också kan ses som instruktionsböcker i terrorism. Turner Diaries är den mest kända. Den är en rasideologisk programskrift och utgör standardläsning för extrema rasister världen över.
I USA där rörelsen startade var FBI och CIA tidigt framgångsrika i arbetet med att beivra allvarliga rasistbrott. Ledare greps och dömdes och organisationen försvagades. Därför ändrade rasisterna sin strategi. En ”ensamvarg” blev den strategi de lanserade. Den ensamme mannen som radikaliseras och börjar utföra rasistiska våldsdåd för att förändra samhället. Ensamma män som lever ett till synes oskyldigt svensonliv, men i själva verket för ett eget raskrig. Men utan koppling till organisation, ledare eller synlig kontakt med likasinnade är dessa brottslingar en mycket svår uppgift för polisen. Konceptet benämns också direktöversatt ”ledarlöst motstånd”. Deras nya strategi var en reaktion mot deras sårbarhet när de arbetade mer öppet i en organisation. Den nya strategin finns beskriven i kultboken Hunter.
Den mest kände ensamvarjen är Oklahomabombaren Timothy McVeigh. Han sprängde 1995 FBI:s förvaltningsbyggnad i Oklahoma City, där 168 personer dödades.
Kultboken Hunter har en svensk motsvarighet. Det är boken Vedergällning som gavs ut 2003 på det nazistiska Nordiska förlaget. Handlingen i boken utspelar sig 2011.
Jag citerar här ur Expos recension av boken (”Vedergällning: våldsförhärligande, rasistisk kiosklitteratur”):
”Huvudpersonen Lars Ericson har tröttnat på det mångkulturella samhället och ger sig ut på en individuell terrorturné genom det svenska samhället.
I inledningskapitalet beger sig Lars Ericson ut i Göteborgsförorten Hammarkullen för att skjuta invandrare.
Rakt i pannan
”I en rörelse drog han fram pistolen och sköt två snabba skott i stilettnegern. Lika snabbt satte han en kula i en av främlingarna från mellanöstern … De första två skotten hade han satt i den långa negerns överkropp … Antagligen var hela bröstet ett stort tomrum nu och innanmätet spritt tiotalet meter bort … Som om Lars fått självförtroende av de första skotten så hade han utan att tänka på det, satt den tredje kulan rakt i pannan på främlingen från mellanöstern innan någon av de övriga hunnit reagera.”
Samma våldsförhärligande rasism kännetecknar hela boken.
Med risken att här nämnda instruktionsböcker kan komma att läsas av ”helt fel personer”, bör man inte som Skånepolisen länge gjort definiera bort att skotten i Malmö kan ha mycket obehagliga rasistiska motiv. Före 2002 då polisen ”högt prioriterade” hatbrotten anlitade polisen forskare som föreläste om olika vit maktgruppers strategier och agendor. Det gällde också de grupperingar och individer som jag beskriver här i artikeln.
Med den kunskapen idag hade Skånepolisen sannolikt inte väntat i sju år innan de förstått att de måste kraftsamla för att få ett slut på skjutningarna. Under den senaste vågen av skjutningar dröjde det från oktober 2009 till sommaren 2010 innan man äntligen börjar kraftsamla utredningen.
Även om polisen inte, som gällde före 2002, har regeringens krav på att prioritera hatbrott gäller dock fortfarande straffskärpningsparagrafen (29 kap 2§ punkt 7 brottsbalken). Den borde ha varit en press på Skånepolisen att inte ta lätt på frågan om motivet kan vara rasistiskt.
I Rikspolisstyrelsens och Säpos strategi för arbetet med hatbrotten sägs att misstanke om rasistiskt motiv skall initieras redan i ingångsanmälan och utredas fortlöpande. Det krävs för att åklagaren ska kunna med framgång åberopa straffskärpningsparagrafen i rättegången. Domstolens tillämpning av regeln är en viktig markering av hur allvarligt samhället ser på dessa brott.
Åklagaren påstod enligt pressuppgifter idag vid presskonferensen att motivet för skottlossningarna fortfarande var oklart. Men hon kommenterade inte närmare hur hon ser på motivfrågan och om den frågan över huvud taget finns med som en viktig del i utredningsarbetet? Är det inte fallet då kommer med ganska stor sannolikt inte heller domstolen att kunna döma den misstänkte seriemördaren med tillämpningen av straffskärpningsparagrafen.
Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken ”Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.