Inom nationalismen utgår man från att det egna landets kultur är bättre än något annat lands. Det skriver Hedi Bel Habi som är filosofie doktor och forskare. Han förklarar hur forskningen visar att reptilhjärnan kan ta över och att vi då faller offer för en aggressiv logik, men vi kan träna oss i att stävja dessa djuriska impulser.
I grunden styrs hjärnan av tre ”hjärnor”
Med utgångspunkt i evolutionsbiologin kan man beskriva den mänskliga hjärnan som ett system, bestående av tre delar som är delvis hierarkiskt relaterade till varandra, delvis samspelande som likställda delar. Varje delhjärna har sin särskilda ”intelligens”, sitt eget minne, motor och andra funktioner. Varje delhjärna motsvarar olika större utvecklingssteg i människans historia.
Tre ”hjärnor”
- Den äldsta delen, ”reptilhjärnan” har människan gemensam med reptiler och andra varmblodiga djur. Den antas svara för aggressivt beteende, men också maktbeteende.
- Den andra delhjärnan, ”det limbiska systemet”, anses svara för känsloyttringar som fruktan, sentimentalitet, men också altruistiskt handlande, generositet etc.
- Den tredje delhjärnan, som människan antas vara ensam om, innehåller de funktioner som man förknippar med ”homo sapiens”, dvs de karakteristiska kognitiva funktionerna och förmågan att associera abstrakt och att resonera logiskt. Förmågan att urskilja sig själv som ett enskilt jag liksom språk- och symbolcentra ligger här.
Vardagliga beteendeyttringar
I vardagslivet måste våra tre hjärnor fungera tillsammans och kommunicera med varandra, trots stora skillnader i struktur och funktion. Reptilhjärnan utgörs av de regioner i hjärnan, där man ser tydliga likheter mellan människor och kräldjur. Dessa delar behöver mobiliseras om man t.ex. är boxare, spelar hockey eller utövar liknande sporter.
Men för att inte skada sina motståndare behöver det limbiska systemet och neocortex mobiliseras. På så sätt mobiliserar man aggressivitet från reptilhjärnan, men upplägget och strategin balanseras tack vare mekanismer som har sitt säte i det limbiska systemet och neocortex.
I den mest avancerade delen av vår hjärna (hjärnbarken, cortex) är skillnaden betydligt större mellan människa och reptil. Man kan se det som att reptilhjärnan är vår ursprungsritning och att vi under evolutionens gång expanderat vissa delar – att vår ursprungliga reptilhjärna har fått en påbyggnad av nya hjärnbarksfunktioner som ger oss ett mer nyanserat beteende.
När vi inte utövar kontroll över reptilhjärnan får vi beteendeyttringar som t.ex. mobbning i skolan, i arbetslivet eller gatuvåld.
Nationalism är den mänskliga reptilhjärnans värdesystem
Följden av hjärnans struktur är att människan ser sig själv och omvärlden genom tre olika mentala strukturer. Varje del av hjärnan styrs av specifika värdesystem och kollektiva identifikationsobjekt.
Den mänskliga reptilhjärnans mentalitet och värdesystem är mycket bundet till stam, klan eller nationalstat. Nationalism kan därför tolkas som ett makroterritoriellt beteende av reptilhjärnan.
Nationalism är en politisk ideologi som utgår från att rättigheter och nation bör sammanfalla, d.v.s. att statens fysiska gränser skall överensstämma med en befolknings geografiska utsträckning. Nationalism kan därför i hög grad ses som en ideologi om gränser och etnisk tillhörighet. Etnisk nationalism eller etnonationalism definierar nationen på etnisk grund, där etniciteten alltid inbegriper ett element av härkomst från tidigare generationer.
Nationalismens mobiliseringskraft ligger i att den är ett budskap som uteslutande vänder sig till reptilhjärnan. Identifikationsmekanismerna är exkluderande, misstänksamma eller hatiska mot andra och är endast hämtade från reptilhjärnans territoriella logik. Nationalism, isolationism och protektionism är således olika avarter av yttringar som härstammar från reptilhjärnan.
Patriotism är inkluderande, nationalism är exkluderande
Nationalism och patriotism är två termer som skiljer sig väsentligt trots att de båda berörs av relation till nationen. Patriotism förenar med varandra värdesystemen från reptilhjärnan, limbiska systemet och neocortex. Kärlek till en nation utesluter inte kärlek till större gemenskaper över nationsgränser.
”Jag är mycket stolt hallänning, jag är mycket stolt svensk, jag är mycket stolt europé.”
Dessa bevingade ord av Carl Bildt visar vilken skillnad som finns mellan patriotism och nationalism.
Patriotism är förankrad i kärlek medan nationalismen är förankrad i rivalitet och hat. En nationalist anser att hans land är bättre än något annat land, medan en patriot tror att hans land är en nation i ömsesidig dialog med andra nationer och kan utvecklas i samspel med dessa.
Patriotism utgår från kreativa konfliktintressen mellan nationer, medan nationalism är baserad på destruktiva konfliktintressen som har sitt säte i reptilhjärnans aggressiva funktioner.
Hur vi väljer kollektiva identifikationsobjekt (halling, svensk, europé eller världsmedborgare) hänger till stor del ihop med vilka delar av vår hjärna vi mobiliserar. Större gemenskaper kräver mycket mer energi för att mobilisera pannloben och limbiska systemet.
Att reptilhjärnan och pannloben inte alltid är koordinerade gör att vi ständigt kan falla offer för reptilhjärnans aggressiva logik, men om vi är medvetna om att impulserna från reptilhjärnan är starkare, kan vi öva oss på att stå emot dem. Då kan vi lära oss att påverka vilket system vi vill koppla på, utifrån vad vi vill uppnå både som individ och samhälle.
Text: Hedi Bel Habib, fil doktor och forskare | Bild: Gecko. Foto: Cindy Lever. Licens: CC0, Pixabay.com
