En levande och en död stormästare spelar schack

VETENSKAP. Göran Johannesson beskriver att det sedan 1880-talet utförts många vederhäftiga undersökningar under relativt kontrollerade betingelser av de intressanta och till synes genuina mentala och fysiska fenomen som upp­träder under seanser med seriösa medier. I denna artikel tar författaren Göran Johannesson upp ett trovärdigt och unikt exempel på medial kommunikation via s.k. automatisk skrift som har ett högt bevisvärde.

Text: Göran Johannesson, författare, legitimerad psykolog med intresse för spontana parapsykiska upplevelser och för barns minnen av tidigare liv (Tidigare-liv.se) | Läs fler artiklar av Göran Johannesson i NewsVoice

Sedan urminnes tid och i vitt skilda kulturer har människan trott på att det är möjligt att komma i kontakt och kommunicera med de döda i ”andevärlden”. Vanligtvis sker detta via en s.k. medial person (ett medium), som synes fungera som en förmedlare mellan denna världen och den nästa. Dessa berättelser uppvisar en anmärkningsvärd likhet med varandra, vare sig de härstammar från det gamla Grekland och Egypten eller från en spiritualistisk seans i våra dagar. I Gamla testamentet går det att läsa om kung Sauls besök hos andebesvärjer­skan i En-Dor, och hur hon förmedlar budskap från den döde profeten Samuel.¹

Sedan början av 2000-talet har det med framgång genomförts ett antal välkontrollerade experimentella studier med medier, i vilka statis­tiska metoder har använts för att utvärdera resultaten.²

Läs mer: Definitionen av ordet ”vetenskap” 

Géza Maróczy, Ungern

I början av 1985 fick den schweiziske amatörschackspelaren dr Wolfgang Eisenbeiss en idé om att via ett medium försöka få till stånd ett parti schack mellan en levande stormästare och en dito avliden. Eisenbeiss var ovanligt lämpad för uppgiften med tanke på sina mångåriga erfarenheter av medier. Han lyckades övertyga den välkände ryske stormästaren Viktor Korchnoi (1931–2016), som 1977 hade emigrerat till Schweiz, att anta utmaningen. Korchnoi var rankad trea i världen 1985 och är sannolikt den främste av de stormästare som aldrig lyckades erövra världsmästartiteln.

Sedan 1982 hade Wolfgang Eisenbeiss samarbetat med ett seriöst amatörmedium som i transtillstånd förmedlade mediala budskap via automatisk skrift, och som nu ställde sig till förfogande för experimentet. Det var den rumänske musikern och kompositören Robert Rollans (1914–1993), som hade upptäckt sin mediala förmåga redan på 1940-talet och som sedan 1971 bodde i Tyskland; han talade flytande tyska och lite ungerska. Han hade såvitt känt aldrig blivit ertappad med att fuska och krävde ingen ekonomisk ersättning. Eisenbeiss bedömde att han var ett mycket trovärdigt medium. Rollans saknade intresse för schack, hade aldrig spelat schack, kände inte till de grundläggande reglerna och visste inget om dess historia (bekräftades skriftligt av hans hustru). Innan experimentet påbörjades fick han en grundläggande schacklektion av Eisenbeiss.

Utifrån en lista på avlidna stormästare fick Robert Rollans i uppgift att via sin mediala förmåga finna någon som var villig att anta utmaningen. Medelst automatisk skrift (på tyska och delvis ungerska) framträdde den 15 juni 1985 en kommunikator som påstod sig vara den ungerske ingenjören och stormästaren Géza Maróczy (1870–1951). Han sade sig vara villig att spela ett parti mot Viktor Korchnoi – även om han uttryckte vissa tvivel om sin förmåga då han var otränad! Men i början av 1900-talet var han rankad trea i världen.

Som motiv för sitt deltagande uppgav kommunikatorn (för enkelhetens skull i fortsättningen benämnd Géza Maróczy) att han ville övertyga människor om att döden inte är slutet, och att han i någon mån ville rikta världens ögon mot sitt älskade fosterland. Fallet sammanställdes på ett systematiskt sätt först i början av 2000-talet på initiativ av Dieter Hassler, som tillsammans med Wolfgang Eisenbeiss publicerade det 2006.³

Schackpartiet. Matchen inleddes med att Robert Rollans via automatisk skrift mottog ett meddelande från Géza Maróczys om dennes första drag (vit), vilket han delgav Wolfgang Eisenbeiss. Denne informerade Viktor Korchnoi, som då gjorde sitt drag (svart) och meddelade Eisenbeiss. Han underrättade i sin tur Rollans, som förmedlade det till Maróczy. Och så började det hela om på nytt.

Det var en omständlig process, och matchens 47 drag tog extremt lång tid, närmare bestämt 7 år och 8 månader, från den 15 juni 1985 till den 11 februari 1993. Men de första 27 dragen tog endast omkring 13 månader, ett genomsnitt på ca 15 dagar per drag. Det fanns flera anledningar till att partiet på slutet blev så utdraget, framför allt att Viktor Korchnoi ofta var på resande fot, vilket ibland även Robert Rollans var. En annan viktig orsak var Rollans hälsoproblem, han avled endast 19 dagar efter att matchen avslutats, 79 år gammal. I övrigt kan nämnas att Korchnoi och Rollans aldrig hade någon direkt kontakt med varandra, frånsett att de skakade hand i samband med en tv-show i slutet av september 1992 – men då var det endast 4½ månader kvar av partiet.

Neuropsykiatrikern Vernon Neppe, chef för Pacific Neuropsychiatric Institute i Seattle och tillika sydafrikansk mästare i schack, gjorde 2007 en ingående analys av partiet och undersökte även om en schackdator (Fritz 9) kunde ha simulerat Géza Maróczys drag.⁴ Han sammanfattar sin analys med att konstatera att Maróczy spelade på minst dagens mästarnivå. Och hans enda egentliga kritik är att dennes spel kännetecknades av en svag och gammalmodig öppning av partiet, vilket grundlade hans förlust. Det gällde särskilt de 7:e, 10:e och 12:e schackdragen, varav det 10:e var ett nyckeldrag.

Dessa drag var emellertid enligt Neppe fullt legitima på Maróczys tid. Sedan dess har öppningsteorierna utvecklats mycket, vilket gav Viktor Korchnoi en klar fördel. Efter det 13:e draget bedömde Neppe att Maróczy spelade i stort sett felfri schack, och han anser att det är svårt att kritisera något enskilt drag. Men trots detta såg sig Maróczy tvingad att ge upp efter det 47:e draget – i annat fall hade han blivit schack matt efter ytterligare fem drag.

Vernon Neppe redovisar utförligt varför en schackdator, som vid denna tid spelade på en låg mästarnivå, inte kunde ha varit motståndare till Viktor Korchnoi. Orsaken var att det helt enkelt inte fanns några datorprogram som kunde erbjuda Korchnoi ett tillräckligt kvalificerat motstånd, men också för att de inte kunde efterlikna Géza Maróczys spelstil. Enligt Neppe var det således omöjligt att skapa ett bedrägligt fall med hjälp av en schackdator.

Géza Maróczys spelstil, så som den förmedlades av Robert Rollans, hade enligt Neppe stora likheter med hur den levande Maróczy hade spelat i början av 1900-talet – efter en ofta svag öppning spelade han vanligtvis starkt mot slutet av partiet. Viktor Korchnoi kommenterade partiet efter 27 drag. Han ansåg att Maróczy hade visat svaghet i partiets öppningsfas och att hans spel då var omodernt, men att han hade kompenserat det med att därefter spela mycket bra. Korchnoi uppgav också att han själv inte hade spelat felfritt och att han vid denna tidpunkt inte var säker på att vinna partiet.

En välkänd schackexpert, Hartmut Metz, konstaterar att Maróczy ”behärskade slutfasen av partiet på samma sätt som de gamla mästarna från första halvan av 1900-talet”.⁵ Och den på sin tid kontroversielle världsmästaren i schack, Bobby Fisher, skriver i ett brev till sin svåger, fysikern och parapsykologen Russell Targ:

”Jag tittade på protokollet, och den som kan spela 50 drag mot Victor [sic!] Korchnoi spelar på stormästarnivå.”⁶

Påståenden. I slutet av juli 1986 ställde Wolfgang Eisenbeiss (via Robert Rollans) 39 specifika frågor till Géza Maróczy om hans privatliv, hans schack­spelande och hans deltagande i olika turneringar. Som svar på dessa frågor mottog Rollans några dagar senare via automatisk skrift 38 handskrivna sidor (både på ungerska och tyska). I dessa lämnade Maróczy sammanlagt 92 uppgifter om sitt liv, varav 81 visade sig vara korrekta, en var delvis riktig, sju gick inte att bekräfta och tre var felaktiga.⁷

Av de 81 korrekta påståendena var 31 särskilt svåra att verifiera och i åtskilliga fall mycket specifika. För att bekräfta dem krävdes antingen expertkunskap i schack och i dess historia eller personlig kännedom om Maróczys privatliv, vilket endast några få personer hade. Dessa 31 uppgifter gällde exempelvis Maróczys ingenjörs­utbildning, olika anställningar och arbets­uppgifter han hade haft och vissa privata omständigheter, t.ex. från vilken stad hans hustru kom och vilket yrke hennes far hade haft, men Eisenbeiss ställde framför allt schackrelaterade frågor.

Förutom att Maróczy korrekt besvarade de flesta av dem, lämnade han spontant många kompletterande och korrekta uppgifter. Det handlade bl.a. om olika turneringar han deltagit i, detaljerad informa­tion om motståndarna, hans vinster (och delvis förluster) samt särskilt minnesvärda partier.

Viktor Korchnoi var oförmögen att verifiera Géza Maróczys uppgifter, varför Wolfgang Eisenbeiss vände sig till det ungerska schacksällskapet. På så vis fick han i september 1986 kontakt med den ungerske historikern och schackexperten Lászlo Sebestyén. Denne informerades inte om experimentet, utan trodde att han endast bidrog till en publicering av Maróczys liv som schackspelare. För att kontrollera uppgifterna konsulterade han tre olika bibliotek och intervjuade två av Maróczys barn, som då var i 80-årsåldern, och en kusin. På så vis kunde han verifiera flertalet av de påståenden som Maróczys lämnat via mediet, vilka utförligt redovisas av Eisenbeiss och Hassler i en 14-sidig bilaga.

Géza Maróczys lämnade via Robert Rollans automatiska skrift åtskilliga uppgifter som framstår som särskilt svårförklarliga. Vid schackturneringen i San Remo 1930 mötte Maróczy i ett minnesvärt parti en motståndare som han påstod att han varit bekant med i sin ungdom (obekräftad uppgift), och vars namn han bestämt påstod stavades Ramih och inte Rami, vilket Wolfgang Eisenbeiss och flertalet källor uppgav. Men det visade sig att Maróczy hade rätt. I den officiella publikationen från turneringen i San Remo stavades namnet Ramih. Han var född i Slovakien där denna stavning är vanlig. Han hade emellertid redan 1918 emigrerat till Italien, och det är inte osannolikt att han någon gång efter 1930 ändrade sitt namn till Rami. Maróczy påstod också att det var en av hans livs mest spännande matcher och att han befann sig i ett hopplöst underläge – men att han vände matchen och vann efter ett genialiskt drag. Alla närvarande schackexperter var eniga om att partiet var förlorat.

Ett annat exempel är att Géza Maróczys spontant uppgav att han var vittne till att den på sin tid välkände världsmästaren i schack, José Raúl Capablanca (1888–1942), hade tagit med sig sin ryska älskarinna till turneringen i Karlsbad 1929. Plötsligt och högst oväntat uppenbarade sig hans kubanska hustru mitt under ett parti! Maróczy påstod att Capablanca blev mycket förlägen, påtagligt nervös och spänd, att han gjorde ett fatalt misstag och förlorade matchen samt att han kort därpå skilde sig och gifte om sig med älskarinnan. Endast en enda skriftlig källa bekräftar uppgiften om älskarinnan, och i denna uppges även att Capablanca med detta schackdrag:

”sannolikt begick sin karriärs största misstag”. I en annan artikel hävdas att han ”varken förr eller senare gjorde en sådan blunder”.⁸

Trovärdighet och bevisvärde

Fallets huvudsakliga svaghet är att det inte fanns någon oberoende forskare eller någon annan kompetent person som övervakade och undersökte fallet medan det pågick. Det står och faller med att de inblandade personerna är sanningsenliga och har återgett fallet på ett korrekt sätt.

Alternativa förklaringar till medial kommunikation är att det antingen är en konspiration av ett eller annat slag eller ett kvalificerat exempel på psi (ett samlingsnamn för flera olika parapsykiska förmågor, t.ex. telepati, klärvoajans, prekognition och retrokognition).

Det är svårt att finna en annan s.k. normal eller naturlig förklaring än att det handlar om ett utstuderat bedrägeri med flera personer inblandade. Den stora gåtan är givetvis: Vem var Viktor Korchnois motståndare – om det inte var den avlidne Géza Maróczy?  Det föreligger ett antal omständigheter som motsäger att fallet är en komplott. Det torde vara uteslutet att Viktor Korchnoi skulle ha riskerat sitt rykte som stormästare genom att delta i en konspiration som sträckte sig över närmare åtta år och som inte resulterade i vare sig någon ekonomisk ersättning eller särskild uppmärksamhet. Det är svårt att förstå vilka motiv som skulle ha förmått honom till det.

Däremot uppgav både Wolfgang Eisenbeiss och Robert Rollans att de genom experimentet ville stärka bevisen för att människan överlever döden. Det skulle kunna utgöra ett motiv för ett bedrägeri, men samtliga aktörer framstår som trovärdiga personer och ingen av dem gjorde någon ekonomisk vinst. Dessutom skulle de aldrig på egen hand ha kunnat skapa ett trovärdigt fiktivt fall. Sedan experimentet påbörjades i mitten av 1980-talet har heller ingenting framkommit som tyder på att de skulle ha agerat bedrägligt.

Fallet fick en viss uppmärksamhet genom ett tyskt TV-program och via flera tyska tidningar, men det var i många år i stort sett okänt utanför Tyskland. På initiativ av Dieter Hassler publicerade han och Wolfgang Eisenbeiss en utförlig och systematisk sammanställning av fallet 2006 i Journal of the Society for Psychical Research.

Möjligheten att genomföra en medveten konspiration förefaller av flera skäl ha varit ytterst begränsad. För det första måste en (stor)mästare i schack ha övertalats att agera motståndare till Viktor Korchnoi, men vilken professionell schackspelare skulle vara villig att äventyra sitt anseende genom att delta i en sådan långvarig komplott – utan att få vare sig uppskattning eller pekuniär ersättning och att för all framtid förbli okänd? Dessutom måste han eller hon ha tillägnat sig Géza Maróczys förlegade spelstil från början av 1900-talet och spela på samma nivå som han gjorde – alltså på dåtidens stormästarnivå. Att en schackdator inte kan ha fullgjort en sådan roll har Vernon Neppe övertygande visat.

För det andra innehåller fallet 92 påståenden om Géza Maróczy, varav 94 % av de uppgifter som gick att kontrollera visade sig vara korrekta och en dryg tredjedel av dem var särskilt svåra att verifiera. För att kunna göra det krävdes expertkunskap och personlig och detaljerad kännedom om Maróczys privatliv, något ingen av de inblandade personerna hade. Det var först efter att en ungersk schackexpert och historiker konsulterat tre bibliotek och intervjuat Maróczys anhöriga, som dessa svårtillgängliga uppgifter kunde bekräftas.

Men fallet är framför allt ett exempel på en oförklarlig färdighet av ett unikt slag. Trots att Robert Rollans var helt okunnig om schack spelade han på (stor)mästarnivå, och spelstilen var enligt Vernon Neppe densamma som Géza Maróczy uppvisade många decennier tidigare. Från vilken levande människa skulle Rollans via någon form av psi ha kunnat få kunskap om vilka schackdrag han skulle göra? Om han verkligen var i besittning av en närmast gränslös parapsykisk förmåga (s.k. superpsi) är det också svårt att förstå varför han saknade kännedom om förhållanden i Maróczys schackliv som var relativt lättillgängliga. Detta gäller särskilt uppgifter om dennes turneringsförluster. Enligt vad Rollans förmedlade uppgav Maróczy att han föredrog att glömma sina förluster och inte heller lade på minnet diverse schackepisoder.

Ett exempel på de senare gällde frågan han fick om vem som grundade Vera Menchik Club vid turneringen i Karlsbad 1929. I denna turnering deltog den ryska schackspelaren Vera Menchik (1906–1944), som vann det första mästerskapet i schack för kvinnor 1927. När den österrikiske schackmästaren Albert Becker blev varse att hon skulle delta i turneringen, föreslog han på skämt – och måhända lite nedlåtande – att alla som förlorade mot henne skulle bli medlemmar i ”Vera Menchik Club”, vilket han ironiskt nog själv blev i just den turneringen!

Rollans kunde inte förmedla ett entydigt svar på frågan vad den österrikiske grundaren av klubben hette, trots att uppgiften fanns tillgänglig i en nyligen utgiven schweizisk schacktidskrift. Det tyder inte på att han hade en obegränsad parapsykisk förmåga (och inte heller på att fallet var ett bedrägeri). Maróczy ansåg – förmedlat via Rollans automatiska skrift – att hela idén med klubben bara var ett ”dumt skämt”, och att han inte lagt på minnet vem som kom med förslaget.

Det som gör fallet unikt är att det innehåller både en oförklarlig och avancerad färdighet och ett antal specifika uppgifter som var mycket svåra att verifiera. Det förefaller uteslutet att fallet kan ges en s.k. normal förklaring, dvs. att det skulle vara ett bedrägeri av något slag, och inte heller psi (eller superpsi) kan förklara det.

Den enklaste förklaringen är naturligtvis att det är precis vad det synes vara – ett unikt exempel på medial kommunikation med en avliden stormästare i schack.

Stephen Braude, professor emeritus i filosofi, är en framträdande förespråkare för så kallad motiverad eller behovsstyrd psi som förklaring till bl.a. mediala budskap av olika slag. Han är visserligen kritisk till Vernon Neppes tolkning av fallet men skriver trots det:

”Likväl förblir det ett mycket fascinerande fall – möjligtvis det bästa någonsin.”⁹

Text: Göran Johannesson (Tidigare-liv.se) | Läs fler artiklar av Göran Johannesson i NewsVoice

Johannesson skriver: ”I boken ”Barns minnen från tidigare liv – forskning i livets gränsland” beskrivs utförligt ett stort antal trovärdiga fall från hela världen med barn som minns tidigare liv, och både fallens styrkor och svagheter redovisas liksom olika förklaringar. Det ges även åtskilliga exempel på flera andra väl undersökta parapsykiska fenomen som tyder på att människan har ett medvetande som är oberoende av kroppen och som överlever döden. Boken utgör ett viktigt bidrag till att utmana vår tids fysikalistiska världsbild och visar på behovet av en omvärdering av vår syn på livet och döden.”

Referenser

1. Se t.ex. Schjelderup, H. (1987): Den dolda människan. Stockholm: Forum, och Wilson, I. (1987): The after death experience. London: Sidgewick & Jackson. Sauls besök hos andebesvärjerskan återges i Bibeln, Första Sam­u­els­boken 28:7–25).
2. Exempel på studier av seriösa medier återges av t.ex. Ducasse, C.J. (1961): A critical examination of the belief in a life after death. Springfield, IL: Charles C. Thomas, och Gauld, A. (1982): Mediumship and survival. London: William Heinemann (litteraturen är omfattande). En översikt av experimentella studier av mentalt mediumskap ges av Beischel, J. & Zingrone, N.L. (2015): Mental mediumship. I E. Cardeña, J. Palmer & D. Marcusson-Clavertz (red.): Parapsychology: A handbook for the 20st century, s. 301–313. Jefferson, NC: McFarland.
3. Eisenbeiss, W. & Hassler, D. (2006): An assessment of ostensible communications with a deceased grandmaster as evidence for survival. Journal of the Society for Psychical Research, vol. 70, s. 65–97. Hassler, D. (2007): To the editor. Journal of the Society for Psychical Research, vol. 71, s. 53–54.
4. Neppe, V.M. (2007): A detailed analysis of an important chess game: Revisiting ‘Maróczy’ versus Korchnoi. Journal of the Society for Psychical Research, vol. 71, s. 129–147. I artikeln återges partiets alla 47 drag. Även Siegfried Hornecker har analyserat schackpartiet och kommit fram till liknande slutsatser som Neppe. Dessutom redovisar och kommenterar han utförligt alla påståenden som Géza Maróczy gjorde: http://www.chessproblem.net/viewtopic.php?t=515 (tillgänglig 4/1 2019).
5. Hartmut Metz, mars 2001, s. 2, (min översättning): http://www.scrkuppenheim.de/meko/meko1a/m 12.htm (tillgänglig 4/1 2019).
6. Targ, R. (2012, s. 189, min översättning): The reality of ESP. Wheaton, IL: Quest.
7. Hassler (2007).
8. Citaten är av S. Flohr respektive F.C. Görschen och återges i Eisenbeiss & Hassler (2006, s. 76 och 77, min översättning).
9. Braude, S.E. (2014, s. 172, min översättning): Crimes of reason. Lanham, MD: Rowman & Littlefield.