ANALYS OCH DEBATT. Den svenska landstingsvården är dyr och svagpresterande. Det finns en rad rapporter och tidningsartiklar som visar på systematiska brister (några källor nedan). Vårdkvaliteten är hög i Sverige, men ändå inte i topp. Många problem tynger landstingens vårdapparat. Detta trista konstaterande beror på fem tydliga fel.
Text: Torsten Sandström som är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Han skrev boken “Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”. Han driver Anti-pk-bloggen.se | Bild: Svensk sjukvård. Foto: Oles Kanebckuu. Licens: Pexels.com
1. Hög kostnad per vårdinsats
Sveriges medborgare betalar mer än tiondel av sin lön till landstingen. Annorlunda mätt förbrukar vårdapparaten c:a 11% av Sveriges BNP. Följden blir en fjärdeplats i ligan om Europas dyraste vård. Tankeexperimentet (baserat på aktuella anbudspriser) att all vård i stället utförts av privata entreprenadföretag, såsom exv Capio AB, visar att prislappen kan sänkas med mellan 10-15 procent.
Detta innebär att nuvarande vård i offentlig regi kostar folket omkring 75 miljarder kronor extra per år. Besparingspotentialen är med andra ord stor.
2. Bristande tillgänglighet
Det som tydligast visar på problem inom landstingens vårdapparat är de långa köerna. Trots att Sverige ligger i toppen avseende antalet läkare per medborgare så låter landstingen patienterna vänta. Allvarligt sjuka tvingas stå i kö länge, ibland mer än ett halvår. Antalet som väntat mer än 90 dagar har nästan fördubblats till 110.000 under de senaste fyra åren.
Också plötsligt sjuka med vardagliga krämpor tvingas vänta för en tid hos vad som ironiskt nog brukar kallas ”öppenvården”. Med detta avses i allmänhet en vårdcentral. Och alltså inte den privata läkare, med egen mottagning, som ofta utomlands snabbt kan kontaktas per telefon.
Vidare visar det sig att bokade vårdinsatser inte sällan ställs in eller att lediga läkare saknas. Det är därför vanligt att dyrbar teknisk sjukhusutrustning helt enkelt står stilla, oanvänd under en del av arbetsdagen. Kirurger har exv i genomsnitt enbart en operationstid på 5-6 timmar per vecka och andra specialistläkare ägnar bara 1/3 av sin arbetstid åt möten med sjuka!
3. Överdimensionerad administration
Den viktigaste förklaringen till patienternas väntan är att landstingens administrativa apparat funkar dåligt. Trots en ökning av antalet läkare med 20 % och antalet byråkrater med 36 % det senaste decenniet så utförs landstingens vårdinsatser i ett markant lägre tempo än utomlands. Allt tyder på att mängden administratörer medfört att vården stoppar upp och kör fast.
Detta sammanhänger med den svärm av rapporter, statistik, blanketter, regeldiskussioner, sammanträden mm som tynger den offentliga vårdpersonalen, med resultat att viktigt vårdjobb blir lidande. En svensk sjukhusläkare har enbart 900 patientmöten per år, jämfört med OECD-snittet på 2,400!
Vidare lägger våra läkare ned 2,5 gånger mer tid åt administration än sina engelska kollegor. Det administrativa problemet syns också i personalens arbetstider, som medför att landstingens vårdapparat stockar sig.
På grund av generösa avtalsregler, rörande exempelvis jourkompensation, hålls viktig vårdpersonal utanför arbetsplatsen. Man kan därför säga att landstingen och vårdfacken – som står bakom kollektivavtalen – tillsammans ansvarar för att patienterna inte i tid nås av den vård de så dyrt betalar för.
4. Specialisering som utarmar vårdyrkena
Det är fullt klart att läkarvetenskapen skördat enorma framgångar enbart under de senaste femtio åren. Detta är förstås mycket bra och syns i en ökad medellivslängd. Men specialiseringen i drygt 60 egna discipliner skapar samtidigt problem med vilken läkare som ska ansvara för vad.
Experterna flyr naturligt nog den ”öppna” vården. Där förvandlas allmänläkarna till stressade remittenter och receptskrivare. De får svårt att följa patienternas vårdförlopp. Återkopplingen mellan deras jobb och specialisternas slirar. Den viktiga kunskapsuppbyggnaden hos vårdens ”fotsoldater” hindras alltså.
Många patienter hamnar även mellan stolarna hos de stora sjukhusens specialister. Och åtskilliga patienter slussas hit och dit för att till sist hamna i limbo. Vårdinsatserna splittras alltså, delvis i onödan. Utvecklingen motverkar en helhetssyn på patient och hälsa.
5. Inkompetent styrning
Den långa rad av brister som jag (stödd på vårdexperter) radar upp har sin enkla förklaring. Den svenska vården styrs ovanifrån av politisk inkompetens. Detta är ett ofrånkomligt faktum. Visst är beskattning och vårdprioriteringar i grunden politiska frågor, som kräver medverkan av demokratiskt valda män och kvinnor.
Men för en god vård behövs sannerligen inte 21 svenska landsting. Inte heller SKL, föreningen Sveriges kommuner och landsting, med 1200 byråkrater. Alltså 21 landsting och SKL som tex inte ens klarar av att samordna landets IT-system för vården – förmodligen på grund av okunniga beslutsfattare.
Inte heller behöver svensk vård många hundra välbetalda politiker som sammanträder dagarna i ända, utan att ändå åstadkomma ett resultat som är i nivå med Europa. Mycket grus i maskineriet skapas dessutom genom att SKL sluter avtal med vårdfacken rörande arbetstider och vårdarbetets innehåll. Två politiska världar som tillsammans gör upp.
Resultatet blir att politiker och fack sitter i varandras knän. Och att de svenska kollektivavtalen om arbetstider motverkar ett rimligt tempo på vårdinsatserna. Det blir patienterna som hamnar i kläm.
Slutsats: gigantiska reformbehov finns
Med tanke på mängden svåra problem som jag nämnt väcks frågan om vad som måste ske. Här finns mycket att säga. Men först och främst menar jag att landstingen och SKL måste avvecklas. De har helt enkelt förlorat spelet. I stället bör en statlig vårdmyndighet för upphandling och finansiering ta över ansvaret.
Till en lägre kostnad för skattebetalarna blir det därefter riksdagens uppgift att besluta om pengar till vården och allmänna kostnadsramar.
Sedan ska den nya statliga myndigheten (rimligtvis via en handfull regionala kontor) handla upp vård från olika vårdleverantörer.
Upphandlingen bör i främsta ledet ske via ett nytt system med många privata läkare med egna mottagningar (här finns som sagt flera effektiva EU-förebilder). I andra ledet via privata vårdcentraler. Både privatläkare och vårdcentraler ska normalt erbjuda veritabel ”öppen” vård, dvs en vårdtid på dagen för patientens begäran. Och i det tredje ledet ska upphandling ske från stora sjukhus som – liksom vårdcentralerna – drivs av privata vårdföretag.
Systemet bygger på konkurrerande företag, som (i likhet med Capio AB idag) driver vården betydligt effektivare och billigare än landstingen. Om det offentligas prislapp minskas rejält måste alla kloka människor strunta i att vinst kan komma utdelas till företagens aktieägare. Allt tal om ”förbud mot vinst i vården” har nämligen blivit en metod att dölja ineffektiviteten i landstingens drift av hälsovården.
Det är oerhört viktigt att den politiska och fackliga styrningen av det dagliga vårdarbetet upphör. Politikerna och vårdpersonalens fackföreningar ska inte lägga sig i vårdens och vårdyrkenas utformning och innehåll. Och när privata vårdföretag sluter egna kollektivavtal kommer löner och arbetstider att anpassas till EU- snittet. Lönerna kommer sannolikt att höjas något, medan arbetstiderna i gengäld normaliseras.
Vidare måste särskilda insatser till för att stoppa utarmningen av allmänläkarnas viktiga sysslor i hälsovårdens frontled. Och de stora sjukhusen måste jobba hårdare med att ta hand om sjuka som riskerar att hamna mellan specialklinikernas allt snävare verksamhetsområden. Här finns alltså mycket att göra även om lösningarna inte är enkla.
Med ett stort alexandershugg ska således landstingens och SKL:s resursslöseri stoppas. Den som söker vård måste ställas i centrum, inte bara i ord, utan i handling. Omställningsarbetet blir som sagt krävande.
Det behövs en kulturrevolution i synen på vårdens effektivitet. Även omfattande juridiska reformer måste självfallet till. Men om något är detta en viktig uppgift för Sveriges riksdag.
Det går inte att år efter år smita ifrån uppgiften genom att hänvisa till landstingsapparaten. Landstingen har nämligen gjort sitt och fått ett rungande underbetyg vad gäller de fem basala punkter som nyss nämnts! Landstingens symptom på sjukdom är alltför tydliga. De har blivit en del av det onda. Därför måste landstingen avvecklas. Många politiska makthavare har sin försörjning genom landstingens döda hand. Detta problem får inte stoppa framväxten av ett nytt svenskt vårdsystem.
Text: Torsten Sandström, Anti-pk-bloggen.se
Utvalda källor och relaterat
- DN: Wettervik mfl, Bara om staten tar ansvar för vården kan köerna kapas
- Dagens Samhälle: Fölster mfl i Dagens samhälle, Läkarna är fångar i ett ineffektivt system
- Timbro: Sandström i Timbro/Smedjan: Landstingens döda hand
- Läs mer av Torsten Sandström
